Hanna Cecilia W Lindkvist

Komposition 1

Jag försöker samla ihop mina minnen av gårdagarna
som att plocka en bukett och arrangera den
en rad korta men intensiva minnesbilder
Bländande ljus i operationssalen
det där himmelskt nästan blåa bländvita, som ett a4-ark, oskrivet.
Några andra sorteras som längre, slingrande
nätternas skörhet, deras mörka totala kroppsnärhet
som vätskor och lemmar,
omkring mig, tyngande, ömmande
Blodet, smärtan, slemmet, ledsenheten
Skriken.
Och så helhetens gröna bladverk
vårens vardande, snuviga näsor och blomblad, knoppar.
Dagarna spenderas i hammockens skugga, vår svett blandas
precis som vår hud,
min kropp i deras munnar och händer.
Mitt i textens tillblivelse är det som om allting försvinner framför mig
Och även det
är en påminnelse av hur svårt det är att fånga minnen i ett ständigt nu.

När jag skrev ner min förlossningsberättelse gjorde jag det från början till slut, försökte hantera imperfekt men hamnade i presens. Historien var ett ofrånkomligt då; givet tiden som går och ger en dag till kroppens utveckling som adderad tid, lägger lager på lager av saknad och lättnad. Det vidunderliga som ej får glömmas börjar redan att färgas, smulas.

Jag skriver
”Vi satte oss i bilen och det kändes overkligt, om några timmar så var de alltså här?”
Raderar och skriver på nytt
”Vi sätter oss i bilen och det känns overkligt, om några timmar så är de alltså här?”
Jag försöker skapa om tiden genom presens. Ändrar hela texten till nutid, i ett skeende, det blir levande och nära. När jag sedan läser den känns den overklig, osann. Var det verkligen så?
Jag känner instinktivt att det måste vara något annat. Vad betyder dessa ord i sin meningsföljd? Hade vi inte redan åkt för längesedan eller åkte vi långt efter att de föddes?

De tarvlar sig upp, på olika sätt. Deras sovande kroppar växlar position, precis som mina känslor som lägger sig skavandes mot pannbenet, i halsgropen och magen. En stund av vila i gunget. På min födelsedag vaknar jag bredvid båda barnens kroppar, deras små blöjor har bytt storlek och tiden har rusat. De är fortfarande små röda varelser med lenaste skinn över minirevben, små genomskinliga öron och pyttehänder. Deras andetag är en avgrund och ett paradis.

Skriver från minnet
”Än så länge ser jag min mage när de tvättar den med kallt vatten. Det känns inte alls. De är väldigt noggranna och frågar mig flera gånger om jag ”känner det kalla?” Över hela magen sveper de med den våta kalla bomullen, som för mig bara känns som en beröring. Värmen från spinalen har nu spridit ut sig i hela underkroppen, när de kopplar in katetern känner jag det inte alls. Då är vi redo säger de och hänger för skynket, Jonas Hebbe räknar upp allas namn i salen och tidpunkten för starten. 12:25.”

Skriver och suddar ut
”Är jag redo?”

Cyklar nerför backen. Magen är borta, tyngden och tröttheten. Över kindbenen vilar sig huden, det sticks i den av sömnlöshet. I natt väckte de varandra. Deras skrik ekar och slår mot tinningarna. Kroppen följer cykelns rörelser. Det är en frihet att äntligen kunna cykla igen.
Nu kryper de på gräsmattan. All jord och alla skillor rycks upp och in i munnarna. Det är inte längre bara hud som smakas, det är världen.

Blir sittandes på golvet i köket, båda armarna fulla av barn
Det känns som om deras tårar löser upp mig utifrån och in
bortom min egen kropp finns en tanke

Hur reser man sig upp från detta för att komma vidare
Skriken skär revor
Deras skrik är till för just det
till för att kännas rakt in och skapa handlingskraft
Vem ska jag lägga ner först?

Ett år av massor trängs och gömmer sig
Arrangemanget vill sorteras för att finnas
Det ljuva på en sida, hårdheten bredvid
som en kall ram som allt mjukt vrider sig runt
Att vara förälder
Finnas här och för
Händerna som måste förenas med tankarna i ett ständigt görande;
de bär inte bara på små
Det plockas och diskas
dras ut och in
Hängs, lyfter, skruvar
Tvättar, lagar, håller
Sår, smeker, kokar
Viker, gråter, bäddar
Byter, tömmer, faller
Dammar, skurar,
Tappar, ömmar, klappar
Benen stegar fram på samma vägar bakom vagnen

Vill krympa hela världen för att ge dem plats. De tar all tid och tuggar den
Under stolarna ligger rester av rotsaker och spott
Allt ska dammsugas, torkas
Hinner jag vila i deras ögon innan de blir gamla?
Hinner jag ifatt?
Varje litet språng är en tanke om att skriva
Att försöka minnas
Det här borde stå i en bok
Hur lägger jag till denna händelse mot en annan för att veta att det var just idag?
Jag kommer inte någonsin
att kunna minnas allt.

Det är deras ögon som ser på mig, tittar sådär rakt in
När jag blundar
Är det vad jag ser
Fyra svarta små prickar
Mjuk hud
Små fjun med mat i
Dreglande munnar
Små små naglar som håller i skinnet

Skriver att
”Jag sorterar skratten
närmst hjärtat”.

Marcelo Ferreira Gustafsson Orchidaceae
Inger Andersson Flickan och mamman
Johanna Schartau P – som personlig, men inte privat
Anja Olofgörs Mina göranden växer in i min kropp
Ulrika Lublin Bryggan och F