2020 publicerades två böcker som är genremässigt något svårbestämda. Patrik Lundbergs Fjärilsvägen kallas av förlaget för skönlitteratur, men inte roman. Åsa Linderborgs Året med 13 månader kallas helt enkelt för en dagbok. Jag läser dem, var för sig. Men bestämmer mig för att skriva om dem tillsammans. 

Båda böckerna har paralleller med mitt eget liv som det är svårt för mig att bortse från under läsningen. Jaget i Året med 13 månader är en historiker som vänt sig mot kulturjournalistik, precis som jag. Hon är vänster som jag, född samma år som jag, fick barn relativt tidigt som jag, och tycker som jag inte lika mycket om att bada som de flesta människor. Den här ansamlingen av liknande erfarenheter och attribut ger mig känslan av någon slags spegling. Vad gör det med min läsning?

Också delar av Patrik Lundbergs berättelse når mig på ett direkt identifikatoriskt plan. Han är visserligen yngre, och man, och om han oroar sig över en tilltagande mjukhet i kindernas linjer, vilket Linderborg gör, så berättar han inget om det för läsaren. Men jag känner igen samhället han skriver om. Också jag växte upp huvudsakligen med en ensamstående mor, också hon var socialdemokrat under min uppväxt, också jag såg något vi kallar folkhemmet vittra sönder.

Varför publicerar Åsa Linderborg dagboks-boken Året med 13 månader? Trots anspråken på att vara en skildring av Sverige under ett år, menar jag att verket väsentligen är ett bokslut över ett decennium som kulturchef. Mellan pärmarna finns dagboksanteckningar från året mellan hösten 2017 och hösten 2018. Vi får därmed också ta del av tankar som rör en yrkesroll (kulturchefens), en arbetsplats (Aftonbladet) och en specifik offentlighet. Boken har fått mycket beröm, men exempelvis också sagts representera ett starkt internaliserat kvinnohat (Maria Sveland i ETC). Av dagstidningskritiken tycker jag Lars Linder i DN är den som reder ut boken bäst. Han ger beröm, inte minst för skildringarna av det personliga livet, men ser också en stor brist hos boken; bristen på faktisk reflektion över hur Linderborg som så starkt kritiserar metoo kom att under samma tid skriva texter som egentligen innehöll exakt det hon kritiserade hela mediasverige för. 

Jag kommer i det följande att lämna mycket viktiga delar av Året med 13 månader åt sidan; berättelsen om yttrandefriheten, metoo, Aftonbladet och den kvinnliga medelåldersnojan – hur viktiga dessa teman än är för mig personligen. Istället vill jag fokusera på klassperspektivet. Linderborgs bok är tjock, Lundbergs är tunn, men berättelserna går samman, då båda behandlar författarjagets egen klassresa och de personer de lämnade bakom sig: Linderborgs far (tidigare skildrad i hennes debut Mig äger ingen) och Lundbergs mor. Jag bestämmer mig för att det är det temat jag ska utveckla min läsning runt. I en recension av Elise Karlssons roman med titeln Klass (i Ord&Bild 2017), skrev Magnus Nilsson att dagstidningskritikens mottagande av romanen i hög grad hade missat, eller uttryckt sig mycket vagt om, det som han menar är dess grundläggande tema: 

”Denna vaghet är begriplig. Klass är nämligen ett undanglidande fenomen, såväl i samhällsdebatten som i litteraturkritiken. ( … ) Faktum är att oförmågan att prata om klass är så radikal att den kommit att bli en del av vad klass är.” 

Jag tyckte att Nilssons argument var bestickande. Han förfaller inte till den slentrianmässigt kategoriska formuleringen “ingen talar någonsin om klass” – som ju aldrig någonsin är sann. Men det där med oförmågan att prata, det vill säga skriva, och hur det i sig blir en del av vad klass är, jag fortsätter att tänka på det. Både Året med 13 månader och Fjärilsvägen skrivs av författare som vill och kan tala om klass. Klassfrågan kan rentav sägas ha varit framträdande, om än inte på djupet utredd, i recensionerna av Fjärilsvägen. Men jag finner ändå en del av just den där oförmågan att tala om fenomenet i båda dessa böcker, på några avgörande ställen. 

I den korta prologen till Året med 13 månader (också den datumsatt, som vore det en dagboksanteckning) berättar Linderborg för sin son att hon har skrivit en bok om Sverige. Anspråket väcker en viss blick på texten hos mig – jag tänker att samtidsskildringen är huvudspåret i boken. Redan här smyger sig också ett sätt att tala om (dag)bokens jag in som jag som läsare inte riktigt kan komma ifrån. Det gör mig ärligt talat misstänksam mot den valda dagboksformen. I samma korta anteckning talar nämligen Linderborg också med sin dotter, om Kristina Lugns och P. O. Enquists nyliga frånfällen. ”Jag var märkbart berörd” står det. Den som skriver så om sig själv betraktar uppenbarligen sig själv utifrån. En journalist som skriver ett intervjuporträtt skriver att någon är “märkbart berörd”, eller en allvetande berättare. Ett dagboksjag skriver kanske snarare ”Jag var berörd. Jag tror att det märktes.” eller ”Amanda måste ha märkt det.” Denna allvetande berättare kommer senare i texten också med andra sorters utsagor, som ”Jag var den enda som …” vilket upprepas många gånger. Bokens jag är i sina egna ögon den enda som står emot det hon ser som en massiv metoo-våg där alla – och ”alla” är alltid medieaktörer – rättar in sig i ett led och springer åt samma håll. Gärna över lik. Mitt eget minne av denna tid säger att hon var kritisk mot en hel del, men sanningen i utsagan att hon var den enda, säger egentligen bara att hon var den enda kritiska röst hon själv brydde sig om. I dessa fall upprepar berättarrösten en tvärsäkerhet som gestaltades i artiklarna Åsa Linderborg skrev under året som skildras, och den som har svårt att tro på de utsagorna får svårt att tro på texten i stort. Detta händer mig under läsningen. 

Linderborgs bok präglas av en ganska obegriplig spretighet i fråga om namnpubliceringar – så tänker jag åtminstone först. Att exempelvis cheferna på Aftonbladet eller skribenter på kultursidan eller författare som omskrivs har sina hela namn utskrivna är inte uppseendeväckande. I andra fall präglas texten av en sorts namedropping som är märklig. Sveriges Radio-journalisten Sara Stenholm är, förstår vi, en av Linderborgs bästa vänner. Hon kallas konsekvent för Sara Stenholm i boken, trots att hon bara dyker upp som den privata, nära vännen. DN-fotografen Alexander Mahmood figurerar också han med både för- och efternamn, som vän och mentor till Linderborgs son. Den namnpubliceringen känns närmast som ett finger åt just DN, som är en sorts medienemesis som hon som Aftonbladetskribent hela tiden irriteras av. Dessa namn framstår helt enkelt som ett slags troféer. En av de viktigaste men mest svårgripbara personerna i boken, mannen som Linderborg lever med och älskar och som lämnar henne under året i fråga, kallas dock bara P. Ett antal personer hon möter befinner sig i en arbetarklassposition, eller åtminstone närmare den än kulturchefen själv. Redigerar-Lars. Servitris-Kerstin. Andra förväntas jag som läsare förstå vilka de är bara på namnen: Oisín Cantwell, Göran Sommardahl, Kajsa Ekis Ekman. Varför dessa skillnader? Vid närmare eftertanke tror jag att det är en medveten strategi av Linderborg för att visa att hon har fastnat i en inre krets av självklara namngivna likar. Om detta är medvetet tycker jag dock att strategin motverkar sitt eget syfte. Arbetarklassen runt henne existerar bara som funktioner, ibland trevligt nog med förnamn, men bara för att de ses så ofta. Efternamnen förbehålls den som är något, den som jag som läsare ska känna till. Är detta viktiga detaljer? Ja, jag tycker det. Och de gör boken djupt problematisk och samtidigt lite ofärdig i mina ögon. Det problematiska är att jag som läsare så att säga blir en medbrottsling i detta skapande av verklighet och viktande av kretsar och människor.

Bokens efterord kan läsas som insiktsfullt – på sitt sätt erbjuder Linderborg själv bokens läsare en rad tolkningsmöjligheter och perspektiv – alla rimliga. Hon anger också inspirationskällor som Kerstin Thorvall, Bang, Strindberg och Jan Myrdal. Linderborg skriver att det är den självupplevda litteraturen som betyder något för henne och att det är den som hon själv kan skriva. Alla öppningar som finns här till tolkningar och andras läsning av hennes text, krockar dock hårt mot att jaget i så liten grad öppnar för att den samhällsutveckling hon menar sig beskriva kan förstås på andra sätt. Som samtidsskildring tycker jag att Året med 13 månader lider svårt under författarens tvärsäkerhet om den egna positionens giltighet.  

Jag läser alltså Året med 13 månader som ett avsked till rollen som kulturchef på Aftonbladet. För oss utomstående kan det också lätt förefalla som att det var boken Mig äger ingen som tog henne till dagboksjagets kluvenhet över vad Mig äger ingen kom att göra med henne själv och inte minst med hennes familj. Jag kan undra vad Året med 13 månader kommer att göra med henne, och hennes relationer till en massa sammanhang som på ett sätt verkar vara de enda hon har, och som hon samtidigt aldrig riktigt förstår: vänstern, feminismen, kulturvärlden. Det är inte något konstigt med att inte kunna känna sig absolut hemma i kretsar. Men i förhållande till den här författarröstens lite gnälliga förhållande till sitt eget sammanhang tänker jag att det verkliga utanförskapet ligger i föreställningen att det finns andra som är helt och hållet hemma, som i alla avseenden lever sina liv innanför. Som inte drabbas av tvivel, skam eller skuld, som aldrig har känt att den egna positionen – gärna i medelåldern – på ett eller annat sätt har fört dem ifrån ett ursprung. Jag tror att det är en vanföreställning.

Lundbergs bok Fjärilsvägen är tunnare än jag förväntade mig. Berättelsen skulle kunna kallas ”rak”. Ett adjektiv som ”konstlös” kommer också för mig. Det används ofta som om det vore positivt. Något som inte är tillgjort eller konstruerat är konstlöst. Men till den här texten vill jag säga: Men gör konst för mig då, lite, lite åtminstone. Förskjut ett perspektiv, kasta om något inför mina ögon. Dock är öppningsscenen, med öppningsmeningen ”Sista gången jag såg dig i livet förstod jag att du var död”, perfekt. Och naturligtvis är det en gripande berättelse. Den är på riktigt, den handlar om ett helt liv, om en kvinna, som liksom väldigt många andra arbetar, känner lycka, kämpar och drabbas av många motgångar och i slutet av sitt liv kroppslig och social förnedring. Boken kommer ur en längre text i Expressen som Lundberg skrev när han hade läst Édouard Louis Vem dödade min far? Fjärilsvägen är kanske till en del en sorts performativ kritik av Vem dödade min far? Eller är det en parafras? 

Varför upplever jag att Édouard Louis så att säga kommer undan med sin berättelse, när jag ställer mig mer tveksam till verkshöjden hos Fjärilsvägen? Vem dödade min far är tunn, rak, med politisk udd och en svårt sjuk far i centrum. I korta stycken lyfter den en djupt komplex och direkt sårig personlig historia. Inte med bästa vilja i världen kan man förstå det som att Louis berättar om en uppväxt där han var sin fars ljus, det viktigaste, närmast det enda som spelade roll, vilken är bilden som vi får av Lundbergs uppväxt. Louis bok är ännu kortare, ännu tunnare än Lundbergs. Ändå bär den längre. Texten gör på sitt sätt samma saker: berättar i du-form om en förälders döende och kroppsliga förfall i ett klassamhälle som vänder den ryggen och om ett barns ruelse inför detta. Ger den nationella politiken skulden. Genom en längre text, en jämnare utsmetad berättelse, berövar Lundberg sin berättelse en del av den politiska sprängkraft, vrede och kompromisslöshet som finns i Vem dödade min far?

Ett viktigt inslag i Fjärilsvägen är hur den kronologiska berättelsen om Birgitta Lundbergs liv interfolieras med rapporter från vad som händer i den svenska politiken. Dels är hennes trogna förhållande till Palme och SAP en del av hennes egen identitet. Men politikens utveckling utgör i texten också en förklaring till hennes ekonomiska och sociala svårigheter, på samma sätt som Linderborg skriver om nittiotalskrisens konsekvenser för hennes far – och för den delen, som Edouard Louis skriver om den franska politikens konsekvenser för den franska arbetarklassen. Kanske begär jag något mer, som den bok som Édouard Louis mentor och vän, Didier Eribon utkom med, Tillbaka till Reims. I den beskriver han en historia som till stor del liknar Louis, men Eribons klassresa tilldrog sig ett par decennier tidigare, då han lämnar sin arbetarklassfamilj för en tillvaro som akademiker och öppet homosexuell. Och Eribons historia är också, därför att han kan skriva så, en fyllig politisk och teoretisk analys av den personliga erfarenhetens sammanhang. Full av komplicerande perspektiv. Lundbergs analyser av den svenska utvecklingen är mycket grundare. Troligen är hans bok dock, just därför, mycket tillgängligare läsning för dem han skriver om och kanske också för: De lågutbildade kvinnorna. Också detta är ett värde.

Vad är det att läsa? Hanna Nordenhök besvarar i Det svarta blocket i världen den frågan med en utsaga om vad det är att skriva: ”Jag begär något när jag skriver” skriver hon, ”en klarhet, en kännedom, en förståelse, men för att nå den måste jag röra på mig, jag måste vända mig mot något, sträcka mig efter något jag inte har eller är eller föreställde mig ha och vara. Jag måste bli en läsare av det ännu obekanta, i mig själv och i min värld.” Ett sätt för mig att läsa Linderborgs och Lundbergs böcker skulle kunna ha varit att skriva om dem för att finna detta, något, som jag inte har. Jag sträckte mig nog mest emot Lundbergs bok, min förväntan på den var högre. Jag ville genom att läsa den nå närmare mina egna tankar runt en död mor, hennes liv och samhället vi levde i. 

Dags för självkritik. Var det kanske fel tänkt, av mig, det här med att dessa böcker skulle säga mig något, eller att de skulle tala till varandra? Ja, på sitt sätt. Jag var tvungen att liksom trampa mig igenom mina första läsningar av dessa böcker, stega tillbaks genom texten för att nå något mer obekant, mindre självklart. Jag tvingade mig till att sluta hålla mitt eget liv alltför nära texterna. Klassresan – slitet som uttryck men otroligt viktig som erfarenhet – är det gemensamma böckerna emellan. Båda böckerna bearbetar ett slags trauma: upplevelsen av att se en förälder få det sämre och sämre, samtidigt som man själv får det bättre och bättre. Jag tror det kan vara så att dessa två böcker verkligen fångar något nytt i det svenska samhället, något som också kan utläsas av samhällsvetenskap och utredningar: arbetarklassen definieras inte bara av människors plats i produktionen, alltså en mer klassisk materialistisk definition, eller ens av allt det den saknar, eller sägs sakna: språk, högre utbildning, valmöjligheter, en viss finare kultur, smak och så vidare, vilket kan sägas vetta mer emot identitet (detta har Åsa Arping skrivit om). Arbetarklassen definieras idag av att stora delar av den inte bara har det sämre ekonomiskt, eller har mer begränsade möjligheter än medel- och överklass, den får det också relativt allt sämre. Senare års böcker måste förhålla sig inte bara till ett avstånd, utan även en nedåtgående trend för arbetarklassen. Detta gäller alltså även för Louis och Eribons böcker. De kan alla kan läsas som uppgörelser med det som Lena Sohl och Irene Molina har skrivit om: ett samhällsklimat, en ideologi, där klassresan är något positivt, en möjlighet, men där det inte längre handlar om att lyfta kollektivet, klassen, utan om de enskilda individernas möjlighet och drivkraft till att lyfta sig själva. 

Möjligen är det gemensamma mellan Året med 13 månader och Fjärilsvägen och deras respektive litterära röster att de avspeglar sådana individuella erfarenheter och att de talar utifrån en plats där avskiljandet från ursprunget är i hög grad genomfört. En smärta ligger i omöjligheten i att vända sig om. Det är som om de lyckas med det Orfeus misslyckas med. De kan hålla blicken på målet och vänder sig inte om. De låter den älskade (i detta fall en förälder) sjunka ner i dödsriket. Efter att klassresan är anträdd är det svårt att se den lågutbildade, alltmer eländiga föräldern i ögonen. Linderborg upprepar i Året med 13 månader det vi fick veta redan i Mig äger ingen: Under sin fars sista tio år träffar hon inte honom ensam en enda gång. Och det är därför Lundbergs första mening ”Sista gången jag såg dig i livet förstod jag att du var död” är så vacker och samtidigt så hemsk. Han kan under hennes sista år inte möta sin mamma, inte på riktigt se henne i ögonen, förrän möjligen på dödsbädden. Han kan bara administrera hennes sista tid och förestående död. Jag har invändningar mot hur dessa två böcker lyckas med gestaltningen men måste ändå konkludera att litteratur som behandlar den erfarenheten har en plats, till och med en viktig plats, i Sverige 2020. 

Ann Ighe är lektor i ekonomisk historia, frilansskribent och en av två redaktörer för Ord&Bild. 

Litteratur 

Åsa Linderborg: Året med 13 månader – en dagbok (Polaris 2020)

Patrik Lundberg: Fjärilsvägen (Albert Bonniers förlag 2020)

Åsa Arping: ”Klassamhället tur och retur. Om klass, kön och utanförskap i tre svenska 2000-talsromaner”, i Moderniteter. Text, bild, kön red: Åsa Arping m fl (2008)

Didier Eribon: Tillbaka till Reims, Verbal förlag (2019)

Lena Sohl och Irene Molina: ”Möjligheten som blivit nödvändighet. Den uppåtgående klassresans ideologiska funktion” I Fronesis nr 40-41 (2012)

Édouard Louis: Vem dödade min far (Wahlström & Widstrand 2019)

Magnus Nilsson om Elise Karlsson: http://www.tidskriftenordobild.se/ordoblogg/category/kritik-vart-tog-klassperspektivet-vgen-magnus-nilsson-om-mottagandet-av-elise-karlssons-klass?rq=Klass