Det är sommar och vi är i vår hyrstuga i Roslagen. Bonusbarnbarnet är på besök med sin mamma och sambo och vi har just firat hennes femmånadersdag med tårta, på vilken siffran fem är skickligt droppskriven över grädden med ett rött bläck gjort av krossade nyplockade hallon. Barnet sover medan vi äter. Att vi skulle få en baby i vår närhet så snart efter att våra barnkullar blivit vuxna är oväntat och beskedet har tagit ett tag att smälta. Men nu är hon inte bara här på jorden, utan också verkligen här, med oss. 

De stora mörka ögonen tittar sig hungrigt omkring på allt som rör sig i den obekanta miljön. Morfars skägg, slamret från disken, de gröna, darrande trädkronorna på tomten, de surrande insekterna, de färggranna plastleksakerna och prickarna på min kjol. Medan jag bär henne i famnen letar jag upp minnen från den första tiden med de bebisar jag själv fött. Jag får en stark fysisk förnimmelse av närhet och kroppsupplösning (dåsig symbios) blandat med en kronisk vaksamhet över orsaker att oroa sig. Nu, med den nyanlända, är jag mer av en observatör. Jag njuter av att kunna ägna dagar åt att hålla, prata med, sjunga för henne och se henne ta för sig av världen. Hennes energi fyller mig med rännilar av förundran och anspråksfulla insikter. Tänk att vara så öppen för sin omvärld, att varje vaken stund (och stunderna blir allt längre och mer sammanhängande) drivas av en sådan glupskhet på kunskap som tas in med hela kroppen. 

Den lilla får syn på något, sedan börjar kroppen att sprattla i riktning mot det och därpå kommer själva målet: att få känna på det med tungan. Den sticker ut som ett antennspröt eller tentakel. Dreglet, som skapar en flytande kontakt med myriader av ytor och strukturer, flödar i en outsinlig seg flod längs hennes haka. Hur smakar glansig rosa i den uppblåsbara bassängen, känslan av strävt orange i en skalad morot, den gula smörkniven, badhanddukens solvarma knottrighet? Munnen som lust-, ömhets-, kommunikations- och upptäckarorgan förblir oslagbart hela livet. Så småningom blir munnen med hela sin nervsprängda komplexitet en bank för minnen. En mjukvara fylld av situationer, sammansatta smaker, språk och ord som smekt och ord som inte borde ha uttalats. 

Det senaste numret av Karavan innehåller en essä av Ann-Marie Tung Hermelin med titeln Munnens rike. Den inleds: ”Kan orden ersättas av mat om ett språk går förlorat?” I texten berättar hon sina föräldrars historia genom matlagning, recept och en kastrull med särskild betydelse. Farmoderns familj splittras och återförenas. Sprickor och svek lagas genom farmoderns kokkonst och hennes förmåga att ”laga världen” genom att skapa nya smaker präglade av de platser som utgjort stoppen på vägen, hybridrätter i en förening mellan det kinesiska ursprunget och Japan, där hon hamnar så småningom. Ann-Marie Tung Hermelins pappa är en blandning av japanskt och kinesiskt. Hennes mamma är svenska och de möts på ett universitet i USA och blir förälskade efter att de, på hans förslag, lagar mat tillsammans. Det är lätt att föreställa sig hur en vasastanflicka, uppvuxen med hemhjälp och matlagningserfarenheter som begränsar sig till falukorv och konserver, faller för en ung man som gärna står i köket. Med okända flaskor, vanliga grönsaker, en vass kniv och några jätteräkor, trollar han fram explosioner av smaksensationer. Parallellt med familjehistorien redogör Tung Hermelin för två grundläggande kinesiska tecken kopplade till mat. Jia, tecknet för familj och hem, består av två tecken: ett tak med en gris under. Tak över huvudet och fläsk är det som får stå som minsta gemensamma nämnare. Inte mamma-pappa-barn, inte spis eller dörr. Det andra användbara tecknet, fyrkanten Kou har en betydelse som beroende på sammanhang glider mellan smak, törst, hunger, entré, hamn, flodmynning – eller mun.

Texten är lättsam, generös och osentimental. Men jag känner mig ändå upprörd när jag läser. Ett obehag smyger sig på – en blandning av skam och avundsjuka, en känsla jag känner igen från de tillfällen då jag får ta del av andra familjers migrations- och exilhistorier. Istället för igenkänning och identifikation: avundsjuka och förnimmelsen av tomhet. ”Förlusten av språket är en stor sak och en konsekvens av flykt och exil till följd av krig och kolonisation, men också av kärlek”, skriver Tung Hermelin. Språket gick visserligen förlorat på vägen men, tillägger hon strax, hon och hennes bror behärskar delar av den magiska kokkonsten. På det viset kan kontakten med de tidigare generationerna vårdas och skänka rikedom och glädje för de efterkommande i ett land som Tung-Hermelin lärde aristokratfarfarsfar aldrig hade kunnat drömma om. Historien blir levande som andedräkten från puttrande vitlök- och chilidoftande grytor. 

Min relation till maten mina föräldrar förde med sig till Sverige är mer komplicerad. Lika mycket som jag älskar min mammas mat, lika lätt som kåldolmarna, pirogerna, bigosen (en sorts pyttipanna med varm surkål som bas) försvinner in genom munnen och ner i magen, lika osammanhängande och fragmentarisk blir jag när jag ska redogöra för sambanden mellan platserna och smakerna. Ett av de mest basala kännetecken för ett judiskt liv, oavsett om det är i Tokyo, Sevilla, Minsk, Baghdad eller Kairo är iakttagandet av kosher-reglerna. Aldrig fläsk, aldrig skaldjur eller en blandning av kött och mjölk. Vilket är precis motsatsen till den polska husmanskosten som mamma behärskar. 

I läsningen av Ann-Maries text förstår jag plötsligt min paradoxala hållning i relationen mellan min mun och min historia. Lika okomplicerat som det är att älska min mammas mat, lika kränkt och rasande blir jag av att ta mitt och hennes modersmål, polska, i munnen. Mammas rustika mat tar mig inte till ett nostalgiskt förflutet, öppnar inga dörrar till tiden före min existens, det väcker ingen obestämbar längtan att återse gator, floder eller byggnader, släktanekdoter eller minnen av märkvärdiga släktingar och högtider. Maten min mamma lagar smakar vitlök, pepparrot, surkål, kummin, tomatbuljong, svamp och fläsk. Den är mild, anspråkslös och tröstande. Aldrig sofistikerad, bara höstligt krispig, ombonad och hemtrevlig. Vad finns det för spår av det månghundraåriga judiska livet i Polen? Vad berättar den om hur mina föräldrar fick lämna landet under förnedrande former i slutet av sextiotalet som följd av en intensifierad antisemitisk kampanj riktad specifikt mot judar som ”femtekolonnare”, landsförrädare och orsaken till det högljudda missnöjet över kommunistpartiet? 

Mitt judiska arv smakar polsk mat. Är det judiska smaker? Det måste det ju vara eftersom mamma vuxit upp i ett judiskt hem i Polen. Ändå är det som att vi inte finns, minnena finns inte. De är, men de är fel. Njutningen är marmorerad av övergreppens skam. Att överge den i bibeln påbjudna kosher-maten, bryta släktleds sammanhållning, som upplevs som kvävande isolering, passa in och smält in i majoritetssamhället, dröm om en gränslös värld där klasskampen och ett bättre samhälle hägrar. Gå, som mormor, med i socialistiska Bund. Bli ändå utpekad som belastning och av lägre ras. Tappa kontakten med ditt förflutna och återfinn det genom att ertappas av dina egna som ignorant avfälling. 

I sjätte klass föddes min andra lillasyster och min mamma passade under sin föräldraledighet på att engagera sig i min vardag i judiska skolan i Stockholm. Min mamma hade hört mina klagomål från de stökiga lunchrasterna och ville väl bilda sig en egen uppfattning, så hon kom på besök. Det hade förekommit matkastning. Min babysyster var med. Med sig hade mamma barnmatsburkar som hon skulle mata min syster med vid tillfälle. Helt plötsligt uppstod tumult. Inte från barnen den här gången utan från en kvinna i bespisningspersonalen. Hon skrek, alltså nästan grät. Orsaken till uppståndelsen var att barnmaten mamma haft med sig inte räknades som kosher. Skolköket hade blivit kontaminerat av besudlad, smutsig mat. Mamma hade i sin ovetskap gjort sig skyldig till en skändning av judisk sed, trots att hon var judisk och hennes okunskap var resultatet av judiska erfarenheter. 

Många år senare befinner jag mig på semester i södra Spanien. Med mig på resan har jag Nathan Sachars bok Den gåtfulla passionen om judarnas spanska historia, som även den visar sig vara sprängfylld av blod och förföljelser. Inkvisitionen vi läste om i skolan beskrevs då som en brutal jakt på oliktänkande och lite vagt formulerat, ”otrogna”. 1492 tömdes det spanska imperiet på judar, både på dem av kött och blod och de idéer och platser de präglat. Vi bilar genom Andalusien och förundras över den krispiga muslimska arkitekturen. Den kommer senare att inspirera den slanka och komplexa gotiska stilen som kommer att dominera den kristna världen under hela medeltiden. Överallt i gränderna hänger stora torkade svartröda skinkor ut mot gatan, jamón serrano. Det ska antagligen se pittoreskt ut. Det slår mig att bruket är en omedveten och sedan länge bortglömd markering för att slippa trakasserier. ”Ni ser att det inte bor någon jude här, passera!” I jakten på att avslöja ”kryptojudar”, det vill säga konvertiter som för att lämnas ifred officiellt avsagt sig sin judiska tro, tvingade kyrkans utsända den misstänkte att ställas på ett torg till allmän beskådan för att bevisa att hon kunde äta griskött utan att drabbas av kval och fasa inför sin gud och samtidigt förnedras i ett tvångsmatningsskådespel.

Under sommaren kommer omvälvande nyheter från israeliska arkeologer att de grävt fram en israelitisk boplats i självaste hjärtat av det forntida Jerusalem, även kallat Davids stad. Det sensationella med just den här utgrävningen är att man under markmassorna och fragment av boplatsen hittat ett helt skelett av en gris. Utifrån andra omständigheter och liknande platser är arkeologerna helt övertygade om att grisen varit där i syfte att slaktas och ätas som mat. Fyndet lär få konsekvenser. Bara en sådan sak som att gamla testamentet behöver senareläggas. Boplatsen är från tiden för det första templet, vilket betyder att påbuden kring maten inte kan ha funnits då. Fläsket har med andra ord kommit och gått genom den judiska historien. Inte ens det definierar oss. Fyndet inte bara utmanar en av de starkaste identitetsmarkörerna, utan utgör något så omvälvande som en nydatering av Gamla testamentet, där matreglerna är formulerade. Bilden på det kompletta grisskelettet med konturerna av väggar och tak runt omkring gör mig upprymd. Exakt som en gestaltning av det kinesiska tecknet för mat, Jia!  

Kan orden ersättas av mat om ett språk går förlorat? I begynnelsen uppstår språk, tecken, smak och ytor som  ourskiljbara sensationer i munnen. De bildar en enhet. Sedan kan språket kapas av, fyllas med skam och tabun. Mat skapar minnen och missförstånd. Men munnen är också en plats för försoning.   

Paulina Sokolow är konsthistoriker och skriver konstkritik för bland annat Flamman. Arbetar på Tensta konsthall och Folkrörelsernas Konstfrämjande.