När min dotters små korvfingrar rycker i den tunna guldkedjan höjer jag alltid rösten. Får panik för jag vill inte förstöra henne. Mitt moderskap är lika skört som halsbandet jag ärvt av min biologiska mormor.

Har försökt skriva den här texten så många gånger. Jag börjar men sen tar det stopp. Tänker att det kanske inte går att skriva någonting från början till slut. Dels för att jag inte vet något, dels för att jag fortfarande befinner mig mitt i historien.

Jag vet inte riktigt vad det är med mor-dotter-relationer
jag vet att du inte hade någon relation med din dotter 
jag vet att jag inte direkt har någon relation med henne heller 
kanske kan hon vara den lilla pärlan 
som ligger mellan två skal 
kanske går det att bryta mönster 
Vi står på varsin sida om henne 
på något sätt får halsbandet bära på allting
det har blivit en symbol för allt det osagda och ogjorda 
När min egen dotter blir större ska hon få halsbandet 
då spelar det ingen roll längre 
Jag hoppas att hon kan vara kedjan 
som binder oss alla samman.

Om du hade levat hade jag hört av mig. Men i brist på liv hör jag av mig ändå.

Till L. Nilsson

Första gången jag såg halsbandet var efter att din dotter fått det av din syster. Eller jag kommer inte riktigt ihåg men jag tror att hon sa att hon fått det av en moster. Du var död sen länge. Halsbandet låg i en smal handväska i siden tillsammans med en guldklocka, ringar, och diverse silversmide. Det var dina väskor och dina smycken som din dotter fått den gången hon åkte till Pajala för att söka svar. Hon hade även fått med sig en grå papplåda med svartvita foton. På en av bilderna står du med en väninna framför Torneälven, iklädda långa kappor och hattar. På ett annat foto står du framför bortsprängda hus.

Din dotter har berättat det lilla hon visste för mig om dig och din pappa. Han hette Nilsson och var Pajalas enda skräddare. Din dotter sydde mycket, jag minns när hon sydde en hel Pippi-kostym åt mig, jag var tio år och skulle gå på maskerad. Men när hon fick veta att din pappa var skräddare började hon sy mer intensivt. Kanske handlar det om identitet, mest troligt rötter.

Några år senare satt jag på en föreläsning och en man från Tornedalen pratade om värdet av det muntliga berättandet. Efter föreläsningen pratade jag med honom och det visade sig att han kände till din pappa. Han berättade att din pappa var kommunist och att han hjälpte folk i tinget. Jag funderar på vilka historier du hade berättat för mig. Om du hade levat, hade du då berättat att han var för radikal för flottning- och skogsförbundets fackförening? Att han och hans kamrat var ”överstepräster för den kommunistiska rörelsen i socknen”? Hade du berättat hur det var när du var barn? Vem din mamma var? Om motståndet var allt och om kampen för ett bättre samhälle även sipprade ner i stygnen på era rockar? Frånvaron av historier gjorde att jag letade mig till arkiven. På Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek hittade jag pärmar från vägkonflikten i Pajala på trettiotalet. Jag fotade av de tidningsurklipp och dokument som kändes relevanta. Men en brevväxling sa inte så mycket mer. 

Innan min dotter lärde sig prata och hon endast använde sig av ljud och rörelser för att kommunicera med mig, tänkte jag ofta på den gången din dotter berättade att hon inte kunde svenska när hon kom till sin nya familj. Jag undrar vad det gör med en när ens språk tvingas bli ett annat. Jag vet knappt vilket språk som talades hos er. Pratade ni finska eller meänkieli? Om minnen och ord hör samman, försvinner minnen med språket? Och hur förklarar man för någon hur man mår eller vad man behöver när man saknar ord för det? Skrek hon mycket hos sina andra föräldrar? Grät hon? När förstod hon att mamma betydde mamma och inte längre äiti? 

Med respekt för de döda och levande, motstånd växer inifrån.

Kanske är jag för ung för det här 
mitt barn för litet 
Vi är än så länge bara små korn 
vete på en åker 
en pärla i ett halsband 
Hon föddes hundra år efter att du föddes
Jag vill tro att det handlar om sår 
att stoppa blodet från att sippra ut
Baka anisbröd och bjuda alla 
låta flottet och sockret smälta samman 
och täppa till alla porer 
Sy en klänning att ha på sin begravning 
Släng en blomma i älven 
Linda masken runt hjärtat och ge den ett namn.

Lisette Holmlund (f. 1994) är masterstudent i Kritiska studier vid Göteborgs Universitet. Hon läser även kursen “Att skriva Essä och Kritik” vid Biskops Arnös författarskola.