Sanandaj, Kurdistan 2005 

De sitter på den mjuka mattan, en av flera mattor, det är mattor som täcker alla kvadratmeter golv. Deras kroppar formar en ring och i mitten har de placerat en stor bytta på en duk. Duken är där för att skydda mattan. De rensar gröna bönor och persilja. Med vana, härdade händer för de kniven mot de gröna bönornas stjälkar och skär bort, med tummen mot kniven. De vet vad de gör, det här har de gjort i generationer. Långt innan de föddes och långt efter deras död.

Efter maten vilar de. De ligger på golvet, kropparna i sidoläge, ena armen under huvudet. Männen har åkt tillbaka till butikerna där de jobbar övertid. Utbetalningen lever inte upp till livskostnaden. Priset som har satts på livet.

Söderfors, Sverige 1992 

I flyktingförläggningen finns inte det hon letar efter. Varken fysiskt eller själsligt. De åker bil till Gävle, staden som ligger närmast, och hittar den enda matbutiken med matvaror från Mellanöstern. Hon letar igenom hyllorna, det är skralt. Kanske kan granatäppelsirapen lindra den längtan som också framkallas av den. Som en förtvivlad symbios. Det kan likställas med ett slags självskadebeteende, behovet av att skada sig själv när det också är det enda som kan lindra smärtan.

Märsta, Sverige 2010 

Det blir fesenjan till middag. Två av tre barn vill inte äta den konstiga maten som serveras. Den kurdiska maten är ett undantag i deras liv.

Sanandaj, Kurdistan 2021 

Jag får höra att dagens ungdom i Kurdistan inte vill äta annat än amerikansk snabbmat. Det har blivit populärt med hamburgare och friterad kyckling. Speciellt den traditionella kurdiska maten gillar de inte.

Jag tänker på att nu föredrar de riktiga kurdiska barnen inte heller kurdisk mat. 

Det är synd, säger hon, den maten sitter på så mycket näring och gemenskap. 

Jag funderar på vad det är hon menar med gemenskap.

Märsta, Sverige 2022 

Vi ska laga dolma tillsammans. Hon är glad, hon gillar att lära mig hur man lagar kurdisk mat. Det var länge sedan jag kände hennes närvaro i nuet och inte i en dåtid. Det ligger en sorgsenhet över oss. Vi umgås inte så ofta längre, vi talar olika språk. Maten förmedlar något större som vi inte kan formulera i ord. Den låter känslor passera från henne till mig och från de andra till oss. Det ligger generationer av tyst kunskap i hennes handrörelser. I sättet hon tar nypor av torkad timjan från burken som funnits med i årtionden. Den burken fick hon av sin mamma någon gång när hon var på besök. Den burken låter relationer leva vidare.

Vår relation ser annorlunda ut i dag. Den bygger på ett avstånd och en smärtsam närhet. Den förkroppsligas i misskommunikation och frågor som aldrig får några svar. Den bygger också på kärlek, en obotlig kärlek. Ibland en obesvarad kärlek. Den bygger på plikt och ansvar, på traditioner som inte översatts från kurdiska till svenska och från svenska till kurdiska. Vi talar ett hybridspråk hon och jag. Mellan raderna kommer det för alltid finnas sådant som aldrig blev sagt.

Jag letar efter sätt att uttrycka mig men jag hittar dem aldrig. I stället försöker jag knyta vinbladen runt fyllningen lika varsamt som henne. Kanske kan mina gester uttrycka något som jag inte förmår genom ord. Och på det viset fortsätter vi.

Vian Sadwand (f. 1995), etnolog som snart går ut Biskops Arnö författarskola.