Paulina Sokolow

Grisen under taket

Det är sommar och vi är i vår hyrstuga i Roslagen. Bonusbarnbarnet är på besök med sin mamma och sambo och vi har just firat hennes femmånadersdag med tårta, på vilken siffran fem är skickligt droppskriven över grädden med ett rött bläck gjort av krossade nyplockade hallon. Barnet sover medan vi äter. Att vi skulle få en baby i vår närhet så snart efter att våra barnkullar blivit vuxna är oväntat och beskedet har tagit ett tag att smälta. Men nu är hon inte bara här på jorden, utan också verkligen här, med oss. 

De stora mörka ögonen tittar sig hungrigt omkring på allt som rör sig i den obekanta miljön. Morfars skägg, slamret från disken, de gröna, darrande trädkronorna på tomten, de surrande insekterna, de färggranna plastleksakerna och prickarna på min kjol. Medan jag bär henne i famnen letar jag upp minnen från den första tiden med de bebisar jag själv fött. Jag får en stark fysisk förnimmelse av närhet och kroppsupplösning (dåsig symbios) blandat med en kronisk vaksamhet över orsaker att oroa sig. Nu, med den nyanlända, är jag mer av en observatör. Jag njuter av att kunna ägna dagar åt att hålla, prata med, sjunga för henne och se henne ta för sig av världen. Hennes energi fyller mig med rännilar av förundran och anspråksfulla insikter. Tänk att vara så öppen för sin omvärld, att varje vaken stund (och stunderna blir allt längre och mer sammanhängande) drivas av en sådan glupskhet på kunskap som tas in med hela kroppen. 

Den lilla får syn på något, sedan börjar kroppen att sprattla i riktning mot det och därpå kommer själva målet: att få känna på det med tungan. Den sticker ut som ett antennspröt eller tentakel. Dreglet, som skapar en flytande kontakt med myriader av ytor och strukturer, flödar i en outsinlig seg flod längs hennes haka. Hur smakar glansig rosa i den uppblåsbara bassängen, känslan av strävt orange i en skalad morot, den gula smörkniven, badhanddukens solvarma knottrighet? Munnen som lust-, ömhets-, kommunikations- och upptäckarorgan förblir oslagbart hela livet. Så småningom blir munnen med hela sin nervsprängda komplexitet en bank för minnen. En mjukvara fylld av situationer, sammansatta smaker, språk och ord som smekt och ord som inte borde ha uttalats. 

Det senaste numret av Karavan innehåller en essä av Ann-Marie Tung Hermelin med titeln Munnens rike. Den inleds: ”Kan orden ersättas av mat om ett språk går förlorat?” I texten berättar hon sina föräldrars historia genom matlagning, recept och en kastrull med särskild betydelse. Farmoderns familj splittras och återförenas. Sprickor och svek lagas genom farmoderns kokkonst och hennes förmåga att ”laga världen” genom att skapa nya smaker präglade av de platser som utgjort stoppen på vägen, hybridrätter i en förening mellan det kinesiska ursprunget och Japan, där hon hamnar så småningom. Ann-Marie Tung Hermelins pappa är en blandning av japanskt och kinesiskt. Hennes mamma är svenska och de möts på ett universitet i USA och blir förälskade efter att de, på hans förslag, lagar mat tillsammans. Det är lätt att föreställa sig hur en vasastanflicka, uppvuxen med hemhjälp och matlagningserfarenheter som begränsar sig till falukorv och konserver, faller för en ung man som gärna står i köket. Med okända flaskor, vanliga grönsaker, en vass kniv och några jätteräkor, trollar han fram explosioner av smaksensationer. Parallellt med familjehistorien redogör Tung Hermelin för två grundläggande kinesiska tecken kopplade till mat. Jia, tecknet för familj och hem, består av två tecken: ett tak med en gris under. Tak över huvudet och fläsk är det som får stå som minsta gemensamma nämnare. Inte mamma-pappa-barn, inte spis eller dörr. Det andra användbara tecknet, fyrkanten Kou har en betydelse som beroende på sammanhang glider mellan smak, törst, hunger, entré, hamn, flodmynning – eller mun.

Texten är lättsam, generös och osentimental. Men jag känner mig ändå upprörd när jag läser. Ett obehag smyger sig på – en blandning av skam och avundsjuka, en känsla jag känner igen från de tillfällen då jag får ta del av andra familjers migrations- och exilhistorier. Istället för igenkänning och identifikation: avundsjuka och förnimmelsen av tomhet. ”Förlusten av språket är en stor sak och en konsekvens av flykt och exil till följd av krig och kolonisation, men också av kärlek”, skriver Tung Hermelin. Språket gick visserligen förlorat på vägen men, tillägger hon strax, hon och hennes bror behärskar delar av den magiska kokkonsten. På det viset kan kontakten med de tidigare generationerna vårdas och skänka rikedom och glädje för de efterkommande i ett land som Tung-Hermelin lärde aristokratfarfarsfar aldrig hade kunnat drömma om. Historien blir levande som andedräkten från puttrande vitlök- och chilidoftande grytor. 

Min relation till maten mina föräldrar förde med sig till Sverige är mer komplicerad. Lika mycket som jag älskar min mammas mat, lika lätt som kåldolmarna, pirogerna, bigosen (en sorts pyttipanna med varm surkål som bas) försvinner in genom munnen och ner i magen, lika osammanhängande och fragmentarisk blir jag när jag ska redogöra för sambanden mellan platserna och smakerna. Ett av de mest basala kännetecken för ett judiskt liv, oavsett om det är i Tokyo, Sevilla, Minsk, Baghdad eller Kairo är iakttagandet av kosher-reglerna. Aldrig fläsk, aldrig skaldjur eller en blandning av kött och mjölk. Vilket är precis motsatsen till den polska husmanskosten som mamma behärskar. 

I läsningen av Ann-Maries text förstår jag plötsligt min paradoxala hållning i relationen mellan min mun och min historia. Lika okomplicerat som det är att älska min mammas mat, lika kränkt och rasande blir jag av att ta mitt och hennes modersmål, polska, i munnen. Mammas rustika mat tar mig inte till ett nostalgiskt förflutet, öppnar inga dörrar till tiden före min existens, det väcker ingen obestämbar längtan att återse gator, floder eller byggnader, släktanekdoter eller minnen av märkvärdiga släktingar och högtider. Maten min mamma lagar smakar vitlök, pepparrot, surkål, kummin, tomatbuljong, svamp och fläsk. Den är mild, anspråkslös och tröstande. Aldrig sofistikerad, bara höstligt krispig, ombonad och hemtrevlig. Vad finns det för spår av det månghundraåriga judiska livet i Polen? Vad berättar den om hur mina föräldrar fick lämna landet under förnedrande former i slutet av sextiotalet som följd av en intensifierad antisemitisk kampanj riktad specifikt mot judar som ”femtekolonnare”, landsförrädare och orsaken till det högljudda missnöjet över kommunistpartiet? 

Mitt judiska arv smakar polsk mat. Är det judiska smaker? Det måste det ju vara eftersom mamma vuxit upp i ett judiskt hem i Polen. Ändå är det som att vi inte finns, minnena finns inte. De är, men de är fel. Njutningen är marmorerad av övergreppens skam. Att överge den i bibeln påbjudna kosher-maten, bryta släktleds sammanhållning, som upplevs som kvävande isolering, passa in och smält in i majoritetssamhället, dröm om en gränslös värld där klasskampen och ett bättre samhälle hägrar. Gå, som mormor, med i socialistiska Bund. Bli ändå utpekad som belastning och av lägre ras. Tappa kontakten med ditt förflutna och återfinn det genom att ertappas av dina egna som ignorant avfälling. 

I sjätte klass föddes min andra lillasyster och min mamma passade under sin föräldraledighet på att engagera sig i min vardag i judiska skolan i Stockholm. Min mamma hade hört mina klagomål från de stökiga lunchrasterna och ville väl bilda sig en egen uppfattning, så hon kom på besök. Det hade förekommit matkastning. Min babysyster var med. Med sig hade mamma barnmatsburkar som hon skulle mata min syster med vid tillfälle. Helt plötsligt uppstod tumult. Inte från barnen den här gången utan från en kvinna i bespisningspersonalen. Hon skrek, alltså nästan grät. Orsaken till uppståndelsen var att barnmaten mamma haft med sig inte räknades som kosher. Skolköket hade blivit kontaminerat av besudlad, smutsig mat. Mamma hade i sin ovetskap gjort sig skyldig till en skändning av judisk sed, trots att hon var judisk och hennes okunskap var resultatet av judiska erfarenheter. 

Många år senare befinner jag mig på semester i södra Spanien. Med mig på resan har jag Nathan Sachars bok Den gåtfulla passionen om judarnas spanska historia, som även den visar sig vara sprängfylld av blod och förföljelser. Inkvisitionen vi läste om i skolan beskrevs då som en brutal jakt på oliktänkande och lite vagt formulerat, ”otrogna”. 1492 tömdes det spanska imperiet på judar, både på dem av kött och blod och de idéer och platser de präglat. Vi bilar genom Andalusien och förundras över den krispiga muslimska arkitekturen. Den kommer senare att inspirera den slanka och komplexa gotiska stilen som kommer att dominera den kristna världen under hela medeltiden. Överallt i gränderna hänger stora torkade svartröda skinkor ut mot gatan, jamón serrano. Det ska antagligen se pittoreskt ut. Det slår mig att bruket är en omedveten och sedan länge bortglömd markering för att slippa trakasserier. ”Ni ser att det inte bor någon jude här, passera!” I jakten på att avslöja ”kryptojudar”, det vill säga konvertiter som för att lämnas ifred officiellt avsagt sig sin judiska tro, tvingade kyrkans utsända den misstänkte att ställas på ett torg till allmän beskådan för att bevisa att hon kunde äta griskött utan att drabbas av kval och fasa inför sin gud och samtidigt förnedras i ett tvångsmatningsskådespel.

Under sommaren kommer omvälvande nyheter från israeliska arkeologer att de grävt fram en israelitisk boplats i självaste hjärtat av det forntida Jerusalem, även kallat Davids stad. Det sensationella med just den här utgrävningen är att man under markmassorna och fragment av boplatsen hittat ett helt skelett av en gris. Utifrån andra omständigheter och liknande platser är arkeologerna helt övertygade om att grisen varit där i syfte att slaktas och ätas som mat. Fyndet lär få konsekvenser. Bara en sådan sak som att gamla testamentet behöver senareläggas. Boplatsen är från tiden för det första templet, vilket betyder att påbuden kring maten inte kan ha funnits då. Fläsket har med andra ord kommit och gått genom den judiska historien. Inte ens det definierar oss. Fyndet inte bara utmanar en av de starkaste identitetsmarkörerna, utan utgör något så omvälvande som en nydatering av Gamla testamentet, där matreglerna är formulerade. Bilden på det kompletta grisskelettet med konturerna av väggar och tak runt omkring gör mig upprymd. Exakt som en gestaltning av det kinesiska tecknet för mat, Jia!  

Kan orden ersättas av mat om ett språk går förlorat? I begynnelsen uppstår språk, tecken, smak och ytor som  ourskiljbara sensationer i munnen. De bildar en enhet. Sedan kan språket kapas av, fyllas med skam och tabun. Mat skapar minnen och missförstånd. Men munnen är också en plats för försoning.   

Paulina Sokolow är konsthistoriker och skriver konstkritik för bland annat Flamman. Arbetar på Tensta konsthall och Folkrörelsernas Konstfrämjande. 

Sara Wengström Aleatoriska dikter
Ann Ighe Klassresan som litterär erfarenhet
Evelin Tamm Delar av min kropp
Anna Hörnell Notes on mångkamp (ett utdrag)
Sten Sandell Det ljudande arkivet

Skarv är en tidskrift och en mailtråd. Varje nummer av Skarv växer fram som ett kedjebrev. En ursprungstext skickas till en skribent, som skriver ett svar och skickar vidare till en ny skribent. Författaren till varje variation väljer vem som tar vid där dens text slutar. Efter sex månader avslutas kedjan, vilket betyder att numret är färdigt, och ett nytt startas.

Skarv betyder fog eller hopfogning. Det är även namnet på en sjöfågel, vilken klassas som en invasiv art. Det går att anmäla sig till mailtråden Skarv här.


SKARV 01. Denna förbindelse mellan alla med lungor – Juliana Spahr.

Dessa saker finns: enskilda korn av sand, sandstränder, sandens rörelse och sandens stelnande. Sandjord, lerjord, vilda blommor.

En älskare föreslog att jag skulle prova drejning för att lindra oron – min, eller om det var hans (som om det inte var världen!). En annan lärde mig att blanda sand till murbruk och foga samman stenar, som också de bestod av sand, sammanpressad.

Det var nära Gibraltar. Vi byggde en skola och drog en väg att gå till skolan på. Tegelsten, blocksten, gatsten. Stenen är en beståndsdel. En annan är kroppen; kroppen är den viktigaste beståndsdelen.

Kroppar, fötter och händer i rörelse och stillhet, jämte andra kroppar, fötter och händer, som håller stenarna, rör sig emot andra kroppar; bildar kedjor och formerar block, svarta block och vita overaller. Kroppar i arbete, i kamp, i kärlek.

Dessa saker finns också: fötter som kan gå en halv dag för att genomföra en blockad, kroppar som blockerar en transportväg eller intar en aveny, allt är över efter tio minuter, och så får man gå tillbaka igen.

Det är det som bygger rörelsen. Man sover i en jurta eller tipi någonstans, kanske i Christiania. Något finns där i natten; en beredskap inför någonting som ännu inte kan tydas, men som är på väg att bli till, i en epok av globala strider.

Någons ex kommer cyklande i gryningen med en burk innanför jackan, i armvecket där huden är som varmast. Det är december månad. Åtta pers i varsin sovsäck, vördnadsfulla andedräkter som ryker i mörkret medan inseminationen pågår.

Sedan trampar exet vidare för att hålla en presskonferens. Man klär sin kropp varmt och går ut på gatorna, tillsammans. Rörelsen finns, det svarta blocket finns; en skarv mellan eget och annat, mellan det som redan är och det som ska komma.

Det finns militärer, militärindustriella komplex.

Poliser finns, och hundar.

Gatsten finns; den väger 1,849 kilo.

Den är svår att sikta med och tung att kasta.

Det här är en form: formen av kroppar och kurvor, en timglasform för sanden att strila igenom. Det här är en tid, och utanför denna tid finns en annan, och andra platser, andra rum. Där finns frågor, och svar.

Varför valde du våldet?

Nej, det var ingenting jag valde, det var en väg som körde över mig. Jag anpassade mig. Jag blev attackerad och hade möjlighet att försvara mig. Hade jag varit ensam skulle jag kanske inte ens tänkt den tanken; då hade det inte funnits som alternativ. Men vid det här tillfället hade jag den möjligheten, och då kändes det som en självklarhet.

Ångrar du dig? Tar du avstånd från våld idag?

Inte det minsta. Jag fick en månad per sten, arton månader, och jag ångrar ingen sten och ingen månad.

Vad tänkte du under de där månaderna?

Jag tänkte att fängelset är som ett samhälle i miniatyr, komprimerat. Det finns restriktioner och begränsningar. Det finns olika klasser, olika personer som har olika friheter beroende på olika saker. Det finns regler och föreskrifter som du själv inte har varit med och skapat, men som du måste följa. Det finns straff, repression av olika slag, om du inte gör det. Det finns väggar, murar, gränser; mellan rummen, byggnaderna, kvarteren, städerna, regionerna, nationerna.

En ny ordning finns, som redan är gammal.

Dessa saker finns också: motstånd, sabotage, upplopp, solidaritet.

Det finns brev att skriva. Kan man skriva kära kamrat eller är det för politiskt?

Det finns sådana tankar.

Rädsla finns, för att det skrivna ska användas emot den som är fängslad.

Vi tänker alla på er.

Så skriver vi till er, våra älsklingar. Stryker sedan “vi” och “er”; skriver “jag” och “dig” istället, eftersom vi:et också kan uppfattas som politiskt.

Jag tänker på dig.

Vi tänker på er när vi surfar på vågorna (havsnivåerna stiger). Vi tänker på er innan vi somnar i den solvarma sanden på Spaniens stränder (de sveps ut till havs). Vi tänker på er när vi är hemma igen, pulsande i djupsnön utanför våra mödrars hus (permafrosten smälter, växthusgaserna sipprar ut).

Det finns vildrosor. De gömmer sig under allt det vita. Och du finns, älskling.

Din kropp, dina händer, dina andetag finns.

Du tillhör mig, jag tillhör dig, vi tillhör varandra.

Rörelsen finns. Vi är rörelsen. Vi är varandras älsklingar.

Jag skriver det, så att det står skrivet.

Hur ska man våga läsa och säga det som står? Bli till som läsare i världen. Med ordens hjälp komma till insikt: om den här världens beskaffenhet, om vilka vi är, och förbindelsen däremellan.

Dessa saker finns: ett begär att läsa och ett läsandets begär; att i poesins fotspår söka efter epifani, förståelse, insikt. Att göra sig mottaglig för annanheter, för det främmande.

Det finns närvaro, empati, förlåtelse, förväntan.

Vi står i den, i bredd.

Vi tar inte avstånd.

Victoria Rixer, 14-01-2021


Utanför denna tid finns en annan.

Ibland rör sig mina händer när jag läser tyst. Kanske söker jag textens rytm med dem, händerna.

Mina lungor rör sig alltid, något pressar dem till att röra sig.

Rymden, är det tiden och rummet tillsammans? Och rytmen.

I en teatersalong, för en av de första gångerna i mitt liv, fylld av förväntan, rör sig mina lungor som de alltid gör.

Mörkt i rummet, långa röda stolsrader. Jag kan se det röda.

Stolarna kan verkligen sittas på. Jag sitter i mitten av allt, omsluten.

Ut på scenen kommer Kent Andersson. ”Där sitter ni”, säger han, ”och andas in varandras andedräkt”. Och alla varseblir vi nu rörelsen, rytmen, länken mellan alla med lungor.

”Tänk på var luften har varit förut. Kanske har Churchill andats samma luft, kanske Jesus.”

Även skratt är andetag.

Längs stolsraderna i salongen kom tiden. Den gav sig tillkänna. Inte som en röst från arkivet. Mer som det faktiskt oupplösliga bandet mellan alla med lungor,

och som insikten om att: Den nya ordningen är redan gammal

Att försöka frigöra sig från ord. Är det att förinta språk?

Hur ska man någonsin kunna läsa och säga det som står.

Brytningstider finns inte.

Men munskydd finns, och det dämpade ljudet från alla med munskydd.

Mellan alla med lungor ska gränsen upp. Mellan rummen, byggnaderna, kvarteren, städerna, regionerna, nationerna ska gränsen upp.

Namnge stormen! Och rytmen. Håll inte andan.

Jag bjuder in Victoria Rixer att svara
Ann Ighe, 14-01-2021


en annan historia hade kunnat låta

vi behövde inte arbetet

ett hus hade då varit ett hus

en gata en gata

jorden till för mat

stolarna kunde sittas på

vi jagade på morgonen

födde upp boskap om kvällarna

efter middagen lekte vi kritiska kritiker

utan att för den delen

någonsin ha ett yrke


*

tiden är som bekant

magisk

och ur led

den ger sig tillkänna

baklänges

drar dig längs med flodkanten

uppströms

den är en sargad kropp

eller en röst långt nerifrån

arkivet

hyllmeter av luntor

textfragment som säger

ljuder

något helt annat

än det som står


*

även stormar måste

NAMNGES

latinet har nått sin botten

ALFA

kommer bli det första i en ny ordning

som   redan   är

gammal

som

BETA

hur   länge   till  

kan

det

pågå

GAMMA

*

säger du

ohörda paradigm

avstavas

räknas

så, säger du

en avart

på ett tema

som redan

är

så talar vi   om

alla språk

vi har förintat

Jag bjuder in Ann Ighe att svara
Hans Carlsson, 13-01-2021


Men utanför denna form finns rymd. 

Det finns rymd mellan händerna. 

Det finns rymd mellan händerna och rymd kring händerna. 

Det finns rymd kring händerna och rymd i rummet. 

Det finns rymd i rummet som omger formen på allas händer och kropp och fötter och celler och pulsen som ryms däri. 

Det finns rymd, en ojämn rymd, som bildas av detta mönster av kroppar. 

Denna rymd rör sig in och ut ur allas kroppar. 

Alla med lungor andas in och ut rymden medan alla med lungor andas in och ut rymden mellan händerna. 

medan alla med lungor andas in och ut rymden mellan händerna och rymden kring händerna 

medan alla med lungor andas in och ut rymden mellan händerna och rymden kring händerna och rummets rymd 

medan alla med lungor andas in och ut rymden mellan händerna och rymden kring händerna och rummets rymd och byggnadens rymd som omger rummet 

medan alla med lungor andas in och ut rymden mellan händerna och rymden kring händerna och rummets rymd och byggnadens rymd som omger rummet och de angränsande kvarterens rymd 

medan alla med lungor andas in och ut rymden mellan händerna och rymden kring händerna och rummets rymd och byggnadens rymd som omger rummet och de angränsande kvarterens rymd och städernas rymd 

medan alla med mungor andas in och ut rymden mellan händerna och rymden kring händerna och rummets rymd och byggnadens rymd som omger rummet och de angränsande kvarterens rymd och städernas rymd och regionernas rymd 

medan alla med lungor andas in och ut rymden mellan händerna och rymden kring händerna och rummets rymd och byggnadens rymd som omger rummet och de angränsande kvarterens rymd och städernas rymd och regionernas rymd och nationernas rymd 

medan alla med lungor andas in och ut rymden mellan händerna och rymden kring händerna och rummets rymd och byggnadens rymd som omger rummet och de angränsande kvarterens rymd och städernas rymd och nationernas rymd och kontinenternas och öarnas rymd 

medan alla med lungor andas in och ut rymden mellan händerna och rymden kring händerna och rummets rymd och byggnadens rymd som omger rummet och de angränsande kvarterens rymd och städernas rymd och nationernas rymd och kontinenternas och öarnas rymd och oceanernas rymd 

medan alla med lungor andas in och ut rymden mellan händerna och rymden kring händerna och rummets rymd och byggnadens rymd som omger rummet och de angränsande kvarterens rymd och städernas rymd och nationernas rymd och kontinenternas och öarnas rymd och oceanernas rymd och troposfärens rymd 

medan alla med lungor andas in och ut rymden mellan händerna och rymden kring händerna och rummets rymd och byggnadens rymd som omger rummet och de angränsande kvarterens rymd och städernas rymd och nationernas rymd och kontinenternas och öarnas rymd och oceanernas rymd och troposfärens rymd och stratosfärens rymd 

medan alla med lungor andas in och ut rymden mellan händerna och rymden kring händerna och rummets rymd och byggnadens rymd som omger rummet och de angränsande kvarterens rymd och städernas rymd och nationernas rymd och kontinenternas och öarnas rymd och oceanernas rymd och troposfärens rymd och stratosfärens rymd och mesosfärens rymd 

I och med detta blir allt som vrider sig och allt smått inandat av alla med lungor i varje ögonblick.

Utdrag ur Denna förbindelse mellan alla oss med lungor av Juliana Spahr.
SKARV bjuder in Hans Carlsson att svara, 13-01-2021