En höstdag fick jag en bok med posten. Det var Per Olov Enquists novell Öknens alla blommor. Det fanns ingen hälsning i boken, och jag var inte helt säker på vem som skickat den.

Jag vill kalla den här essän vänlig. Jag tycker att essän som form är vänlig. Skrivandet må vara tvärsäkert och uppmanande, rent av ovänligt. Men försöket att samtala, att ge sig på det något resoluta försöket att låta litteratur möta annan litteratur och påkalla uppmärksamhet och tänkande är väl vänskapligt? Den låter andras texter bli en del av den egna texten – som ett hetero autos. Essän är vänlig för att den försöker resonera, både med andra texter och med sig själv och läsaren. Den är, aningen anspråksfullt uttryckt, en mångfald av relationer. Det finns ett delande. Essän säger: ingenting är bara mitt, det här är allas. Den vill vara långsam och eftertänksam hellre än snabb och dömande. Den försöker undvika klibbighet. Samtidigt är den svårdefinierad, liksom vänskapen. På så vis känns det självklart att skriva om just vänskap i en essä. Det tyckte till och med Michel de Montaigne. Han som var först ut med både essän och vänskap i densamma. Montaigne menade att vänskapen var utgångspunkten för hans essäistik, eller kanske frånvaron av vänskapen eftersom han började skriva sina essäer efter det att hans bästa vän Étienne de La Boétie hade dött.

På långt håll kan det se ut som om öknens blommor står tätt, tätt tillsammans, men kommer man nära ser man att det är milslångt avstånd mellan varje blomma.

Jag anade vem novellen var ifrån. Handstilen var avslöjande. Det var två år sen sist vi sågs. Öknens alla blommor handlar om en man som kör ut i öknen utan mål eller egentlig tanke på vart han ska. Han tänker att han inte vågade allt han borde ha vågat i livet. Att han borde göra allt han inte gjorde (som att skicka ett brev till en vän som man tror sig ha förlorat?). Han åker och åker. Ut i öknen med alla dess blommor.

Man kan säga att den här texten startade i en öken. Öknen eller den fullkomliga kontaktlösheten. Efter ett tag började jag skriva på ett svar. Distansen, som nu mer liknade en total närvaro eller åtminstone en märkbart intim frånvaro, framkallade skrivandet. Några rader varje dag.

*

Du skulle kalla mig en dålig vän. Det är därför jag försöker skriva en vänlig essä.

*

Vänskapen är ett återkommande tema i essätraditionen. Frånvaron av vännen ”aktualiserar den brist eller saknad som kan vara essäistikens motor; men vänskapen kan också återkomma på nytt eftersom essäistiken, i sina bästa stunder, är ett skrivsätt som inviterar den vänskapliga medverkan som kallas läsning”, skriver Arne Melberg.

*

Du levde efter devisen ”en vän är bättre än många”. En bästa vän är ett andra själv, menade Aristoteles och därför kan man bara ha en eller möjligtvis två bästa vänner, eftersom det kräver så mycket av en själv och av ens tid. Med satsen ”O mina vänner, det finns inga vänner” lär han ha menat att den som har många vänner inte har någon egentlig vän, åtminstone inte någon bästa vän. Du hade bara mig. Du sa att du inte hade tid med flera. Du tyckte jag var vårdslös med mina, att de var för många och alldeles för många av dem var dumma – mentalt immobila. Varför träffas du med den eller den, kunde du säga, de fördummar dig.

*

Jag tänkte mycket på vänskapen och skrivandet – den sociala världen och skriftvärlden – den hösten. Denis Diderot riktade sig till sina vänner när han skrev essäer, han sade sig vilja delta i ett pågående samtal med dem. Jag kan inte tänka på mina vänner när jag skriver, det funkar inte. Att tänka på mina frånvarande vänner är bättre. Det skapar ett motstånd; en yttre värld som jag inte är helt bekant med längre, men som jag känner igen tillräckligt mycket för att kunna rikta mig mot. Skrivandet lyckas ändå sällan nå fram. Eller rättare sagt aldrig, men det försöker.

*

Du var den sortens barndomsvän som växte i takt med kroppen. Vi lekte varje dag. Blandade osammanhängande ord med leran i sandlådan. Cyklade runt byn, var detektiver och filmregissörer, ibland sams ibland osams. På midsommar tog alla i byn höskrindan till Högabacken och vi höll varandra hårt i händerna för att inte ramla av. Vissa relationer planteras in i huden, blir permanenta ådror eller blod som alltid kommer cirkulera i kroppen, på ett eller annat sätt.

*

Skrivtiden liknar tiden man spenderar med vännerna: den veckar sig. Blir en annan, går långsammare och fortare samtidigt, alltid i otakt med världen utanför. Skrivandet sker på fritiden, liksom hänget med vännerna. De samsas om det lilla utrymmet mot slutet av dagen efter lönearbetet. Det praktiska: att hinna skriva och att hinna vara med vännerna. Jag har aldrig varit särskilt bra på att fördela, alltid överdimensionerat endera delen. Upplägget har mynnat ut i ganska oförutsägbara svängningar mellan undandragenhet och socialt umgänge. Maniskt. Det är ett relationsbygge säger psykologerna. Att arbeta sig fram genom plank och bråte, att inte ligga på latsidan. Att fortsätta arbeta även på fritiden – skriva, sms:a, planera, strukturera. Det blir stabilare, det blir bättre så. Blir det inte? Simone Weil sammanfattar det mer koncist: vänskapen söks inte, dröms inte, begärs inte, den utövas.

*

Vi gick på jazzkonsert och du hade med dig ditt beigea block. Du satt och skrev ned stunden i stunden. Det störde mig och av någon anledning fick det mig att rodna.

*

I novellen En uppriktig vänskap skriver Clarice Lispector om två män som möts av en slump och blir upp över öronen förälskade i vänskapen till varandra. De pratar, pratar, pratar till en dag då de inser att de inte längre har något kvar att säga. De försöker krampaktigt söka efter saker att prata om eller gemensamma projekt att fästa vänskapen vid, men de kommer till slut fram till att det enda de kan göra är att skiljas åt. När de tar farväl vet de båda två att de aldrig kommer ses igen. Men de vet också att de har en uppriktig vänskap.

Novellen är ironisk, och händelseutvecklingen är paradoxal eftersom vänskapens uppriktighet sammanfaller med relationens definitiva slut. Det finns något i Lispectors uppfodrande ton som är befriande: hellre ingen alls, än en vänskap som inte är uppriktig. Detsamma måste gälla texten.

*

Sara Lidman gav mig mitt favoritord; ödmjukrättfärdigt. Jag skriver det nästan aldrig, tänker det alltid. Det är ett bra motto för vänskap tror jag. Att vara ödmjuk men samtidigt rättvis – uppriktig, mot både sig själv, texten och vännen.

*

Jag tänker på Weil igen, det gör jag ofta. Hon rätar upp mig. Weil kritiserar vänskapens klibbighet. Den klibbiga vänskapen sträcker sig felaktigt mot total symbios och samförstånd. Jag tycker det liknar det klibb som kletas ut i överdrivna ömhetsbetygelser på sociala medier. Vänner verkar kunna användas för att dekorera, befolka, och fylla ut bilden av ett liv värt att leva, och vänskapen som pryds av röda hjärtan och fina ord tycks sträva efter ett totalt samförstånd. Men den riktiga vänskapen, läser jag hos Weil, är egentligen en övernaturlig harmoni av motsatser.

*

Det fanns lögner i vår vänskap. Först tänkte jag att relationen var bristfällig när lögnen grep in, men samtidigt var den nödvändig för att det vi diktade upp om oss själva skulle stämma. Vi var båda i någon mån insnärjda i skrivandets verklighet. I barndomen var lögnen ofta ett sammanförande kit. När Pippi Långstrump ljuger för Tommy och Annika är det inte i syfte att skapa en ny sanning, utan snarare ett uttryck för en längtan efter att bli någon annan eller skapa en annan värld att gemensamt träda in i – lögnen verkar inte som en skiljelinje eller skydd, utan ett delande som gemensamt kunde omhuldas av fantasin. När vi ljög som vuxna skapade vi i stället isolerade rum. Men du ljög inte, sa du, du var till skillnad från mig poet. Och till ditt försvar: Poeter föredrar att dölja sanningen under ironiska skikt eftersom så ser sanningen ut: skiktad och undanglidande.

*

Vänskap handlar om att stjäla varandra, och bli bestulen tillbaka, har jag (stulit) läst. Allt vi äger har vi stulit av varandra, som att en människa inte är en människa, utan flera. Första gången jag hörde om tjuvaktigheten hade jag svårt att tycka om den. Den kändes hotfull eftersom den gjorde så stora anspråk på jagets gränser. Jag tänkte: var går gränsen för hur mycket man kan bli bestulen på? Finns det en sådan?

*

Skrivandet var ett slott fyllt av rikedomar som du ville bryta dig in i och sno åt dig så mycket som möjligt från. Allas skrivande, inte bara mitt. Jag pratade sällan om mitt skrivande, inte för att jag trodde att det var särskilt eftertraktat som stöldgods, men för att det var skört.

*

Giorgio Agamben beskrev sig själv som en epigon. En varelse som förnyar sig bara med hjälp av andra människor och som lever i en pågående och stegvis utveckling. Essän är ett montage av andras texter i en text: ett hetero autos, ett jag skapat av andra. Men sker det alltid en stegvis utveckling?

*

Du var alltid pank och vårdslös med pengar. Du kunde spendera flera tusen på märkeskläder från Tradera eller stora inköp av böcker, lättvindigt ge en hemlös en femhundring och köpte alltid dyrt kaffe, dyrt vin och ibland hade du, oberoende årstid, med dig någon limited edition-starkglögg på fest. Ibland fick du av mitt CSN när ditt tog slut.

*

Eftersom filosofi betyder vän av visdom, kan man förmoda att det i själva ordet tänka borde finnas något vänskapligt – som om tänkandet springer ur en vilja att förstå den andre. Jag vet inte om det är så, men jag har försökt förstå vänskapen ur ett filosofiskt perspektiv och ibland tror jag det har lett mig alldeles för långt ut i teorin, bort från de enskildheter och ombytliga detaljer som utgör en relation.

*

En gång på bussen var det en gammal man som gick fram till dig och sa i förundran: du ser ut som ett konstverk. Du var ett brett färgspektrum av västar och halsdukar, i minsta detalj uttänkt, stilrent och exklusivt. Håret i små böljande fontäner eller som en stor burrig boll.

*

Jag försökte skapa en vänskapskarta. På ett textsamtal var det någon som sade “gör små vänskapslådor i stället, som du kan dra ut och kika ned i”. Jag föreställde mig en stor köpmansdisk i furu – massor små lådor med minihandtag och prydliga etiketter. Det passade, det hade du kunnat ha hemma hos dig. Du älskade små saker. Origami, kalejdoskop, vindsnurror, Himitsu-Bako-lådor och minikikare.

*

Du skickade ett citat av Nina Boraoui: ”Mina drömmar är uppochnedvända städer”. Du var ofta på tvärs, insisterande på att vända uppochned på allt – röra om, röra till – sa alltid ifrån när du inte höll med. Brevet kanske var en sådan dröm: att vända uppochned på mina lådor och skaka om dem för att se vad som blev kvar och vad som ramlade ur.

*

När jag var yngre tänkte jag att vänskap handlade om att få en sanning. Jag brukade tänka på mig själv som ett tomt kärl som andra kunde fylla med historier. Jag var en samlare. Det var därför jag tyckte så mycket om Outline av Rachel Cusk, jag såg mig själv i huvudpersonen Faye, en lyssnerska. Jag letar hela tiden efter mina egna konturer, tror då och då att jag hittar dem, och blir omtumlad varje gång de flyter ut i något nytt. Jag är beroende av dem, samtidigt vill jag bli kvitt dem, och hela tiden är jag sökandes efter dem – i böckerna, i andra, i mig. Mina vänner är en slags konturer. Det handlar inte om en förbättring av jaget lika mycket som det handlar om en begriplighet: att vilja greppa sig själv i världen.

Eller med Jörgen Gassilewskis ord:

“Och man försöker bara bevara sig själv.

Meningen med livet är de andra.

Glöm för helvete aldrig det.

Idiot.”

*

Du sa ibland att jobba är att ge efter, så du jobbade så lite som möjligt. Du hade ett jobb på ett kundcenter som du föraktade. När det inte ringde någon satt du och läste. Medarbetarna klagade på att du inte gjorde några kringsysslor, som de kallade det, men du sa upproriskt emot och vidhöll din läsning. Det höll ett tag, sen fick du sparken.

*

“En människa som har något nytt att säga, ty för gamla slagord behövs ingen uppmärksamhet, kan till en början göra sig hörd endast av dem som älskar henne”, skriver Weil. Vänskapen kräver en prestigelöshet. Bara människor som har förlorat all social prestige kan säga sanningen. Alla andra ljuger. Detsamma gäller det gemensamma skrivandet och läsandet, tänker jag mig. Utan den bildas långsamt små hål av återhållsamhet i den trygga täta väv som är förtrolighetens.

Det är svårt att inte tänka på sin egen text när man läser någon annans – är det ens möjligt? – i viss mån är man förstås alltid i vägen för sin egen läsning. Melberg igen: “Essäisten gör det inte lätt för sig själv: ensam blir hon sin egen kannibal, med läsarens vänskap fördubblas hon. Inte heller läsaren har någon lätt uppgift: antingen avstår man från essäistikens vänskapsbetygelser eller så följer man henne in i tankevandringens dunkla och gåtfulla labyrinter.”

*

Försvinnandet verkade vara en lek för dig. Ibland kunde du sluta svara på flera veckor. Sen återkom du vid behov, med rimliga urskuldanden. Jag förlät och vi fortsatte till nästa gång. Lojaliteten svajade på ett sätt som jag trodde jag kunde vänja mig vid.

*

Jacques Derrida skriver att man inte kan ha vänner utan att också riskera att bli sårad. Det gäller väl alla relationer? Kanske har jag tänkt att vänskaper måste vara bättre än andra relationer, att vännen inte får såra en det allra minsta för att bli en dålig vän. Vid närmare eftertanke är det en ganska solkig strävan efter gudomlig godhet. Vänskapen är mer som en form av upprepad och ständigt ny ömsesidighet. Ett pågående. Även de äldsta av relationer blir aldrig fulländade.

*

Du var lycklig över att ha mig, kunde du säga. Det verkade nästan sant; och jag var tacksam för detta nästan, denna vaghet som tonar ner varje brysk kontrast mellan vad som är sant och vad som är sant.

*

Ett äkta samtal går inte att på förhand disponera, skriver Martin Buber i Det mellanmänskliga. Jag tänker på hur sällan man har lyckats nå dit med människor, till den mellanmänskliga platsen. Hur mycket arbete det kräver och hur få man ger tiden att verkligen försöka. Det krävs att man i någon mån gör sig av med sig själv, kränger av sig jaget eller den föreställning – skenbild – man har av det. Det är mycket begärt av en människa och Buber kallar det med rätta en särdimension i tillvaron.

*

Du kunde lägga en hel dag på att skriva ner vad du skulle säga till psykologen dagen därpå. Det förvånade mig inte, du gjorde det till en lek för att stå ut. Vi blir lätt trötta när vi inte ljuger, minns jag att du sa.

*

När Karl-Olof Knausgård skrev Vargarna från evighetens skog var det dubbelsidiga intervjuer i alla stora tidningar. Han säger att den nya boken handlar förfärligt mycket om relationer. Nästan nere på atomnivå. Han hade läst en bok av en fysiker som hade en teori om att de minsta partiklarna inte ens finns, de kommer bara till liv i relationerna. Vid ett annat tillfälle har han sagt att av alla konstformer är det bara litteraturen som kan sätta oss i förbindelse med en annan människas inre, att det är närvaron av en annan människa som utgör litteraturens väsen.

*

Vi var på en takbar i Melbourne. Du hade en bekants bekant som hade haft vernissage och vi tyckte det var skäl nog att få gratis alkohol. Vi stod på skyskrapans topp och svajade med lyxiga drinkar i händerna. Stadsljuset och de höga husen gjorde hål i natthimlen. Långt nedanför levde staden som om det vore dag. Jag minns att du böjde dig fram och viskade: om du inte vore här hade jag hoppat.

*

Det bor en hund på cafét där jag sitter och skriver. Han heter Mackan och är adopterad. Ägaren låter honom ströva runt bland borden och äta smulor från golvet. Mackan kom från himmelen säger hon, det var inget planerat. En dag stod han bara där. Hundarna är precis som vanliga vänner men ännu mer lojala, ännu mer trofasta brukar hon säga och jag tänker på hur det vore att ha sina vänner i koppel.

*

Du gav mig musik, generöst delade du med dig – The Internet, Noname, Kamaiyah, Kamasi Washington, SAULT – all form av jazz, soul, r&b. Ibland någon svensk poplåt, som Annika Norlins:

“Allt tråkigt de säger förvandlar varje samkväm till ett helvete. Som om de tror att prata är en tävling eller nåt. Man behöver inte prata, man har sin låt och den gör man klart.”

*

Jag läser Hanna Nordenhök. Hon skriver att översättning av poesi kan ”vara ett slags oförklarlig gemenskap, en skillnadernas och oförståelsens intimitet”. Beskrivningen liknar på många sätt vänskapen. De bästa vännerna är oändliga: det finns något obegripligt som gör att man aldrig slutar intressera sig för dem. Kan skriva om dem i en evighet, tänka på dem hela livet. Fortsätta att tolka i all oändlighet, man kommer aldrig ge upp viljan att förstå.

*

Vi brukade ses på Åhlénshuset. Av någon anledning tyckte du om det. Jag tänkte att det hade att göra med den höga densiteten av dyra kläder – mönster och färger dallrande på varenda galge – eller så var det något med höjden på huset du gillade. Att kunna ta sig uppåt, rulltrappa efter rulltrappa och låtsas att man var på väg någonstans.

Linda Boodh (f. 1990) är skribent och litteraturvetare. Hon gick Biskops Arnö Att skriva essä och kritik 2021–2022.