Julia Österlund

Göra hålet större längst in, hitta en mekanism

I novellen Vi kan inte hjälpa alla ur samlingen Vinternoveller skriven av Ingvild H. Rishøi skildras hur en mamma till sist bestämmer sig för att köpa ett par nya trosor till sin dotter Alexa som kissat på sig, trots att de då inte kommer att kunna ta bussen hem eller köpa mat till helgen. Väl inne i affären inser mamman att trosorna är dyrare än vad hon trott; pengarna blir inte bara ett senare problem, utan det går inte heller att betala där och då. Hon försöker att dra bort larmet, men när hon gör det skapas ett hål i trosorna. Mamman tvingas tala om för dottern att de inte har pengar nog att köpa dem, men en man överhör konversationen och erbjuder sig att betala.

Resten av novellen kommer jag på mig själv med att inte kunna tänka på annat än hur det blev med de där trosorna: betalade mannen för de håliga, eller fanns det tillfälle att gå tillbaka och hämta ett par andra? Hålet stör mig, kliar på kroppen. När Alexa upptäcker det trasiga tänker mamman om henne att hon inte ”gillar […] saker som är förstörda, när målarfärgen har blandat sig, när modelleran har blivit grådaskig, eller trehjulingen hon hade förr, hon tyckte inte om att hjulen blev grå, mamma, sa hon, kan vi tvätta dem, jag vill att de ska vara helt vita som de var innan.”

Jag tänker att texten tvingar mig att bli Alexa. Jag blir, precis som hon, besatt av det hela och rena. Samtidigt undrar jag: är oron min eller hennes? Är jag solidarisk med Alexa, eller är det bara min egen rädsla för det befläckade, det trasiga, det som skaver? Att värna om att saker är hela och rena är förstås i många fall befogat, ett resultat av att inte ha pengar nog att lättvindigt ersätta dem, att inte bry sig om fläckar är förstås ett privilegium. Men jag undrar om det också är något mer: detaljen, hålet som en nagel i ögat, något som STÖR i texten, oroar den släta ytan.

I klassikern Renhet och fara definierar Mary Douglas smuts som materia på fel ställe. Jord blir till smuts först när den hamnar inomhus. Därmed blir det också tydligt att vad som ses som smuts och inte är en del i en kulturellt skapad ordning som bygger på ett systematiskt ordnande och klassificerande av tillvaron. Jakten på smuts och oordning drivs inte av någon hygienisk oro för sjukdomar, utan är ett försök att forma miljön till att likna vår uppfattning om hur den borde se ut. På samma sätt är det med hålet. Det finns ofarliga hål, avsiktligt skapade redan i fabriken, eller hål i kläderna på människor som har råd att inte bry sig. Det är inte hålet i sig som är farligt, inte bara. Douglas skriver att jakten på renhet och ordning blir en aning fascistisk, då den går ut på att fördöma varje föremål eller föreställning med benägenhet att förvilla eller motsäga våra invanda klassificeringar. Men vems renhetslängtan är fascistisk? Vad är en överdriven kamp mot det befläckade och vad är en nödvändig noggrannhet som behövs för att undvika extra arbete eller utgifter? Vem har råd med ett slags subversiv oordning?

I novellen får dottern hela tiden rollen av den som ser, som granskar. Det är hennes blick mamman ständigt måste undvika, det är hon som upptäcker varje fläck, som inte vill äta messmör för att det är dåligt, som stryker beundrande med handen över en slät yta på ett plagg i köpcentret. Det är kanske barnets eller den maktlösas sätt att kontrollera det lilla man kan, att, som Jonas Frykman skriver i Den kultiverande människan, kampen mot smuts, orenhet och oordning är den klassiska kampen mot kaos. Framförallt handlar det dock om detta försök att forma miljön till att likna vår uppfattning om hur den borde se ut, en uppfattning skapad och upprätthållen av den hegemoniska medelklassen.

Textens smärtpunkt ligger lika mycket i bekännandet av hålet och att inte ha råd som i andra mer praktiska konsekvenser av att vara fattig. Å ena sidan får dottern ett par trosor, med eller utan hål. Å andra sidan kommer mannens hjälp för sent – mamman har redan erkänt för dottern att de inte har råd med trosorna. Erkänt, som om det var deras fel. Den obesvarade frågan om vilka trosor som får lämna provrummet är hålet i Rishøis novell. Det växer sig större och större. Egentligen är det ett hål i en diskurs där det att inte ha råd är något som måste erkännas. En diskurs där ordet småpengar finns, men som Rishøi skriver: För oss finns det inga småpengar. Utan den diskursen, inget troshål. Hålet uppkommer inte egentligen för att mamman från början tänkt ta trosorna, utan för att hon försöker ta sig ur situationen att behöva berätta för dottern att de inte har råd.

När mamman pillar med nyckeln i tyget för att få bort larmet tänker hon i frustration att ”det måste gå att göra hålet större längst in, att hitta en mekanism”. Kanske handlar det om en längtan efter ett annat möjligt sätt än Alexas att förhålla sig till hål, fattigdom och oordning, något som handlar om att förstöra där det kom ifrån, att i stället för att täppa till hålet göra det så stort att man får plats. För oordningen, menar Mary Douglas, kan också vara en fara för rådande samhällsform och det finns en kraft i de utvecklingsmöjligheter den bär på. I en intervju i Visual Anthropology Review pratar Trinh T- Minh-ha med Nancy N. Chen om ”the Void”, ett begrepp som också finns hos Roland Barthes, och som handlar om att skapa ett utrymme där det inte finns fasta föreställningar om vad, i det här fallet, Asien är. Chen frågar om hålrummet i själva verket inte riskerar att återskapa stereotyper och reproducera bilden av Asien som en annan – som exotiskt, feminint och mystiskt. Trinh menar att ingen som förstår vikten av tomrummet och det öppna utrymmet det erbjuder i termer av kreativitet skulle ställa den frågan och att den i sig är mystifierande eftersom den kopplar ihop tomrummet med mystik och gåtfullhet. Hon menar att vissa bara ser tomrummet som avsaknad i förhållande till något närvarande, som motsats till något helt, och att det i det moderna samhället finns en föreställning om att varje tomt utrymme måste fyllas, lagas, ockuperas och pratas om. Trinh skiljer på en sådan negativ förståelse av tomrummet, vilken är typiskt för ett dualistiskt tänkande västperspektiv, och det spirituella tomrum som ger oss möjlighet att förnya, där inget enkelt kan klassificeras eller reproduceras. Tomrummet är ingen yta att fylla med vad som helst.

Samma längtan efter att fylla i går också att se i mottagandet av fragmentariska texter och i en tendens att se dem som ofullbordade och inte färdigtänkta. Men kanske var texten inte hel från början. I Anne Carsons översättning av Sapfos fragment, där det i och för sig saknas stora delar av ursprungstexten, försöker hon inte i likhet med tidigare översättare rekonstruera ord. I stället låter hon sprickorna vara synliga tillsammans med dikten – tystnaden och det som saknas blir en del av översättningen. I efterordet skriver hon om hur hon kunde ha lagt in allt hon någonsin önskat att Sapfo hade skrivit där, men det stod inte, så hon gjorde inte det.

I Vem dödade min far skriver Édouard Louis om sin pappa:

Det är en sak jag vill försöka formulera. När jag idag tänker på ditt liv har jag en känsla av att det har varit en negativ tillvaro. Du har inte haft pengar, du har inte kunnat studera, du har inte kunnat förverkliga dina drömmar. Sanningen om ditt liv kan nästan bara uttryckas i negationer. […] Ditt liv bevisar att vi inte är det vi gör, utan att vi tvärtom är det vi inte har gjort därför att världen, eller samhället, har förhindrat oss att göra det.

När det som är hål blir det definierande. I Édouard Louis pappas liv eller i Anne Carsons Sapfoöversättning. Men det är också bara hål i förhållande till en föreställning om den hela, kronologiskt berättade och sanna historien, ett liv där man kan gör en viss uppsättning saker och allt annat blir en avsaknad. Éduoard Louis pappas liv är ju också ett liv, inte bara brist på erfarenhet utan erfarenhet. I Garments against women skriver Ann Boyer: ”Diskurs är en konspiration precis som smak, smak är ett klassvapen. De har gått ihop och kommit överens om diskursen; det får dem att verka medelmåttiga, lediga som en tröja.”

Rishøis novell Vi kan inte hjälpa alla börjar med att berätta att det inte är någon idé att göra av med pengar på att åka fem busshållplatser. Texten tycks vända sig till läsaren, en läsare som inte har samma kunskap som mamman och dottern i novellen. Jag funderar på vad som behöver fyllas i och för vem, tänker att det som ska visa personerna i berättelsens situation för läsaren är övertydligt, förutsätter att mamman och dotterns situation är ett undantag. Strax därefter tänker jag att det inte har med den tilltänkta läsaren att göra, att det bara är så, att brist på pengar är övertydligt, präglar allt hela tiden, inte tillåter en att tänka på annat. Mammans räknande. Sextio minus fyrtiofem är femton. Femton kronor kvar. En ständigt pågående kalkyl, precis som utsagan att det inte är någon idé att göra av med pengar på att åka ett visst antal hållplatser. I artikeln Motorn i garderoben skriver Kristofer Folkhammar om en berättartradition där homoerotiskt begär hela tiden försiktigt antyds och får tjäna som ett slags diffus laddning i en text, och att det är märkligt att kritiker hyllar böcker som ser ut på det viset, samtidigt som de inte tar den explicita skildringen på allvar.

Resultatet blir att man aldrig kommer vidare från det antydda och därför aldrig kan bli tillräckligt explicit för att på riktigt undersöka hur relationerna påverkas av de specifika premisserna som får begären att ”cirkulera och böja sig i nya formationer, med specifika skepnader”.

Just det gör Rishøi. Jag tänker på dottern, mammans blick på hennes små fixiga händer inne på köpcentret som snabbt stryker över allt i butiken, den unga mammans nästan avundsjuka på dottern som förefaller så vuxen. Mamman i novellen måste försöka dölja fattigdomen för sin dotter och resten av världen, men texten tänker inte göra samma sak, det är inget hål.

Julia Österlund (f. 1992) är utbildad på Biskops Arnös författarskola och bosatt i Malmö.

Olivia Hasle Petersen 3. Lektion om mandagen

Paulina Sokolow Grisen under taket

Sara Wengström Aleatoriska dikter

Ann Ighe Klassresan som litterär erfarenhet

Evelin Tamm Delar av min kropp

Anna Hörnell Notes on mångkamp (ett utdrag)

Sten Sandell Det ljudande arkivet

Skarv

Skarv är en tidskrift och en mailtråd. Varje nummer av Skarv växer fram som ett kedjebrev. En ursprungstext skickas till en skribent, som skriver ett svar och skickar vidare till en ny skribent. Författaren till varje variation väljer vem som tar vid där dens text slutar. Efter sex månader avslutas kedjan, vilket betyder att numret är färdigt, och ett nytt startas.

Skarv betyder fog eller hopfogning. Det är även namnet på en sjöfågel, vilken klassas som en invasiv art. Det går att anmäla sig till mailtråden Skarv här.

SKARV 01. Denna förbindelse mellan alla med lungor – Juliana Spahr.

Dessa saker finns: enskilda korn av sand, sandstränder, sandens rörelse och sandens stelnande. Sandjord, lerjord, vilda blommor.

En älskare föreslog att jag skulle prova drejning för att lindra oron – min, eller om det var hans (som om det inte var världen!). En annan lärde mig att blanda sand till murbruk och foga samman stenar, som också de bestod av sand, sammanpressad.

Det var nära Gibraltar. Vi byggde en skola och drog en väg att gå till skolan på. Tegelsten, blocksten, gatsten. Stenen är en beståndsdel. En annan är kroppen; kroppen är den viktigaste beståndsdelen.

Kroppar, fötter och händer i rörelse och stillhet, jämte andra kroppar, fötter och händer, som håller stenarna, rör sig emot andra kroppar; bildar kedjor och formerar block, svarta block och vita overaller. Kroppar i arbete, i kamp, i kärlek.

Dessa saker finns också: fötter som kan gå en halv dag för att genomföra en blockad, kroppar som blockerar en transportväg eller intar en aveny, allt är över efter tio minuter, och så får man gå tillbaka igen.

Det är det som bygger rörelsen. Man sover i en jurta eller tipi någonstans, kanske i Christiania. Något finns där i natten; en beredskap inför någonting som ännu inte kan tydas, men som är på väg att bli till, i en epok av globala strider.

Någons ex kommer cyklande i gryningen med en burk innanför jackan, i armvecket där huden är som varmast. Det är december månad. Åtta pers i varsin sovsäck, vördnadsfulla andedräkter som ryker i mörkret medan inseminationen pågår.

Sedan trampar exet vidare för att hålla en presskonferens. Man klär sin kropp varmt och går ut på gatorna, tillsammans. Rörelsen finns, det svarta blocket finns; en skarv mellan eget och annat, mellan det som redan är och det som ska komma.

Det finns militärer, militärindustriella komplex.

Poliser finns, och hundar.

Gatsten finns; den väger 1,849 kilo.

Den är svår att sikta med och tung att kasta.

Det här är en form: formen av kroppar och kurvor, en timglasform för sanden att strila igenom. Det här är en tid, och utanför denna tid finns en annan, och andra platser, andra rum. Där finns frågor, och svar.

Varför valde du våldet?

Nej, det var ingenting jag valde, det var en väg som körde över mig. Jag anpassade mig. Jag blev attackerad och hade möjlighet att försvara mig. Hade jag varit ensam skulle jag kanske inte ens tänkt den tanken; då hade det inte funnits som alternativ. Men vid det här tillfället hade jag den möjligheten, och då kändes det som en självklarhet.

Ångrar du dig? Tar du avstånd från våld idag?

Inte det minsta. Jag fick en månad per sten, arton månader, och jag ångrar ingen sten och ingen månad.

Vad tänkte du under de där månaderna?

Jag tänkte att fängelset är som ett samhälle i miniatyr, komprimerat. Det finns restriktioner och begränsningar. Det finns olika klasser, olika personer som har olika friheter beroende på olika saker. Det finns regler och föreskrifter som du själv inte har varit med och skapat, men som du måste följa. Det finns straff, repression av olika slag, om du inte gör det. Det finns väggar, murar, gränser; mellan rummen, byggnaderna, kvarteren, städerna, regionerna, nationerna.

En ny ordning finns, som redan är gammal.

Dessa saker finns också: motstånd, sabotage, upplopp, solidaritet.

Det finns brev att skriva. Kan man skriva kära kamrat eller är det för politiskt?

Det finns sådana tankar.

Rädsla finns, för att det skrivna ska användas emot den som är fängslad.

Vi tänker alla på er.

Så skriver vi till er, våra älsklingar. Stryker sedan “vi” och “er”; skriver “jag” och “dig” istället, eftersom vi:et också kan uppfattas som politiskt.

Jag tänker på dig.

Vi tänker på er när vi surfar på vågorna (havsnivåerna stiger). Vi tänker på er innan vi somnar i den solvarma sanden på Spaniens stränder (de sveps ut till havs). Vi tänker på er när vi är hemma igen, pulsande i djupsnön utanför våra mödrars hus (permafrosten smälter, växthusgaserna sipprar ut).

Det finns vildrosor. De gömmer sig under allt det vita. Och du finns, älskling.

Din kropp, dina händer, dina andetag finns.

Du tillhör mig, jag tillhör dig, vi tillhör varandra.

Rörelsen finns. Vi är rörelsen. Vi är varandras älsklingar.

Jag skriver det, så att det står skrivet.

Hur ska man våga läsa och säga det som står? Bli till som läsare i världen. Med ordens hjälp komma till insikt: om den här världens beskaffenhet, om vilka vi är, och förbindelsen däremellan.

Dessa saker finns: ett begär att läsa och ett läsandets begär; att i poesins fotspår söka efter epifani, förståelse, insikt. Att göra sig mottaglig för annanheter, för det främmande.

Det finns närvaro, empati, förlåtelse, förväntan.

Vi står i den, i bredd.

Vi tar inte avstånd.

Victoria Rixer, 14-01-2021

Utanför denna tid finns en annan.

Ibland rör sig mina händer när jag läser tyst. Kanske söker jag textens rytm med dem, händerna.

Mina lungor rör sig alltid, något pressar dem till att röra sig.

Rymden, är det tiden och rummet tillsammans? Och rytmen.

I en teatersalong, för en av de första gångerna i mitt liv, fylld av förväntan, rör sig mina lungor som de alltid gör.

Mörkt i rummet, långa röda stolsrader. Jag kan se det röda.

Stolarna kan verkligen sittas på. Jag sitter i mitten av allt, omsluten.

Ut på scenen kommer Kent Andersson. ”Där sitter ni”, säger han, ”och andas in varandras andedräkt”. Och alla varseblir vi nu rörelsen, rytmen, länken mellan alla med lungor.

”Tänk på var luften har varit förut. Kanske har Churchill andats samma luft, kanske Jesus.”

Även skratt är andetag.

Längs stolsraderna i salongen kom tiden. Den gav sig tillkänna. Inte som en röst från arkivet. Mer som det faktiskt oupplösliga bandet mellan alla med lungor,

och som insikten om att: Den nya ordningen är redan gammal

Att försöka frigöra sig från ord. Är det att förinta språk?

Hur ska man någonsin kunna läsa och säga det som står.

Brytningstider finns inte.

Men munskydd finns, och det dämpade ljudet från alla med munskydd.

Mellan alla med lungor ska gränsen upp. Mellan rummen, byggnaderna, kvarteren, städerna, regionerna, nationerna ska gränsen upp.

Namnge stormen! Och rytmen. Håll inte andan.

Jag bjuder in Victoria Rixer att svara
Ann Ighe, 14-01-2021

en annan historia hade kunnat låta

vi behövde inte arbetet

ett hus hade då varit ett hus

en gata en gata

jorden till för mat

stolarna kunde sittas på

vi jagade på morgonen

födde upp boskap om kvällarna

efter middagen lekte vi kritiska kritiker

utan att för den delen

någonsin ha ett yrke

tiden är som bekant

magisk

och ur led

den ger sig tillkänna

baklänges

drar dig längs med flodkanten

uppströms

den är en sargad kropp

eller en röst långt nerifrån

arkivet

hyllmeter av luntor

textfragment som säger

ljuder

något helt annat

än det som står

även stormar måste

NAMNGES

latinet har nått sin botten

ALFA

kommer bli det första i en ny ordning

som redan är

gammal

som

BETA

hur länge till

kan

det

pågå

GAMMA

så

säger du

ohörda paradigm

avstavas

räknas

så, säger du

en avart

på ett tema

som redan

är

så talar vi om

alla språk

vi har förintat

Jag bjuder in Ann Ighe att svara
Hans Carlsson, 13-01-2021

Men utanför denna form finns rymd.

Det finns rymd mellan händerna.

Det finns rymd mellan händerna och rymd kring händerna.

Det finns rymd kring händerna och rymd i rummet.

Det finns rymd i rummet som omger formen på allas händer och kropp och fötter och celler och pulsen som ryms däri.

Det finns rymd, en ojämn rymd, som bildas av detta mönster av kroppar.

Denna rymd rör sig in och ut ur allas kroppar.

Alla med lungor andas in och ut rymden medan alla med lungor andas in och ut rymden mellan händerna.

medan alla med lungor andas in och ut rymden mellan händerna och rymden kring händerna

medan alla med lungor andas in och ut rymden mellan händerna och rymden kring händerna och rummets rymd

medan alla med lungor andas in och ut rymden mellan händerna och rymden kring händerna och rummets rymd och byggnadens rymd som omger rummet

medan alla med lungor andas in och ut rymden mellan händerna och rymden kring händerna och rummets rymd och byggnadens rymd som omger rummet och de angränsande kvarterens rymd

medan alla med lungor andas in och ut rymden mellan händerna och rymden kring händerna och rummets rymd och byggnadens rymd som omger rummet och de angränsande kvarterens rymd och städernas rymd

medan alla med mungor andas in och ut rymden mellan händerna och rymden kring händerna och rummets rymd och byggnadens rymd som omger rummet och de angränsande kvarterens rymd och städernas rymd och regionernas rymd

medan alla med lungor andas in och ut rymden mellan händerna och rymden kring händerna och rummets rymd och byggnadens rymd som omger rummet och de angränsande kvarterens rymd och städernas rymd och nationernas rymd och kontinenternas och öarnas rymd

I och med detta blir allt som vrider sig och allt smått inandat av alla med lungor i varje ögonblick.

Utdrag ur Denna förbindelse mellan alla oss med lungor av Juliana Spahr.
SKARV bjuder in Hans Carlsson att svara, 13-01-2021