Litterära publikationer i digital form är ofta ett svar på bristande ekonomiska medel. Det är så gott som gratis att äga en domän, och följaktligen kan också distributionen öppnas mot en bredare allmänhet som inte är benägen att betala för det tryckta objektet. Här aktualiseras frågan om vad tillgänglighet består i – är gratis liktydigt med större tillgänglighet? I någon mån måste svaret självklart vara jakande, men det finns också hinder kopplade till denna distribution. Uppmärksamheten ska ju silas genom sökmotorer, optimerad reklam och allt annat som ställs ut i internets stora galleri. Och, uppriktigt sagt, hur vanligt är det att den breda allmänheten hittar fram hit?
Det finns alltså grund för upplevelsen av de digitala publikationerna som genomrationaliserade, urblekta varianter på det tryckta ordet. Men i Dubbelexponering står formen för den digitala publikationen i centrum. Den ledande frågan för numret kan sägas vara: Vad händer om vi slutar efterbilda den tryckta formen och istället hänger oss åt en annan? I vilken mån är det en fråga om en hämmande begränsning och i vilken mån en generativ?
Möjligheten till förening av rörlig bild och text är en formbetingelse som utmärker det digitala mediet. Därför bad vi konstnärer och skribenter undersöka kommentaren och tilläggets praktik i skarven mellan rörlig bild och text.
På kollagets karakteristiska vis varvar Samuel Levander sin essäistiska hyllningstext om den portugisiske fotbollsspelaren Rafael Leão med found-videos från nätet, GIFs, av Leão på plan. Louis André Jørgensen låter text och film vara åtskilda, men tätt stående varandra på flera vis – ömheten och hängivelsen till stenarna i båda delarna spiller över i och förstärker varandra. Mat som konkretiserar generationsklyftor, till följd av kulturimperialism och migration, skildras poetiskt i Vian Sadwands bidrag. Vian Sadwand skriver:
“Jag tänker på att nu föredrar de riktiga kurdiska barnen inte heller kurdisk mat. // Det är synd, säger hon, den maten sitter på så mycket näring och gemenskap. // Jag funderar på vad det är hon menar med gemenskap.”
I Benjamin Wagners bidrag ansluter orden till videon som undertext. Texten förlöper bortom den egna lästaktens kontroll – på samma gång mer auktoritativt och mer efemärt än text som låter sig bläddras eller scrollas i. Bild och text förbinds i en gemensam tidslighet, men undertexten framstår inte som hierarkiskt underordnad bilden, snarare öppnar bildens stillhet upp för läsningen. Lejla Cato (också redaktör för detta nummer) och Hans Carlsson har i sitt gemensamma bidrag delat upp arbetsprocessen: Lejla Cato skrev en text som sedan Hans Carlsson “kommenterade” i form av en film. Kanske är det betydelsefullt att texten skrevs i syfte att senare kommenteras. På samma sätt som Derrida ifrågasätter en entydig förståelse av texten som ett senare tillägg/supplement till talets omedelbarhet, prövas här relationen mellan kommentar och det kommenterade.
/ Lejla Cato och Paul Enequist, redaktörer för numret Dubbelexponering