Jag tycker den är vacker. Natsume, tepulver-behållaren i svart lack med guld. Motiv av dimbankar och tallbarr. Stunderna och formerna för skönhet, och min uppskattning av dem, skiftar. 

Ibland sker det direkt, en pang-korrespondens mot hjärtat.

*

Wa, Kei, Sei, Jaku – harmoni, respekt, renhet och sinnesro, är de fyra grundorden som ska genomsyra hela tepraktiken.

*

Jag har studerat den japanska teceremonikonsten sedan femton år tillbaka. Kunskap överförs genom lärare på svenska-engelska-japanska med stöd av böcker upp till en viss nivå. Sedan är det enbart muntlig kunskapsöverföring som gäller. Vi utövar procedurer som har anor till 1500-talet. Elever får enligt traditionen inte skriva anteckningar medan klassen (okeiko) pågår i terummet och anteckningarna baseras därför på minnet. Jag har spridda, ofta ofullständiga anteckningar på olika pappersark att organisera, snabba noteringar dyker upp i mina skiftande skrivhäften. 

Det finns regler för allt inom teceremonikonsten. Kunskapen kommer till mig sakta, var det höger fot först, eller är det vänster fot som inleder steget i rummet? Är det ett japanskt föremål som vid rengöring med silkesduk vrids moturs, eller ett kinesiskt föremål som vrids medurs? Annan kunskap sätter sig snabbt genom misstag, som till exempel att rengöra chashaku (teskeden i bambu som tepulver måttas med) med vatten, för tepulvret fastnar i bambuns fibrer. Dessa bambuteskedar får poetiska namn beroende på årstid och typ av tesamling.

Shunsetsu – Vårsnö, för februari.

*

Utdrag ur Tedagbok 2023

Det är full snöyra och jag går längs kajen på vägen mot jobbet. Allt är vitt efter att det snöat hela natten. Vinden trycker hårt framifrån. Inom mig blommar en rosa körsbärslund, läcker ut. Jag ber inte om bilden, tänker inte bilden, den bara kommer.

*

Sätten att använda föremål, bilder och rörelser i terummet, är ofta symboliska – utom den direkta smaken av te. Det gröna vispade matcha-teet grundar, väcker. 

Annat jag lär mig är om teets blommor, chabana. Några få blommor sätts i vasen för att fästa uppmärksamheten. Efter att jag tagit med mig för många sorters blommor, får jag en magisk förevisning av temästare Kimura Sokei från London, som utan ord och med säkra händer, skalar ned blomsterarrangemanget. 

Kunskapen om hur följden av rörelser sker, de många olika koreografierna, bebor muskelminnet, för att i perioder av inaktivitet, eller snarare för mycket av annan aktivitet, ligga sovande i kroppen. 

Det gäller att vispa, att vara i te.

Allt handlar inte om estetik (om någon nu trodde det).

*

Utdrag ur Tedagbok 2023

En ung kvinna är död. Hon har tidigare blivit serverad te av den som skrivit inlägget på Facebook. Testunden skedde på golvet i en korridor i ett nedsläckt sjukhus i Ukraina. I Facebook-flödet lyser fotografierna i rött eller grönt ljus. Det är fruktansvärd verklighet. 

*

Jag både känner och har ett ansvar för att förvalta denna kulturtradition, och gör det genom föreningsadministration för den svenska sektionen och teceremonidemonstrationer i publika och privata sammanhang. Gradvis har jag förstått innebörden av de olika föremålen och sammanhangen de används i. Det finns till exempel det mindre koma-terummet och där används inte fristående hyllor på golvet, medan de används i det större hiroma-terummet. I koma-terummet finns oftast en liten asymmetrisk och anspråkslös väggfast hylla i ett hörn. 

Andra aspekter att lära sig gäller motiv och symboler vid vissa tidpunkter på året. Teets kalender ligger i praktisk mening lite före den verkliga årstiden. 

Roteki – Daggdroppar, för april.

*

Utdrag ur Tedagbok 2023
Jag går i den yttre teträdgården, längs den vindlande grusgången upp till tehuset. En gullviva växer i kanten av stigen. Jag hjälper till att förbereda inuti tehuset när någon ber mig att flytta ett övergivet fågelbo på tehusets baksida. Bredvid sköljstenen ligger nu gula gullvivestänglar på marken. Ytterligare en stjälk ligger ovanpå stenen, bredvid det djupa hålet med porlande vatten där våra kommande gäster ska skölja händer och mun, innan inträdet i tehuset. Tidigare hade jag sett en liten flicka leka vid sköljstenen. Hon måste också ha varit uppmärksam i sina steg på stigen.

*

Jag förstår mer, trots bristande tid och fragmenterat minne. Vid ett studietillfälle tog jag med mig min tepulverbehållare i svart lack med guldiga dimslöjor men det var fel val enligt temästaren. Guldet passade inte i kombination med det rustikare keramiska wabi-kärlet för kallvatten. Samtidigt uppmuntras kreativitet. Tevärden ska inför varje specifik tesamling sätta samman ett tema genom valet av tidpunkt, kalligrafi, blommor och vas, behållare samt mat, kakor och te. Hur ska jag förhålla mig till detta kulturarv och visa respekt? Och samtidigt föra in delar av min egen tradition, mitt eget sinne? Nu leder SEN Soshitsu XVI, Zabosai, Urasenkeskolan, med huvudsäte i Kyoto, Japan. Varje temästare lägger till element till traditionen som till exempel att anpassa en viss procedurs former av hygieniska skäl under Covid 19-pandemin. Eller införandet av teservering vid bord när Japan år 1872 öppnade upp för Väst och ville uppvisa gästfrihet mot utländska gäster, i samband med en stor internationell utställning.

Min estetiska uppfattning ändrar sig också. Var går gränsen för när den traditionella kunskapen om en viss glasyr eller ett visst motivs lämplighet styr mitt tyckande? När finns det ett rått begär för en viss bild, eller en taktil yta som talar till mig? Är Arv en smålurvig Mumin-lik anfaderfigur som sitter på min axel, viskar Åh ja, eller Nej, nej?

Det finns tre grader av formalitet (Shin, Gyo, So) och jag dras till den lägsta, till So, som handlar om den spruckna, åldrade Wabi-Cha traditionen. Den hålls fram om hösten när växtligheten vissnar, dagarna blir kallare och mörkare, och det sista av årets skördade tepulver dricks upp. Tepulver-behållaren som används kan vara formad ur en gammal trädgren. En teskål kan vara naturligt sprucken men vackert lagad. Det går inte att fuska för det känns genom föremålen.

Traditionen lär till exempel ut att jag med handen ska släppa kontakten med tepulver-behållarens yta som om jag smekte den älskades kind, med en sorts längtan som ändå tillåter ett släppande. Kan den rörelsen också gälla Arv? Att den efterlevande till slut måste släppa en bortgången älskades kläder, pappersdokument, fotografier? För en del går det kanske lätt, måste bara göras, för andra öppnas en omöjlig rymd och saker dröjer sig kvar.

Usu momiji – Bleka höstfärger, för oktober.

*

Utdrag ur Tedagbok 2023
När jag dricker te med en nerikiri-kaka formad som en rosa fjäril med guldflagor prasslar vingarna i munnen.

*  

Tillbaka till te. 

När alla deltagare kan reglerna, eller diskret hjälper varandra, uppstår en vila i samvaro under en tebjudning. 

Bland internationellt utspridda teutövare delas bilder via sociala medier, föremål dansar förbi i flödet. Bild i bild och en del är direkt igenkännliga: aha en Oribe-skål, i grönt, vitt och brunt med organisk växtlighet, eller ett mjukt pastellglaserat Hagi-kakfat. Men vad är det där? Nyfikenheten väcks: hur känns just den teskålen att hålla i, dricka ur, fungerar den att torka med linneduken chakin, är teskålens fot bra att hålla tag i under rengöringen? Det mesta kännetecknas av bästa val som gjorts genom generationer, där praktisk erfarenhet läggs till erfarenhet. 

Även kimono ärvs i generationer.

*

Utdrag ur Tedagbok 2024

Den svenska föreningen får en gåva från teskolans huvudsäte i Kyoto, Japan. Det är en tvåspråkig tjock encyklopedi, på japanska och engelska, med alla aspekter som rör Chado, Teets Väg. Den nu 100-åriga temästaren SEN Soshitsu XV Hounsai, vill ge oss den. Han främjar internationella relationer och startade 1970 en utbildning för utländska te-elever. Han är djupt dedikerad till harmoni. Som ung man serverade han te till sina kollegor som var kamikaze-piloter. Han serverade fortfarande te under en freds-te-ceremoni vid Förenta nationernas högkvarter i New York, 2023.

*

Utanför tehuset finns en svärdsten för att hänga av vapen, och utöver sköljstenen, en djup grop för att slänga vardagens bekymmer. Att utöva te är en fredspraktik, eller snarare en harmonipraktik. Den Zen-utövande temästaren Nojiri Somei säger att tatamimattan ska ridas likt en häst. Med andra ord, att sitta helt lugnt och inkännande framför eldstaden och kitteln för att vispa te åt gästerna. Jag hoppas att jag aldrig slutar servera te och detsamma för mina vänner. Vi behöver snarare bli fler. Det är svårt att rekrytera nya långvariga medlemmar eftersom testudierna kräver uthållighet och disciplin. Det är inte en snabb fix. 

*

Min natsume med dimslöjor och tallbarr köpte jag på eBay utan tillhörande trälåda med tillverkarens kalligrafiska signatur. Tepulver-behållaren är vintage och anonym. Men jag vet att den gått genom många händer för att servera skålar med te.

*

Oimatsu – En gammal tall, för januari.

Åsa K. Andersson (f. 1965) är utbildad bildkonstnär. Den konstnärliga praktiken inkluderar skrivande och japansk teceremonikonst inom ramverket Puderfilosofi.

Texten tillägnas min första telärare, Eiko Duke Soei (1925–2024) och keramiker Britt-Marie Olsson (1955–2024) som gjort kärl till min tepraktik.