”Med vilken ömhet kan man famna minnen som, om de kläds i ord, står sorgset blyga och liksom vädjar milt till våra sinnen att åter i tystnaden få smyga.” – Evert Taube

Gullan började sin morgon med yoga klockan sex. Det räcker för att vinna över mig. Men det är ingen tävling. Det är bara fakta. Min mormor vinner över mig i att gå upp tidigt. Eller hon vann över mig. Hon lever ju inte längre. Men där i lägenheten i Ängelholm vann hon.

Hon brukade gå upp nollsex och göra yoga. Efter yogan väckte hon barnen och klädde sig i hemmakläder. Jag undrar vad hemmakläder är. Vad är skillnaden på hemmakläder och exempelvis pyjamas? För mig är det samma sak. 

Jag har ju fortfarande inte vaknat. Undrar om det beror på att jag är barnlös. Hade jag annars varit uppe vid nollsex och gjort yoga? Liksom fångat den där dagen. Fångade Evert Taube någonsin dagen? Antagligen hela tiden. Men han sov säkert längre än till nollsex. 

När barnen vaknat ska Gullan eventuellt plocka blommor. Jag har svårt att se det framför mig. Kanske var det önsketänkande? Man får såklart önsketänka. Evert plockade antagligen blommor hela tiden. Säkert Gullvivor och Mandelblom så det räckte och blev över.

Jag vill också plocka blommor mellan nollsextrettio och sju. 

Men jag sover ju fortfarande då. Jag sover själv i min breda säng med tre täcken och fyra kuddar. Gullan sov med sin man och fyra barn på övervåningen i lägenheten.

Efter blommorna går det snabbt. Jag kan bara tänka mig. Frukost, läsa tidningen, sällskapa med familjen, organisera dagen, förbereda middag och såklart skriva inköpslista. Evert var trettiosex år äldre än min mormor. Min mormor var femtioåtta år äldre än jag. Jag önskar att det fanns en röd tråd mellan oss tre. 

När barnen lämnat lägenheten för skolan blev det nog tyst. Rolf gick ner till sin tandläkarmottagning som låg i samma hus. Mellan nio och trettio och elva kom stunden då Gullan fick göra vad hon ville. Som att det andra inte hade varit ett fritt val. Som att de andra sakerna hon gjort har varit ett tvång. Kanske som en inbillad pistol mot hennes huvud. Eller som ett hot om att skeppet skulle sjunka om hon inte rodde det själv med sina slitna listor. Men så länge hjärtat kan slå kan skutan gå.

Själv har ju jag bara tid där jag får göra vad jag vill. All min tid är min egen tid. Jag har ingen som helst att svara för. Jag undrar vilket som är värst. Att ha fem personer som önskar och kräver saker av dig eller att ha en tomhet som inte kräver eller önskar något som helst?

Gick Gullan och handlade under dagen? Gjorde hon liksom inköpen själv som hon hade skrivit upp? Jag tror inte det. Jag tror att detta var året som min mormor slutade att arbeta som jurist för att stanna hemma. Hon lämnade knappt lägenheten, endast för att plocka de där eventuella blommorna på innergården. 

Jag fanns inte då, så jag kan inte minnas det. Men jag känner det, det där året som Gullan inte lämnade lägenheten. Jag känner hur det har satt sig som årsringar i mig.

Jag kan nästan se hur Gullan satt och skrev listor, som för att täppa till ett behov av kontroll som hon egentligen visste att hon aldrig kunde täppa till. Ingen kan ha fullständig kontroll. Evert hade säkert kontroll. Eller han tyckte sig nog känna en känsla av kontroll. Att allt var som han ville. Typiskt Evert, att känna sig sådär självklar.

Sedan kom det självklara: Äta bör man annars dör man. Hon lagade lunch mellan elva och trettio och tolv, Då kom säkert Rolf hem för att äta. Vad lagade ens Gullan för mat? Hon hatade verkligen matlagning. Det enda jag någonsin åt som hon hade lagat var miniköttbullar i en köpt baguette med smör på. Jag klagade självklart inte. Det var min dröm att få äta köttbullar av olika storlek varje dag. 

Evert älskade fisksoppa. Det är så det sägs. Jag har inget emot fisksoppa men min mormor avskydde fisk, inte ens där har vi något gemensamt. Evert gillade ju tiramisu också men jag tror inte min mormor hade någon åsikt om italienska efterrätter. 

Själv äter jag aldrig mellan tolv och ett. Själv har jag inte ens bytt kläder vid det här laget. Jag ligger kvar i sängen och tänker på allt jag har eller borde ha fått. Det är verkligen mycket grejer jag borde ha fått. Liksom saker som alla andra redan har fått och numera tar för givet. Bostadsrätt. Ett riktigt jobb. En familj såklart. Diskmaskin. Vaser. Vaser som fungerar till snittblommor och tulpaner. Jag har bara gamla glasburkar som jag använder till blommor som jag köper. Varför plockar jag aldrig några blommor?

När maten är uppäten tar hon med sig de minsta barnen, ner på innergården. De ska vara utomhus. Det är viktigt för barn i den åldern att få frisk luft. Jag kan se dem framför mig. Kanske sparkandes på en boll eller kanske gungandes på en gunga. 

Evert bodde med fru och barn på Lilla Essingen. Där finns det vatten. Det fanns vatten i Ängelholm också. Kanske är det den röda tråden jag letar efter? I Malmö finns det ju också vatten. Synd att jag inte har fyra barn. Då hade det kunnat vara det vi hade gemensamt. Jag, Gullan och Evert. Han kanske tittade på sina barn på innergården precis som Gullan gjorde?

Jag får också frisk luft ibland. Jag går mellan min lägenhet och olika ställen. Ibland snabbt och ibland fruktansvärt långsamt. Är det luften jag går för eller för att röra på mig? Gullan och Evert behövde aldrig bry sig om att få frisk luft, de fick liksom det ändå. Det börjar kännas som att de har bildat en duo, utan mig. 

Jag bara går och går men kommer aldrig fram till dörren. Som morfar som fastnade med hängslena i stolen. Min morfar hade aldrig hängslen. Han var för tjock sa han.

Efter stunden på gården är det äntligen tid för Gullans stund att få göra vad hon vill. Jag tror tyvärr att hon gjorde saker som hon inte ville då också. Kanske betalade hon några räkningar, kanske diskade hon ur några kastruller eller så bara hängde hon upp några regnjackor i hallen. Hon gav sig säkert den där egentiden för att inte behöva skämmas över att hon satt hemma. För att liksom visa upp för alla, att även om hon var hemma så var hon nyttig och användbar. Men hon visste att hon skulle dö tristessdöden om hon inte fick den där tiden för sig själv, att göra vad hon ville. Men det dåliga samvetet pockade nog. Som fyrabarnsmor får du aldrig någonsin göra vad du vill. Det står alltid minst fyra personer före dig i kön när du handlat en liten påse lösgodis. Fyra stycken som förtjänar det och kräver det innan du ens får smaka en liten bit. Evert åt nog först av sitt lösgodis. Kanske plockade han de bästa bitarna först och gav resten till Astri? 

Jag kan köpa hur mycket lösgodis jag vill. Jag önskar nästan att jag inte fick det. Att det fanns någon som sa till mig. 

Borde jag använda min frihet mer än vad jag gör? Liksom hänga det som ett smycke runt min hals och kyssa det godnatt varje kväll. Den enas bröd är den andras död. Borde jag gå på ett skepp ner till Guatemala? Hade de blivit stolta över mig då? Evert och Gullan. Gullan och Evert.

När klockan blir halv fem har Gullan gymnastik, trots att hon redan har haft yoga på morgonen. Hon tog heder i det där med att röra på sig, på samma sätt som hon tog heder i att hon inte lagade mat. Hon gjorde färdigköttbullar men hon rörde på sig. Det tog nästan ut varandra.

Jag hade aldrig gjort yoga på den tiden. Önskar nästan att jag hade kunnat visa henne några yogarörelser. Gullan hade säkert blivit stolt över mig om jag hade rört mer på mig. Det var ju så viktigt. Viktigt att förbränna lika mycket som man ätit.

Så vid sjutton lagar Gullan mat igen. Jag har fortfarande svårt att se det. Kanske gör hon en sparrissoppa. Den har jag hört talas om. Hon brukade värma den från två konservburkar, men slängde alltid burkarna så att ingen kunde ta ifrån henne kockmössan. Till soppan serverades det knäckebröd med Lätta och kanske en skiva ost. Samtidigt satt Evert säkert vid sitt bord och höll hov, som den skeppare han var. Han var säkert bullrig och kanske tog han en liten en för att känna hur det värmde under västen.

Undrar om alla runt bordet i Ängelholm berättade om sin dag? Vad berättade Gullan om? Kanske om hur många blommor hon plockat? Kanske att hon sorterade sina skrivbordslådor under sin egen dyrbara tid och var väldigt nöjd med det. Hon letade ju alltid efter ordningen som aldrig kom. Listor efter listor på saker som skulle göras. Den som har kryssat av flest grejer när den dör vinner. Men det är ingen tävling. 

Jag gör också listor: Diska, duscha, sopa och sortera återvinningen. Då känner jag mig som en bra människa. Jag gör det oftast på kvällen, så grannarna verkligen ser att jag är användbar och duglig. Annars är det ju pärlor för svin. Om ingen ser att du är duktig, är du verkligen duktig då? Sjunger du någonsin, Evert, utan att någon hör dig? 

När barnen blivit nattade så tar Gullan av dagens sista egentid. Valde hon att spendera den med Rolf i soffan eller genom att visa upp sig? Kanske ställde hon sig suckande och diskade, liksom för att visa att hon skötte ett hem. Jag vet att de hade diskmaskin men att diska för hand ser bättre ut. I alla fall om man försöker se ut som en hemmafru. Hon var ingen hemmafru, hon var en jurist med lite svaga nerver. Det är svårt att sköta en hel skuta. Seglen ska hissas och kajutan måste vara ren. Sådana krav kan få vilken jurist som helst att bli nervsjuk.

Ingen ställer några krav på mig. Det är bara jag själv som märker om jag städat min kajuta, men jag gör det ändå. Någon dag kanske det kommer någon som jag kan få laga sparris- eller fisksoppa till. Eller kanske mikra köttbullar till. Om det ändå vore så bra. Jag har inte ens en mikrovågsugn. Evert hade säkert fnyst åt en mikro. Kanske utbrustit att jag borde laga maten över öppen eld. Ska man kunna det som vuxen? 

Jag är den enda av oss som kan laga mat idag. För att jag är den enda som lever. Äta bör man. Annars dör man. Men det är faktiskt ingen tävling. 

Hilda Lorentzon (f.1984) är scenograf och går samtidigt Skurups skrivarlinje. Hilda skriver ofta om kvinnor på bristningsgränsen och i mellanland.