Frederikke Jul Vedelsby

Café Divine

En såkaldt reversed donut, alt det udenom donuten, the negative space siger Zynthia, og stiger ind i sin Opel og laver hjulspind i det gule sand.  

Lad os tage en saks og klippe dig ud af dit net, du skal ud i det kolde, klare vand. Det er det der skal ske.  

Nogen kalder det escape, andre kalder det begyndelse.  

Da jeg ser dig senere, har du klippet dit hår af.  

Specs, Adler 12. G siger dine fødder ligner mine. Lidt knoglede, lange tæer. Jeg går i uldfrakker for at ligne dig. 

Et besøg som briller, der skal pudses, for at muliggøre syn. Jeg køber noget i baren, hun tager en slange og sprøjter noget brusende i et glas med isterninger, mens hun, Jackie, siger, at hun vidste hun ville se mig her igen.

Vi stod her og dine hænder, de stak frem af ærmerne på frakken, du viser mig dem, jeg rører ved dem med mine, og du fortæller deres historie. Fuldmånen syntes på himlen, større end før, den flår sig ud af siderisk orden og retter pludselig kurs mod os, her mellem de overdimensionerede potteplanter, den synes større og større og med direkte kurs mod os.  

Hvad du endnu ikke ved er, at jeg har gemt et brev til dig i en af de overdimensionerede potteplanter.  

Du er så varm, du brænder.

Et menneske, kroppens mangfoldige apparat, er ikke på den måde en flade, men kan føles som en anden, stor, firkantet, bred, mere simpel form, en 180cm bred slidt, udsovet dobbeltseng på højkant?  

Du er så modig. Du tager fat i håndtaget og jeg tager fat i din nakke. Og tager fat i dine ører. Stryger dit nye hoved, dine tunge ben i bevægelse. Din tunge er gul efter maden fra frokost. 

Forskellige positioner i rummet, resulterer i forskellige, specifikke impulser.  

En knold voksede i jorden mellem andre knolde, og blev nu hevet op af jorden, op i lyset, frisk og sprød. 

Jeg hedder Zynthia. Gennem briller i solidt guldstel. Jeg havde brug for forandringer i mit liv.Guider, intelligent, optimistisk. Hun tager hænderne op i luften over sig, og i bevægelsen på vej ned, med fingrene pegende opad, griber hun fat i luften, som var hendes hænder friske tulipaner, der åbner sig let, som små munde, og griber hurtigt ned, mod jorden igen.  

Jeg åbner munden og smager på luften med tungen. Jeg går forbi en række bænke, på en af dem sidder en og smiler til alle der går forbi. En anden kommer forbi og kigger ind i 

himmelen med mange skyer og lys, tørrer bænken af, lægger hindbær og avisen, og har blod i mundvigen. Det er ikke blod, det er hindbær. Jeg ser småstenene her ved søen smelte sammen til en enhed og vandoverfladen vibrere. Hvorfor ryster du? Hvad læser I? Spørger en forbipasserende kvinde og kigger også på mig. Tror du selv jeg vil svare på det? svarer han med blod, nej hindbær, nu på hagen. Kvinden sætter sig ned med lukkede øjne og åbner dem derefter op i himmelen med skyer og lys.  

Jeg er her, på besøg mens du arbejder. Dine kollegaer er her, du kysser mig ude foran Café Divine, kys, rødvin, kys, Jessica Red fortæller mig, fra sit bord, hun er omgivet af store notesbøger, med store bogstaver skrevet sammen ind i evighed, de breder sig over bordet, at jeg har knust dit hjerte. 

Du finder mit brev i den overdimensionerede potteplante.  

Vores ansigter mødes i ruden mellem vores kroppe. Jeg ved ikke hvor vi er, og hvorfor du er på den anden side af ruden.  

Min puls, er en gennemsigtig puls. En forstenet hinde af perlemor. En filmisk repetition af billeder, frosset fast i en form, omkring en ny bevægelse. En ny stemme bevæger sig inde i det forstenede, der virkelig gerne vil optø.  

Vi er nektar og kolibri. Successive begivenheder der griber ind i hinanden, i en tilstand i verden af syn, hørelse, en måne der står op.  

Jeg ved at jeg er en frekvens iblandt masser af frekvenser, hvoraf jeg er døv og blind for langt de fleste.  

Jeg-blomst-kolibri.  

Jeg vil binde mit stride hår i en knude, det lugter af deres shampoo, jeg vil samle mit våde hår og sætte det op, her med min cykel i kold luft, på vej over gaden, da jeg i trafiklysets lyde, mødes af dit ansigt. 

Tidligere i dag, havde lampen sit eget liv, tændte og slukkede, og så tændte igen, og grunden under sengen var flydende. Vækkeuret drillede, grinende, vækkende, så jeg selv måtte le med det.  

Da jeg duftede den duft, aktiverede den en energi eller sensation, der omgående bredte sig i min lænd og hofteområde og afgjorde min identitet i det øjeblik, jeg måtte købe den parfume, den der aktiverer mig fra min lænd, det er den jeg har på nu.  

Jeg mødte dig i krydset, senere kysser jeg dig uden på dit tøj, på dit hjerte, uden på tøjet.  Der er to slags træ på henholdsvis vægge og paneler. Min hånd bevæger sig over de to forskellige slags træ, lige over, der hvor de møder hinanden, i dette rum som du har bygget, og som jeg, inden jeg har set det, allerede er i.  

En slangebevægelse uden ende sker i kroppen, synet adapterer til bevægelsen og hvor det placeres, repeteres bevægelsen. Er det øjnene eller landskabet der repeterer bevægelsen?

Telefonsamtale med G 

Nu kan jeg pludselig også høre nogen, siger G. Som om der er en der prøver at komme ind på linjen, oveni vores stemmer, i lyden af kirkeklokkerne, ved den kirke du sidder i nærheden af. Hvad siger de? Svært at høre i lyden af klokkerne, der hamrer insisterende afsted.  

Jeg lod mig jo embody af dem, det sagde han, at jeg kunne, og skulle udøve. Ja, da dit ansigt blev helt slapt og du snakkede som dem. Vi vidste ikke rigtig om du virkelig embodied dem eller om det var for sjov. I tog det i hvert fald meget alvorligt. Kommunikationen med nogle andre, fra umuligt langt væk, gennem dig/med dig som hylster. Du sad i den grå uldsofa, umuligt afslappede skuldrer og dit hoved bevægede sig svævende, som var det detached fra din krop, og din kæbe var helt slap imens de fjerne galaxers beboere brugte din stemme til at tale til os.  

G glider igennem multifacetterede rum og lander i loftet af hans lejlighed. Hun er ikke sikker på om det er ok at gøre sådan, men hun må bare se ham. Så hænger hun lidt der, svævende i hans loft og kigger ned på ham i aftenen.  

I krydset mellem Korsgade og Griffenfeldtsgade, over for det gamle hospital, der på vejen, under skulpturen, af en kvinde der står med et kors, finder hun pludselig sig selv, under bilen, skubbet tilbage fra døden.  Et øjeblik tror hun, at hun er blevet blind, hun kan ikke se klart og kalder på nogen i det fjerne. Dun overalt omkring hende, fra hendes dynejakke, der er blevet revet op i forbindelse med sammenstødet af hende på cyklen, og den hvide Opel.  

G fortæller i sit krøllede, grå hår, hun er bange for ser permanentet ud, om at korset ikke er kristent, men at korset er meget ældre, og tegner med en hård blyant, overbevisende en cirkel med et kryds i.  

Hun bliver hentet og transporteret til skadestuen. 

Hun lader sig hurtigt udskrive, men på vejen hjem bliver hun overtaget af en massiv svimmelhed og G må lægge sig på en bænk på Nuuks plads. Hun lukker øjnene. Hun hører stemmer helt tæt på. Sprog hun hverken kan tale eller forstå, og bliver bange. En anden stemme kommer forbi, og spørger, på et velkendt sprog, om hun har brug for hjælp, hvor hun bor, og om hun har brug for at blive fulgt hjem. Hun finder selv den korte vej til sin lejlighed, hun for nyligt fik formidlet af en clairvoyant, der mente at en fra hendes fars arbejde kunne skaffe hende en lejlighed.  

Hjemme er stemmerne der stadig og G er bange for at miste forbindelsen.  

*

Da Suzanna var tre måneder opererede de hendes øjne ud, da de mente der var kræft i dem. Fugle placeret i stedet for tal på urene i hendes køkken tæller timer og velkommer hvert tal 1-12 med en sang.

To professorer nær Ithaca lever efter døgnets 25 timer. De arbejder i deres soveværelse og man ved aldrig rigtig hvor på døgnet de befinder sig hvis man sammenligner med vores.

Mike har købt to forskellige fugleurer til hende i Goodwill. Det er Mike der køber ting og vælger tøj, alt sammen fra genbrugsbutikker. Han er besat af at gå i genbrugsbutikker, tager daglige runder hvor han vælger ting efter farver, mønstrer, ting han synes er sjove. Runderne er en besættelse og tingene, farverne, mønstrene nærmest vokser som ukrudt langs væggene i deres hjem. Hun elsker hvid og guld og brun. Der hænger et fotografi af hende, ung, omfavner et træ, iklædt et hvidt joggingsæt. I like to hug trees. Siger hun i det kameraet stiller skarpt på fotografiet.

Der var noget der forsvandt og der var noget nyt tilbage, siger G. Der åbner sig nye ting hele tiden, det er helt vildt, helt sindssygt, siger G.  

G begynder i telefonen, med dramatisk, fascination i stemmen, fast stemmeleje og iris fuld eksponeret, at fortælle om sygdom, død og mysterier.

Jeg ser syner, dyr der kravler i hjørnerne, men som gør sig usynlige når kameraet vil stille skarpt.  

Hun stikker sin gaffel ind i vores kroppe og drejer den rundt, så hun kan få noget godt med ud. Gaflen er på størrelse med et anker til et stort skib og har et langt håndtag. De grå krølhår stritter i alle retninger og Gs to forskellige farvede øjne synes distancerede, zoomet virkelig ind på noget andet, andre ikke har adgang til at se.  

Giver du mig gaflen, spørger hun igen, og på afstand bevæger hun den på tværs af multifacetterede rum. Hun planter den midt i maven og får fat på noget langt, trævlet, uidentificerbart, vådt, rød-grønligt. 

G drejer gaflen rundt, så den samler strimlen op, trækker den til sig, ud af maven og fører det op til munden og fortærer det.  

Gs mave begynder øjeblikkeligt, at arbejde med det indtagne, og det bevæger sig videre ind i fordøjelsessystemet. 

Nu har din hjerne ikke godt af flere stråler, siger G og foreslår de runder samtalen af.  En due lander akavet, med et bump, på den bænk hvorfra samtalen foregik. Den kigger insisterende. Den overdimensionerede gaffel bevæger sig gennem luften, videre, og forsvinder langsomt ned i vandoverfladen, hvor den kom fra.  

Efter hun har snakket i telefon med G, er hun totalt forvirret, på en ny måde. Noget indeni, er virkelig rystet og vil måske rokke sig fri og svæve bort. Der er en smag af noget, en lugt af noget. I G’s ene øje er en plamage. Et tegn. 

Messe i den brændte kirke 

Jeg har forstyrret en gudstjeneste. Du skal virkelig besøge den kirke, virkelig, den er brændt indeni, det brændte indeni ligner dine tegninger1. Jeg kommer forbi kirken en eftermiddag, og husker at hun sagde det, og går derind.  

Messen er ved at begynde og jeg sætter mig på bænken og prøver at følge med, rejse sig op, sætte sig ned, knæle, gøre korsets tegn, gøre som de andre, gøre deres koreografi. Vi gør korsets tegn og jeg følger med op til alteret da præsten deler oblater ud. Jeg er i tvivl om hvornår vi indtager oblaten, og da vil alle bærer FFP2 masker, sætter jeg mig tilbage på bænken med den i hånden. En kvinde i cowboytøj spotter dette. Hun stirrer på mig med foragt og kommer over. Hun peger på oblaten, der usynligt, er gemt mellem mine hænder. Jeg skynder mig at sluge den, den lille, altabsorberende cirkel, der vil klistre sig til min tunge og er svær at få ned. Hun afbryder messen og råber noget til præsten, hun råber og peger på mig og alle kigger i denne retning. 

Jeg sidder helt stille. Da jeg kommer hjem siger Nocas at kirken er bange for magi.  

Jeg bliver svimmel på vej hjem og bange for hjertestop. Men det er nok svimmelhed forsaget af for lavt blodsukker, eller planetariske konstellationer. Jeg køber en sandwich, den unge mand der laver den, udfordret, med låste fingrer, elegant og omhyggeligt. Udenfor, møder jeg øjnene på en mand, jeg går ud fra har nogle linser i. Hans øjne er helt mørke og blanke. Der går et sus igennem mig og jeg kigger tilbage på kvinden i kirken, der pegede på oblaten, usynlig mellem mine hænder, med mine mørke, blanke øjne. 

1 Siger Nocas da vi går forbi en aften, marts 21

Frederikke Jul Vedelsby (F. 1990 København) har en MFA fra Malmö Art Academy, har deltaget i Maumaus Independent study program (PT) og materia abierta (MX) og er aktuel med udstillingen SEE GIRLS på ergo Collective i Athen (GR).

Linda Boodh Meningen med livet är de andra
Elliot Lundegård En (ut-)övning
Hanna Urich Rorsman Det lilla som svalts av det stora lyste nu inifrån
Lisa Carlsson Begäret skriver

Skarvchatten är ett text- och bildmontage där alla deltagare är anonyma och har skrivit under en begränsad tidsperiod (3–5 minuter om dagen i en månads tid). Förhoppningen var att skapa en plats för det spontana samtalet och tänkandet kring konst – ett komplement till den traditionellt långsamma praktik som det egna skrivandet ofta innebär.

Skarvchatten är den andra utgåvan av publikationen Skarv. Här finns den första.


Hyperminnen. Jag trodde att jag skulle skriva om frisksport. Eller mina fyra barn som alla blev rödingar, trots att vi redan tidigt lämnade storstan och höll oss borta från motorvägarna. Om jag får säga det själv så gav jag dom på alla sätt en varm och tillitsfull barndom. Men skog, skidor och ett frimodigt hushåll är inte ett botemedel mot någonting. Se på dom nu. Se på oss. Du får gärna stryka allt.

Vi såg två skarvar i helgen. De placeras numera i ordningen sulfåglar, en ordning som jag vet ersatt den taxonomiskt omdiskuterade ordningen pelikanfåglar. De flög från havet in över ön. Vi pratade om att vi tycker de är vackra och att vi tycker om dem, trots att de bajsar ned skären och har dåligt rykte. Jag är fascinerad av att de lever vid vatten men ändå måste torka sina vingar, till skillnad från så många andra sjöfåglar. Hur de sitter på rad i solen med vingarna utbredda och bara väntar.

Vi såg även två ormvråkar, de ropade. De flög över landskapet som var vackert men också gjorde mig sorgsen eftersom det kändes som om det bar på så många minnen av en svunnen tid. Har människor alltid blivit nostalgiska, eller har det att göra med den tid vi lever i? Har det alltid känts som om världen förändras så här snabbt, eller uppstod känslan i det kollektiva medvetandet som en efterföljd av faktisk förändring? Hur kändes det i Berlin 1922?  Vad fick Saltpeterkriget 1879 människorna vid Stillahavskusten att längta efter? Hur såg samtalen ut i Sörmland vid invigningen av Nyköpingbro?

Jag såg på den förfallna timmerladan, gärdesgårdarna och de mossbelupna stenmurarna. På alla tomma hus, inte tomma för att de är övergivna, utan för att de ägs av rika stockholmare som bara åker dit på somrarna. Resten av året slumrar ön.

Vi trodde först att ormvråkarna var örnar, men vi spelade in deras ljud med våra telefoner och när vi kommit tillbaka till stugan jämförde jag våra filmers ljud med dem i min fågelapp. Jag tyckte också att fåglarnas stjärtfjädrar hade fel profil för att vara örnar, vilket visade sig stämma. Vad är det som gör det så viktigt för mig att ge allt i naturen namn?

Det är ensamt utan dig. Vad gör Stockholmarna nu? Jag tänker att de är på väg till sina jobb och att de är mellanchefer och åker elsparkcykel men att de som bor längre ut åker tunnelbana.

Hur skulle det se ut om vi började behandla allt som levande, besjäla alla ting? Inte bara i poesin, utan i vardagen. Varför är animismen vanligare som ett poetiskt grepp än som förhållningssätt till livet? Narrativet om en stundande, eller redan påbörjad, apokalyps förändras om vi inte ser världen som en antropocentrisk plats. Om vi tillåter vår tillhörighet att sträcka sig utanför artens gränser. Jorden kommer inte gå under. Läkning är alltid möjlig – hur mycket vi än har förlorat. Kanske jorden förlorar sina människor och behöver en period av sorg, men också lättnad. Hur ser livet ut om vi varje morgon tackar huset som vi bor i, om vi ser livet i varje ting. Inte bara i stenarna och träden, också i kläderna vi bär, i alla till synes livlösa objekt. Själens liv utanför dikten, hur ser det ut?

Aprilsol, lunch i gläntan. Det går att känna hur jorden arbetar. Att det brungrå stela är en hinna. Ett par duvor iakttog mig på avstånd och lät mig förstå att de väntade på att jag skulle lämna. Jag lämnade hälften av mackan, gjorde bokstäver av smulorna. Om duvorna inte kastade sig över maten direkt utan flög över den så skulle de se att jag skrivit “Kära duva” med smulbokstäverna. Men en duva kan ju inte läsa förstås. Eller vad vet jag?

Du gör ett konstverk baserat på frågan: Hur känns det att vara fågel?

Kanske kan duvorna inte heller läsa vad den amerikanska poeten Ann Boyer skriver i översättning av Marie Silkeberg: “Världens undergång är inte slutet och har aldrig varit det, för varje undergång är bara slutet på en värld. Imperium kollapsar, befolkningar fördrivs, levnadssätt upplöses. Det som är nytt är att kapitalismen producerar en allt intensivare världslöshet”.

Jag skrev: “Kanske förlorar jorden sina människor”, och nu tänker jag på totalitet som flyktväg, snuttefilt och tunt lager. Eller till och med en öppning; mot mikrofascism, ekofascism och de kombinationer som stockholmarna sysslar med. Terroristen Patrick Crusius som sköt ihjäl 20 personer i El Paso, Texas, riktade stor kritik mot storföretagens exploatering av miljön och landade i att den amerikanska folkmängden måste minska. Så här ska han ha sagt: “Om vi kan göra oss av med tillräckligt många människor, så kan vår livsstil bli mer hållbar”.  Eller som terroristen Brenton Harrison Tarrant konstaterade i det manifest han lät dela efter massakern i Christchurch: “grön nationalism är den enda sanna nationalismen”.

Istället för att arbeta läser jag på om ekofascism. En återkommande figur är den finländska filosofen Penti Linkolaa som gick bort 2020 efter att ha förespråkat en återgång till primitivt och naturligt tillstånd. En elitkontrollerad stat ska på ett diktatoriskt sätt garantera miljön fortlevnad. Befolkningstillväxten och migration var för Linkolaa de stora problemen, krig och pandemier någonting efterlängtat. I denna idévärld kan djur ha högre värde än människor, och “undermåliga” människor ska inte få fortplanta sig. Jag läser om den ekologi av förlag och nätsajter som möjliggör att Linkolaas idéer sprider sig, fascismen är alltid mer välorganiserad än vad jag tänker mig i vår vardag här på ön.

Jag ska erkänna att jag själv sett tanken dyka upp i mitt sinne under pandemin: Kanske jorden ändå behövde slippa alla dessa människor? Sedan konfronterat den, så som man behöver konfrontera den sortens tankar. Vi måste vara modiga, modigare än så.

Jag tror att fascism kan ta över miljörörelsen när den senare saknar en andlig dimension, när den är enbart kalkylerande och beräknande och utan grundläggande kärleksetik. Fascismen återupprepar samma former av längtan efter makt och kontroll, oavsett vad den strävar efter att ta makten över, att kontrollera.

Vi pratade om andlighet och du sa att många andliga rörelser menar att vi, om vi förlorar kontakten med det andliga, måste fylla det tomrum vi upplever med någonting annat. Med alkohol, med sex, med konsumtion.

Det var revolutionerande för mig när jag läste bell hooks klassiker All About Love första gången och då även för första gången svart på vitt läste påståendet att kapitalismen lever på att vi upplever denna brist, detta tomrum, det som vi egentligen själva kan fylla med andligt liv. Jag hade alltid skytt allting som hade med andlighet att göra eftersom jag kom från en vänsterrörelse som hade en stark beröringsskräck inför religion.

Självklart kan även religionen vara fascistisk, eller kanske snarare: Självklart kan fascismen iklä sig en religion.

hooks menar att alla religioner bygger på en kärleksetik. Efter att ha läst hennes bok såg jag orden Gud är kärlek på kyrkan vid Mosebacke med andra ögon. Istället för lätt illamående förakt såg jag en annan innebörd i orden. Kanske är all kärlek helt enkelt gudomlig.

Eftersom jag tror på återfödelse blir det en poänglös tanke att föreställa mig döden som ett sätt att befria jorden från en existens. Kanske återföds jag inte som människa, men vem vet?

Det är modigt att älska och att hoppas. Kanske till och med revolutionerande. I en tid som älskar makt och dominans är kärleken ett lysande motstånd. Cynikern det sårade hjärtat.

Snön slinter förbi under skidorna, granarna bär upp litervis med snö, kilovis, hur mäter man vatten i snöpartiklars form? Jag har ställt så många frågor till dig nu. Stora bulliga mössor och tjocka tröjor av snö. Luft och ändå tyngd. Vallan är bra, jag fick hjälp med den. Neonfärgerna på jacka och skor gnistrar mot allt det vita, det känns som om jag är en neongud på skidor i Narnia. Här är jag vid liv.

Idag blev jag av med jobbet. Har svårt att tänka på rosa blommor, blyertspennor, suddig sol. Inget i mig kan skriva. Jag tänker bara på pengar. Thomas Bernhard kallar det penningförvärvshelvete. Jag med.

Jeg tænker bare på jobbet og løber tør for penge. Jeg prøver at fokusere på den røde malingklat øverst til venstre i billedet og vil have, at det skal være blod, så nu er det blod. Jeg tager over Øresundsbroen i morgen for at finde jer.

Jag såg en kvinna i en blodröd jacka idag. Hon stod lutad mot väggen nere i tunnelbanan. Hennes gester var unga: obesvärad blick, lätt hopsjunken hållning, händerna otåliga, tummen pillade förstrött på en ring. Hon var säkert åttio. Jag fick en känsla av att hennes ålder hörde till en annan tid.

Jeg ser Dronning Elizabeth for mig i tunnelbanen.

Jeg skal arbejde i nat og jeg ruller mit gardin ned allerede nu midt på dagen, så der er mørklagt når jeg kommer hjem senere. Jeg trækker i snoren til gardinet og tænker på billedet, hvorfor er blomsterne på den anden side af gardinet.

Hvor er i henne? Er I blevet suget ind i billedet?

Jag rullar upp gardinen på kvällen. Vill ju bli väckt av ljuset. Blommorna vissnar långsamt i den spetsiga vårsolen. Drottningen i min blodröda dröm verkar sega sig kvar i mig. Jag läser för att vakna, korsläser. Två danska författare: Asta Olivia Nordenhofs Pengar på fickan och Olga Ravns Mitt arbete. Det handlar om olika sorters värv, men det arbete Ravn skriver om får man inga pengar för.

Bron. Vart leder den? Över sundet så klart, men åt vilket håll? Jag tänker på blodfläcken igen, och alla broar som förstörs i krig. I retning mod jer, i retning mod Sverige. Nu er jeg taget tilbage igen, kunne ikke finde jer. Fandt Dronning Elizabeth i tunnelbanen, hun er blevet til en statue, vi alle kan se.

Kanske kan vi tala om bilden ovan senare. Jag ville dela med mig ett citat av Etel Adnan:

Only angels are real. But angels don’t last. They reproduce themselves by looking into a mirror and then they die; the reflection they see is a newly born angel.

Jag sparar för det mesta citat som kan föras in i resten av min världsbild, som en ytterligare pusselbit. Men denna novellsamling, Master of the Eclipse, läser jag annorlunda. Det är som jag måste glömma allt jag vet för att läsa den.

Bild 1, Figure Skaters, Oda Iselin Sønderland
Bild 2, Fire Escape [Shut-in series], Barbara Ess
Bild 3, Unbornox9, Shu Lea-Cheang