Skiss från 1941 över urinoar med s.k. betjänat kabinett i korsningen Engelbrektsgatan/Iversonsgatan vid Humlegården i Stockholm. Bilaga till dom i Stockholms rådhusrätt.

Det finns så mycket att berätta om pissoaren. Om det klibbiga, om det fräna som luktar, om skvalet från vattnet, om stegen och andetagen och om de viskande rösterna från männen. I skymningen rör sig skuggorna kring pissoaren som flugor kring ljus i mörker. Det är lika delar skampåle som en plats att hålla till på. 

I Gamla stan i Stockholm står huvudstadens äldsta bevarade pissoar som fortfarande är i bruk. Det är en vacker byggnad i djupt grönt med rundat tak. På toppen tronar en guldknopp som ger den lilla byggnaden ett sagoskimmer. Jag får knappt plats när jag kliver in. Urinet sköljer ner mellan springorna i det gallerförsedda golvet, så som det har gjort för tusentals män före mig. Dagsljuset faller in genom det öppna utrymmet mellan vägg och tak. Åt det ena hållet skymtar Kungliga slottet och åt det andra hållet Börshuset där Svenska Akademien huserar. Sedan 1890 har den stått här, den lilla pissoaren, vittne till ett fattigstockholm under 1800-talets sista decennium och genom hela det händelserika 1900-talet, inklämd mellan Sveriges mest prestigefyllda institutioner.

Den moderna pissoaren har sitt ursprung i 1830-talets Paris varifrån den snabbt spreds över Europa under de följande årtiondena. Pissoarerna var till en början enkla, men snart utvecklades både konstnärliga gestaltningar liksom större inrättningar – kabinett – som bemannades av personal.

Vintern 1941 var det just närvaron av personal som var problemet. Det talades om ett himla spring på bekvämlighetsinrättningen vid korsningen Engelbrektsgatan och Iversonsgatan. Två civilpoliser fick i uppdrag att bevaka urinoaren.

Ett tecken på att pissoarerna hade börjat fungera som mötesplats för män som sökte kontakt med andra män kan man se på den pissoar som installerades på Nybron i Stockholm 1880. Här lämnades ett utrymme nedtill för att det skulle vara lätt att se från utsidan vad som försiggick inuti. Ytterligare ett arkitektoniskt svar på de förmodade sexuella aktiviteterna var den cirkulära pissoaren där besökarna kunde se varandra, och därmed övervaka vad som skedde inuti pissoarbyggnaden.

På bekvämlighetsinrättningen vid korsningen Engelbrektsgatan och Iversonsgatan fanns ett litet titthål mellan tvättrummet och rummet med urinoaren. På så vis kunde tjänstgörande konstaplar hålla uppsikt över männen som besökte urinoaren under vintern 1941.

Nordens största operahus finns i Malmö, byggnaden invigdes 1944 och här valde man att placera pissoarerna i källaren. Rummet är kvartscirkelformat och längs den rundade sidan väntar åtta pissoarer. De går från golvet upp till midjehöjd. Det finns inget som skyler de pissande männen, den som köar till toaletterna har full uppsikt över ryggtavlorna.

Den 12 mars 1941 kliver två män in i urinoaren på bekvämlighetsinrättningen vid korsningen Engelbrektsgatan och Iversonsgatan. Klockan är 18.45 när Anders Starrbäck, reservofficer och banktjänsteman, och Erik Vilhelmsson möts för första gången. Under en kvarts tid utbyter de blickar från varsin sida av urinoaren, innan Anders går över till Erik. Han har då erektion. Under fyra minuter onanerar de åt varandra, utan att säga ett ord. 

Man satte bekvämlighetsinrättningarna under bevakning i flera omgångar och det finns tydliga tecken på att poliserna snart fick god kännedom om vilka män som frekventerade pissoarerna, och vice versa. Somliga civilpoliser tycks ha varit välkända bland männen och vissa av dem ska till och med själva ha haft manliga älskare, i varje fall inom poliskåren i Göteborg.

Konstaplarna känner väl igen banktjänsteman Starrbäck. Man har sett honom uppehålla sig kring och inne i urinoaren vid flera tillfällen tidigare. Kvällen ifråga har han redan hunnit vara inne på urinoaren två gånger.

Där tystnaden råder uppstår en värk i hjärtat, en svårbotad längtan efter något som ännu saknar språk. En förvissning om att det finns något oartikulerat som kommer att frigöra ett liv som ännu inte har fått blomstra.

Anders Starrbäcks hustru berättade under förundersökningen att deras äktenskap var “det mest harmoniska och lyckliga äktenskap man gärna kunde tänka sig”. Anders specialintresse var släktforskning, de perversa böjelserna kom som en total överraskning. För sina fyra minuter tillsammans dömdes både Anders och Erik till tre månaders straffarbete.

1968 disputerade den amerikanske sociologen Laud Humphreys med avhandlingen Tearoom Trade: A Study of Homosexual Encounters in Public Places. Genom att agera watch queen (en tredje part vid sexuella möten på offentliga toaletter som inte deltar i de sexuella aktiviteterna utan enbart håller utkik) genomförde han deltagande studier av sexuella möten mellan män på offentliga toaletter. Genom uppföljande intervjuer kunde han bekräfta att 54 procent av hans informanter levde som heterosexuella män med en tydlig konservativ moraluppfattning. Slutsatsen var att det finns en diskrepans mellan ett privat och ett socialt jag hos informanterna.

Erik hade alltid vetat att han drogs till män.“Kvinnor utövade icke någon dragningskraft på honom i erotiskt avseende.” Men ändå hade ingen i hans familj märkt hans perversa böjelser, han hade ju sedan han var liten varit en exemplarisk pojke, en framstående och intresserad idrottsman. Då och då blev begäret för starkt, längtan efter att komma i samklang med sitt inre förde honom ut i natten. Inför rätten förklarade Erik Vilhelmsson sig villig att konsultera läkare för att komma till rätta med sina sexuella böjelser. En assessor hade hört att avlägsnande av könskörtlarna var en effektiv behandling.

Visst känner du igen hur kroppen blir alldeles behaglig och varm när du innesluts i en vänlig famn? Hur det som har hårdnat mjukas upp genom en lätt strykning av en handflata? Hur det hettar till på huden vid beröringen av fingertoppar? Det är oxytocinet. Hormonet som frigörs vid beröring och som är avgörande för upprättande av gemenskap och omvårdnad, som minskar depressioner och ångest. 

Anders kände en sådan ångest och dragning när han passerade bekvämlighetsinrättningen i Humlegården. Erik bar på sin hemliga längtan.

De där ögonblicken, de små stunderna av närhet, värmen från fingertopparna och längtan, längtan, längtan. Var skulle de annars tagit vägen?

Jag lägger handflatan mot det kalla kaklet. Det är kallt och lite fuktigt. Jag föreställer mig att någon, kanske i min ålder, har gjort samma sak någon gång under de mer än hundra år som pissoaren har stått här. Kanske finns det mot alla odds någon partikel, en mikroskopisk biologisk rest, kvar i en liten spricka eller por – ett korn som binder oss samman mer än i tankens värld.

Makz Bjuggfält (f. 1990) är lärare och litteraturvetare. Han har studerat bland annat litteraturvetenskap, biologi och sexologi och har en master i litteraturvetenskap från Uppsala universitet. Makz arbetar just nu på ett längre verk om pissoarer och längtan.

Texten har tidigare publicerats på engelska i Differens Magazine.

Källor:

Eman, Greger, “Café Frisk Luft”, i Söderström, Göran (red.) Sympatiens hemlighetsfulla makt. Stockholms homosexuella 1860-1960, Stockholmia förlag, 1999.

Humphreys, Laud, Tearoom Trade: Impersonal Sex in Public Spaces, Routledge, 2017, första utgåva Duckworth, 1970.

Nilsson, Arne, Såna & riktiga karlar, Anamma, 1998.Söderström, Göran, “Tragedier på 1940-talet”, i Söderström, Göran (red.) Sympatiens hemlighetsfulla makt. Stockholms homosexuella 1860-1960, Stockholmia förlag, 1999.

Bildkälla: Stockholms Rådhusrätt, 17 juli 1941, objekt-id: Stockholms stadsarkiv SE/SSA/0140 07 02 Stockholms rådhusrätt E5B volym 4 nr 397.