Varje ord, intonation, påminner om er makt. 

Mamma säger att makt finns i ord,
vi väljer vilka som passerar. 
Även om orden är era gör vi de till våra. 
Älskar min mamma. Hur hon formar ord. Ler. 
Varje gång är hon nära solen. 
Varje gång nära sommarens molnfria himlar. 
Varje gång älskar jag henne mer än alla tebjudningar på kolonilotterna mellan Kista och Husby. Mer än alla eid-firanden. Än alla betalda räkningar och skratt med morfar. 
Varje gång undrar jag hur jag ska klara mig utan. Förstå ord utan.

Mamma säger att jag var klok som barn. 
Sa saker andra inte fann ord för. 
Jag undrar om det stämmer, 
om hon bara säger så för att jag liknar henne, 
säger saker hon säger,
med samma intonation, 
samma mun.

Jag är rädd för döden. 
Rädd att förlora henne. 
Mamma säger att jag inte ska vara rädd.
Att rädsla inte är för de som redan förlorat. 
Jag säger att min rädsla kommer ur just det, 
förluster, 
att jag inte klarar en till.

Mamma säger, håll i ena änden av tråden. 
Med den andra ska du styra världen. 
Jag förstår inte vad hon menar, 
men tycker det låter vackert. 
Särskilt när hon säger det. 
När orden blir våra.

Som jag älskar mamma.
Hur hon skriker på mig. 
Kramar mig trots att hon inte tycker om närhet. 
Ser upp mot mig därifrån hon står, 
säger: ”du är så lik horungen att jag blir arg, du är så vacker.”