Att världen var fylld av dolda ting var inget jag tänkte närmare på innan jag började teckna. Det var hösten efter studenten, sista halvåret jag bodde hemma. Mycket tid spenderades verkligen på marken. Jag och min bästis rökte Marlboro lights och åt lakrits på parkeringsplatser, och tiden vecklade ut sig för att låta oss ställa frågor som: Vad är det vi ser när vi ser? Hur gör man en låt? Hur fungerar fotosyntesen nu igen, och så vidare.
Seendet hade varit ett mysterium utan ledtrådar – jag tänkte mig att tecknandet låg i händerna. Men ju mer jag tecknade, desto mer märkte jag att det snarare var mina ögon som förändrades, jag började se på ett annat sätt.
Rilke skriver i Brev om Cézanne:
Runt om ljusen och skuggorna skapades det som var – inte en färg, utan rörelse. En färg som tog över och en färg som gav sig av. Detta lilla som svalts av det större som nu lyste. Det lyste inifrån.
Egentligen var det inte så att jag såg mer, eller att det som tidigare varit osynligt nu blev synligt. Snarare fick jag acceptera att det synliga alltid var på väg någon annanstans, att allting rör på sig hela tiden. Bakom ett meddelande gömmer sig ett annat, och det är redan för sent att gå tillbaka.
Delarna av hjärnan som man använder när man tecknar slumrar för det mesta, läser jag i Drawing on the Right Side of the Brain, en guide till att använda perceptionen för att teckna. Snarare än att lära ut trick och optiska illusioner är boken en samling övningar för att aktivera höger hjärnhalva, där centrat för det visuella och spatiala finns. En övning är exempelvis: rita det negativa rummet, mellanrummet mellan tingen du har framför dig. Författaren Betty Edwards, som arbetat mesta livet som konstlärare, förklarar hur vänster hjärnhalva som styr logik, analys och språk i vardagen är dominant. Det tar tid, omkring 30–50 minuter, för hjärnan att växla fokus och det dröjer innan språkets dominans ger vika för det visuella. Att kunna rita är snarare ett tillstånd än en kunskap. Således, menar Williams, kan du se allt möjligt efter en timmes tecknande, men när du börjar nästa dag är du lika klumpig igen.
Cézannes konstnärskap, som Rilke avhandlar i Brev om Cézanne, talas ofta mer om än hans impressionistiska föregångare. Det har förmodligen att göra med det moraliska imperativ som låg bakom hans konst: att se världen med ett demokratiskt öga. Att rita med höger hjärnhalva är ett tillstånd som slätar ut distinktionen mellan vackert och fult, meningslöst och meningsfullt. Cézanne fokuserade inte på vackra ting, utan på att tvinga dem bli vackra. Han målade samma berg i nio år, för att fånga alla dess nyanser och humör. Han riktade blicken mot ägg och äpplen på en smutsig näsduk. Realization kallade han det. Att verkligen se.
De samtida impressionisterna intresserade sig precis som Cézanne för tillståndet, perceptionen och närvaron i akten, men hade i stället målet att bara göra en målning om dagen. Då det inte fanns någon annan grund till det impressionistiska måleriet förutom närvaro och njutning, kunde rörelsen lätt avfärdas som borgerlig och ytlig. Törst efter skönhet reflekterades i vackra interiörer, frukostscener och solnedgångar. Bilder på människor med tillräckligt mycket tid, rum och pengar att bara sitta och känna efter.
Att världen var fylld av dolda ting innebar att det inte krävdes någon fantasi av mig för att skapa. Jag kunde bara sitta på mitt rum och se mig omkring. Ett fönster, en vit skrovlig vägg, ljuset över den som förändrades varje timme. Borgerligheten är bara interiörer, säger Johan Jönson. Det räcker med att det kommer in en fluga så är stunden förstörd. Bara samma dumma bild om och om igen. Vänner och familj runt bord, morgonljus, dagsljus, kvällsljus.
Impressionistiska utställningar är fortfarande några av de mest välbesökta och kanske har det lika mycket att göra med vad de föreställer som metoden. Då precis som nu, verkar det inte göra något att det är samma bild om och om igen. Om Instagram gjort något bra, skriver Taylore Scarabelli i texten This isn’t fun anymore, är det att visa oss att vi alla är precis likadana. Middagar, solnedgångar och vin förenar oss.
Förenas vi av stora berättelser och återkommande bilder eller riskerar de att bli godtyckliga och frånkopplade verkligheten? När jag ser konst från den impressionistiska perioden går jag fortfarande därifrån med känslan att ha blivit grundad. Kanske för att jag fått lov att dröja vid en tidpunkt som vecklas ut i sin oändlighet. Att det vaga, vackra fått ett avtryck, fastän dess innebörd inte fastslagits av konstnären själv, för om den gjorde det, hade han inte kunnat ge samma uppmärksamhet åt hela duken. Och det är tillfredsställande hur det negativa rummet, den vita himlen mellan två granar, har lika mycket färgarbete bakom sig, klickar som vibrerar mellan varandra – som personerna i förgrunden. Det är en övernaturlig ansträngning. Sedan blir det inte mer än en rörelse – av en färg som tar över och en som ger sig av.
På Thielska galleriet, framför Flottans badhus, en badplats i släpljus,skriver jag ner i telefonen: glömt allt som är viktigt igen. Att jag är enkel och alla andra är enkla också, jag älskar att bada och solen och kärlek och mat och mina vänner. Solen på badarnas ben omges av en blå skugga, det liknar inte något jag sett förut.
Hanna Urich Rorsman (f. 1993) läser magisterprogrammet i litterär översättning på Valand och gick Biskops Arnö Att skriva essä och kritik 2021–2022.
Skarvchatten är ett text- och bildmontage där alla deltagare är anonyma och har skrivit under en begränsad tidsperiod (3–5 minuter om dagen i en månads tid). Förhoppningen var att skapa en plats för det spontana samtalet och tänkandet kring konst – ett komplement till den traditionellt långsamma praktik som det egna skrivandet ofta innebär.
Skarvchatten är den andra utgåvan av publikationen Skarv. Här finns den första.
Hyperminnen. Jag trodde att jag skulle skriva om frisksport. Eller mina fyra barn som alla blev rödingar, trots att vi redan tidigt lämnade storstan och höll oss borta från motorvägarna. Om jag får säga det själv så gav jag dom på alla sätt en varm och tillitsfull barndom. Men skog, skidor och ett frimodigt hushåll är inte ett botemedel mot någonting. Se på dom nu. Se på oss. Du får gärna stryka allt.
Vi såg två skarvar i helgen. De placeras numera i ordningen sulfåglar, en ordning som jag vet ersatt den taxonomiskt omdiskuterade ordningen pelikanfåglar. De flög från havet in över ön. Vi pratade om att vi tycker de är vackra och att vi tycker om dem, trots att de bajsar ned skären och har dåligt rykte. Jag är fascinerad av att de lever vid vatten men ändå måste torka sina vingar, till skillnad från så många andra sjöfåglar. Hur de sitter på rad i solen med vingarna utbredda och bara väntar.
Vi såg även två ormvråkar, de ropade. De flög över landskapet som var vackert men också gjorde mig sorgsen eftersom det kändes som om det bar på så många minnen av en svunnen tid. Har människor alltid blivit nostalgiska, eller har det att göra med den tid vi lever i? Har det alltid känts som om världen förändras så här snabbt, eller uppstod känslan i det kollektiva medvetandet som en efterföljd av faktisk förändring? Hur kändes det i Berlin 1922? Vad fick Saltpeterkriget 1879 människorna vid Stillahavskusten att längta efter? Hur såg samtalen ut i Sörmland vid invigningen av Nyköpingbro?
Jag såg på den förfallna timmerladan, gärdesgårdarna och de mossbelupna stenmurarna. På alla tomma hus, inte tomma för att de är övergivna, utan för att de ägs av rika stockholmare som bara åker dit på somrarna. Resten av året slumrar ön.
Vi trodde först att ormvråkarna var örnar, men vi spelade in deras ljud med våra telefoner och när vi kommit tillbaka till stugan jämförde jag våra filmers ljud med dem i min fågelapp. Jag tyckte också att fåglarnas stjärtfjädrar hade fel profil för att vara örnar, vilket visade sig stämma. Vad är det som gör det så viktigt för mig att ge allt i naturen namn?
Det är ensamt utan dig. Vad gör Stockholmarna nu? Jag tänker att de är på väg till sina jobb och att de är mellanchefer och åker elsparkcykel men att de som bor längre ut åker tunnelbana.
Hur skulle det se ut om vi började behandla allt som levande, besjäla alla ting? Inte bara i poesin, utan i vardagen. Varför är animismen vanligare som ett poetiskt grepp än som förhållningssätt till livet? Narrativet om en stundande, eller redan påbörjad, apokalyps förändras om vi inte ser världen som en antropocentrisk plats. Om vi tillåter vår tillhörighet att sträcka sig utanför artens gränser. Jorden kommer inte gå under. Läkning är alltid möjlig – hur mycket vi än har förlorat. Kanske jorden förlorar sina människor och behöver en period av sorg, men också lättnad. Hur ser livet ut om vi varje morgon tackar huset som vi bor i, om vi ser livet i varje ting. Inte bara i stenarna och träden, också i kläderna vi bär, i alla till synes livlösa objekt. Själens liv utanför dikten, hur ser det ut?
Aprilsol, lunch i gläntan. Det går att känna hur jorden arbetar. Att det brungrå stela är en hinna. Ett par duvor iakttog mig på avstånd och lät mig förstå att de väntade på att jag skulle lämna. Jag lämnade hälften av mackan, gjorde bokstäver av smulorna. Om duvorna inte kastade sig över maten direkt utan flög över den så skulle de se att jag skrivit “Kära duva” med smulbokstäverna. Men en duva kan ju inte läsa förstås. Eller vad vet jag?
Du gör ett konstverk baserat på frågan: Hur känns det att vara fågel?
Kanske kan duvorna inte heller läsa vad den amerikanska poeten Ann Boyer skriver i översättning av Marie Silkeberg: “Världens undergång är inte slutet och har aldrig varit det, för varje undergång är bara slutet på en värld. Imperium kollapsar, befolkningar fördrivs, levnadssätt upplöses. Det som är nytt är att kapitalismen producerar en allt intensivare världslöshet”.
Jag skrev: “Kanske förlorar jorden sina människor”, och nu tänker jag på totalitet som flyktväg, snuttefilt och tunt lager. Eller till och med en öppning; mot mikrofascism, ekofascism och de kombinationer som stockholmarna sysslar med. Terroristen Patrick Crusius som sköt ihjäl 20 personer i El Paso, Texas, riktade stor kritik mot storföretagens exploatering av miljön och landade i att den amerikanska folkmängden måste minska. Så här ska han ha sagt: “Om vi kan göra oss av med tillräckligt många människor, så kan vår livsstil bli mer hållbar”. Eller som terroristen Brenton Harrison Tarrant konstaterade i det manifest han lät dela efter massakern i Christchurch: “grön nationalism är den enda sanna nationalismen”.
Istället för att arbeta läser jag på om ekofascism. En återkommande figur är den finländska filosofen Penti Linkolaa som gick bort 2020 efter att ha förespråkat en återgång till primitivt och naturligt tillstånd. En elitkontrollerad stat ska på ett diktatoriskt sätt garantera miljön fortlevnad. Befolkningstillväxten och migration var för Linkolaa de stora problemen, krig och pandemier någonting efterlängtat. I denna idévärld kan djur ha högre värde än människor, och “undermåliga” människor ska inte få fortplanta sig. Jag läser om den ekologi av förlag och nätsajter som möjliggör att Linkolaas idéer sprider sig, fascismen är alltid mer välorganiserad än vad jag tänker mig i vår vardag här på ön.
Jag ska erkänna att jag själv sett tanken dyka upp i mitt sinne under pandemin: Kanske jorden ändå behövde slippa alla dessa människor? Sedan konfronterat den, så som man behöver konfrontera den sortens tankar. Vi måste vara modiga, modigare än så.
Jag tror att fascism kan ta över miljörörelsen när den senare saknar en andlig dimension, när den är enbart kalkylerande och beräknande och utan grundläggande kärleksetik. Fascismen återupprepar samma former av längtan efter makt och kontroll, oavsett vad den strävar efter att ta makten över, att kontrollera.
Vi pratade om andlighet och du sa att många andliga rörelser menar att vi, om vi förlorar kontakten med det andliga, måste fylla det tomrum vi upplever med någonting annat. Med alkohol, med sex, med konsumtion.
Det var revolutionerande för mig när jag läste bell hooks klassiker All About Love första gången och då även för första gången svart på vitt läste påståendet att kapitalismen lever på att vi upplever denna brist, detta tomrum, det som vi egentligen själva kan fylla med andligt liv. Jag hade alltid skytt allting som hade med andlighet att göra eftersom jag kom från en vänsterrörelse som hade en stark beröringsskräck inför religion.
Självklart kan även religionen vara fascistisk, eller kanske snarare: Självklart kan fascismen iklä sig en religion.
hooks menar att alla religioner bygger på en kärleksetik. Efter att ha läst hennes bok såg jag orden Gud är kärlek på kyrkan vid Mosebacke med andra ögon. Istället för lätt illamående förakt såg jag en annan innebörd i orden. Kanske är all kärlek helt enkelt gudomlig.
Eftersom jag tror på återfödelse blir det en poänglös tanke att föreställa mig döden som ett sätt att befria jorden från en existens. Kanske återföds jag inte som människa, men vem vet?
Det är modigt att älska och att hoppas. Kanske till och med revolutionerande. I en tid som älskar makt och dominans är kärleken ett lysande motstånd. Cynikern det sårade hjärtat.
Snön slinter förbi under skidorna, granarna bär upp litervis med snö, kilovis, hur mäter man vatten i snöpartiklars form? Jag har ställt så många frågor till dig nu. Stora bulliga mössor och tjocka tröjor av snö. Luft och ändå tyngd. Vallan är bra, jag fick hjälp med den. Neonfärgerna på jacka och skor gnistrar mot allt det vita, det känns som om jag är en neongud på skidor i Narnia. Här är jag vid liv.
Idag blev jag av med jobbet. Har svårt att tänka på rosa blommor, blyertspennor, suddig sol. Inget i mig kan skriva. Jag tänker bara på pengar. Thomas Bernhard kallar det penningförvärvshelvete. Jag med.
Jeg tænker bare på jobbet og løber tør for penge. Jeg prøver at fokusere på den røde malingklat øverst til venstre i billedet og vil have, at det skal være blod, så nu er det blod. Jeg tager over Øresundsbroen i morgen for at finde jer.
Jag såg en kvinna i en blodröd jacka idag. Hon stod lutad mot väggen nere i tunnelbanan. Hennes gester var unga: obesvärad blick, lätt hopsjunken hållning, händerna otåliga, tummen pillade förstrött på en ring. Hon var säkert åttio. Jag fick en känsla av att hennes ålder hörde till en annan tid.
Jeg ser Dronning Elizabeth for mig i tunnelbanen.
Jeg skal arbejde i nat og jeg ruller mit gardin ned allerede nu midt på dagen, så der er mørklagt når jeg kommer hjem senere. Jeg trækker i snoren til gardinet og tænker på billedet, hvorfor er blomsterne på den anden side af gardinet.
Hvor er i henne? Er I blevet suget ind i billedet?
Jag rullar upp gardinen på kvällen. Vill ju bli väckt av ljuset. Blommorna vissnar långsamt i den spetsiga vårsolen. Drottningen i min blodröda dröm verkar sega sig kvar i mig. Jag läser för att vakna, korsläser. Två danska författare: Asta Olivia Nordenhofs Pengar på fickan och Olga Ravns Mitt arbete. Det handlar om olika sorters värv, men det arbete Ravn skriver om får man inga pengar för.
Bron. Vart leder den? Över sundet så klart, men åt vilket håll? Jag tänker på blodfläcken igen, och alla broar som förstörs i krig. I retning mod jer, i retning mod Sverige. Nu er jeg taget tilbage igen, kunne ikke finde jer. Fandt Dronning Elizabeth i tunnelbanen, hun er blevet til en statue, vi alle kan se.
Kanske kan vi tala om bilden ovan senare. Jag ville dela med mig ett citat av Etel Adnan:
Only angels are real. But angels don’t last. They reproduce themselves by looking into a mirror and then they die; the reflection they see is a newly born angel.
Jag sparar för det mesta citat som kan föras in i resten av min världsbild, som en ytterligare pusselbit. Men denna novellsamling, Master of the Eclipse, läser jag annorlunda. Det är som jag måste glömma allt jag vet för att läsa den.
Bild 1, Figure Skaters, Oda Iselin Sønderland
Bild 2, Fire Escape [Shut-in series], Barbara Ess
Bild 3, Unbornox9, Shu Lea-Cheang