1.
Oksana Tjusovitina är redan historisk när hon kliver ut på tävlingsgolvet i Rio de Janeiro. Vid 41 års ålder är hon den äldsta kvinna som någonsin tävlat i gymnastik vid OS. Hon har kvalat in till hoppfinalen på femte plats med tävlingens lägsta svårighetspoäng, hon borde inte ha medaljchans. Men i finalen har hon något alldeles särskilt i kikaren.

Hoppet är döpt efter ryskan Jelena Produnova men kallas också dödens hopp: handvolt upp på bordet och grupperad dubbel framåtvolt ner. Bara fem kvinnor i världen har lyckats landa hoppet på tävling, och den som under- eller överroterar volten riskerar att bryta nacken eller slita sönder knäna. Det är olympiadens svåraste hopp, inte ens storfavoriten Simone Biles vågar sig på det. Oksana spänner ögonen i ansatsbanan och sätter fart. Handvolt upp från satsbrädan, tryck ifrån med axlarna, kryp ihop till en köttbulle och hoppas.

Och Oksana landar, det gör gymnaster alltid förr eller senare, men Oksana landar på fötterna precis som avsett. Däremot har hon inte fått nog med höjd för att hinna räta ut benen – hon är kvar i köttbullepositionen när hon slår i marken och flyger omedelbart fram i en kullerbytta. Det är ett fall, en poängs utförandeavdrag. Hon rullar upp ur kullerbyttan till stående, sträcker leende upp för domarna. Hon slutar näst sist. 

Jag har haft gif:en av Oksana Tjusovitinas hopp bokmärkt sedan 2016; den är hypnotisk. Och jag har försökt skriva något om gymnastik – om min egen dragning till sporten, i synnerhet till de ögonblick när sporten vinglar till eller faller handlöst – många gånger förut. 

Ett halvsekel innan Oksanas kraschlandning skriver Susan Sontag i essän Notes on Camp: the essential element is seriousness, a seriousness that fails. Of course, not all seriousness that fails can be redeemed as Camp. Only that which has the proper mixture of the exaggerated, the fantastic, the passionate, and the naïve. Det jag nu provar att tänka på med Oksanas kullerbytta till hjälp har att göra med misslyckande, camp, flams, kropp och artistisk gymnastik.

2.
Jag har följt gymnastik på tilltagande allvar i ungefär åtta år, och i efterhand sett de flesta större mästerskap från de senaste trettio åren. Jag följer huvudsakligen kvinnlig artistisk gymnastik, som pågår året runt, och vid större internationella tävlingar ser jag även herrtävlingarna. Sedan fyra år tillbaka tittar jag också på den amerikanska collegegymnastiken som pågår från januari till april varje år. Under collegesäsongen deltar jag i en fantasigymnastikliga, en sorts spel som liknar ”fantasy football” eller managerspelen som finns i fotboll. När fantasiligan ställdes in under covidsäsongen upprättade jag en egen, en fantasi-fantasiliga i ett exceldokument som uppdaterades varje helg. 

den där hopplösa nyårsmiddagen i Helsingborg, jag och axel och sex andra par, jag draftade de sista gymnasterna till fantasilaget i mobilen strax före midnatt, sen tomtebloss på altanen, jag antar att jag syns suddig i bakgrunden på en del av deras bilder. var alltid så ledsen de två åren 

Innan intresset tog fart följde jag bara sporten vid OS; jag har aldrig utövat den själv. Jag har varit i en gymnastiklokal en gång, det var som reporter en sommar – en klubb i Höganäs hade fått sin träningslokal helt översvämmad så jag och helgfotografen åkte dit. I den del av lokalen som fortfarande var torr stod en grupp gymnaster i ring och värmde upp, medan en av tränarna visade oss runt i byggnaden, pekade på vattenskador. På väg tillbaka till entrén genade vi över friståendemattan, det var bara kanske fem steg så var vi tillbaka på det vanliga golvet. Jag försökte att inte visa hur jag noterade svikten under fötterna på friståendemattan, lät inte begäret sippra ur mig. 

3.
Just det här försöket att skriva om gymnastik börjar i en fråga som jag så småningom ska överge: Är artistisk gymnastik camp? Alltså som i det queerkodade estetikbegreppet, det Susan Sontag beskrev (eller trodde sig beskriva) som find[ing] the success in certain passionate failures i redan nämnda Notes on Camp 1964. Camp är en sorts sensibilitet, menar Sontag, ett sätt att betrakta världen som estetiskt fenomen. Avgörande för det hon ser som ren Camp är ett allvar, och då specifikt ett allvar som misslyckas. Det präglas ofta av överflöd och av antingen androgynitet eller starkt överdrivna normativa könsuttryck. Sontags Campdefinition har kritiserats flitigt under decennierna sedan essän skrevs, inte minst för att hon utelämnar Campens queera rötter och för att hon hävdar att Camp är apolitiskt.

vet inte om jag slutat vara ledsen sen dess

Moe Meyer argumenterar i stället för Campens politiska potential i essän Reclaiming the discourse of Camp från 1994. För Meyer är Camp strategier och tillvägagångssätt för queer parodi. Parodi, i sin tur, definierar han som an intertextual manipulation of multiple conventions, an extended repetition with critical difference. Han påtalar att Camp ofta kan se ut att upprätthålla dominanta ordningar, men då enbart eftersom den åkallar den dominanta ideologins vålnad som en del av sin praktik. Camp kan omvandla normernas efterlevnad till en utmaning, eftersom Campblicken has the power to transform experience. Camp alltså som en läsande praktik snarare än en inneboende egenskap i ett eventuellt Campobjekt.

Som en sorts utgångspunkt, eller satsbräda på väg till hoppbordet: Rymmer gymnastik drag av Camp, eller går det att betrakta gymnastiken med en Campinfluerad blick? Vad kan en sådan blick i så fall få syn på?

4.
De talar om gymnastik som en sport med kraft att trotsa tyngdlagen. Gymnaster tycks sväva eller flyga, överskrider det vi tidigare trodde var möjligt, når bortom alla gränser. Jag ser tyngdlagen precis överallt när jag tittar på gymnastik – inte gränsernas upplösning så mycket som deras fortsatta existens. Sporten slår så lätt över i fumblecore; avståndet är försvinnande litet mellan mastery och awkwardness. Bara centimeter, om ens det, mellan ett avdragsfritt utförande och vilt viftande armar, snubbelstudsar, vinglande överkroppar, brutna ben, Oksanas kullerbytta. Men gränserna, eller gymnasternas upprepade möten med dem, håller om mig. Att kanske försöka men aldrig någonsin bemästra kroppens eller könets språk och gester. Den fumligheten.

om jag nånsin kommer ifrån känslan av omöjlighet, av att det är ett redan inträffat misslyckande

I gymnastik bidrar ingen motståndare eller ens väderförhållanden till misslyckandet. Det är bara den egna hopplösa kroppen som sviker, som inte klarar av att följa reglerna och som misslyckas med att dominera det döda ting som redskapet utgör. De bästa fallen sker från bygelhästen, ett redskap med ursprung i en antik trähäst som användes för att lära soldater av- och påsittning. Det moderna redskapet ser inte direkt ut som ett djur, men det är något underbart med att en hästmetafor i metall och läder och plast får en representant för Den Ideala Manskroppen att plofsa dumt ner på marken med rumpan först. Där misstag i hopp eller räck kan bli spektakulära tack vare fallhöjd, fart och högre skaderisk, är fall från den 115 centimeter höga bygelhästen nästan alltid löjliga.

5.
Artistisk gymnastik är egentligen två ganska olika sporter: manlig artistisk gymnastik (MAG) respektive kvinnlig artistisk gymnastik (KvAG). Den sistnämnda föddes ur den förstnämnda men justerades för att bli lämplig för kvinnor. Några redskap (revben?) fördes över från herrgymnastiken (hopp, barr, fristående), två ströks (bygelhäst, ringar) och redskapet bom uppfanns som en uteslutande kvinnlig gren. Grenarna som fördes över från herrsidan modifierades också för att framhäva ideala kvinnliga egenskaper eller rörelsemönster, vilket kanske syns allra tydligast i fristående. Kvinnor utför sitt fristående till musik och ska, förutom de akrobatiska voltlängorna, visa musikaliskt lämplig koreografi och dansrörelser som splithopp och piruetter. Männen rör sig till tystnad, utför fler voltlängor och har ett större fokus på styrka och kontroll. Kvinnor tävlar i tajta leotarder, män i mer löst sittande diton med shorts eller långbyxor utanpå, beroende på redskap.

Ann Chisholm (2001) pekar ut två skilda och sinsemellan motsägelsefulla spår som gett upphov till den samtida artistiska gymnastiken. Det ena spåret är den antika gymnastiken med drag av militär träning, full av föreställningar om en (manlig) idealmedborgare. Dessa tankar om disciplin och virilitet väcktes åter när sporten föddes på nytt i Tyskland och Sverige på 1700- och 1800-talen och anpassades alltså så småningom också för kvinnokroppar. Jag känner inte till de exakta skälen till varför somliga grenar fördes över till damgymnastiken och andra ströks, men på ett symboliskt plan känns det helt logiskt att just ringar och bygelhäst blev de två redskap som inte fick någon kvinnlig motsvarighet. I bygelhäst ska gymnasten visa sin dominans över djuren (hästen). Ringar är i sin tur det enda rörliga redskapet; på engelska heter det motsägelsefullt nog still rings, eftersom gymnasten genom ren styrka ska få det som vill röra på sig, komma i gungning, att vara alldeles stilla. Herre över djuren, herre över omgivningen. Klart det är lämpligare för kvinnan att klättra upp på bommens piedestal, visa upp sig som en god kandidat för framtida reproduktion.

jag cirklar runt, runt, runt om nätterna nu. [————————————–
—————-]. jag fattar inte vad jag håller på med, jag är ett sånt jävla barn   

Det andra spåret som går att uttyda i den artistiska gymnastiken kommer från en betydligt queerare plats, i samhällets marginaler: kringresande underhållare i form av cirkusartister, gycklare och freaks. Chisholm beskriver medeltidens gycklare som avvikande kroppar som rörde sig längs samhällets utkanter men i vissa givna offentliga sammanhang dök upp i dess mitt. Gycklarnas akrobatik och balansakter var, under vissa omständigheter, en sorts tillåtna kroppsliga överträdelser som väckte fascination och förakt.

Den samtida gymnasten är alltså besläktad både med disciplinerade militära kroppar och med förvridna kroppar ur marginalen – något som innebär särskilda spänningar för kvinnliga gymnaster. En kvinnlig gymnast riskerar att läsas som monstruös om hon inte väger upp sin vighet och styrka med lämpliga feminina egenskaper. En förvriden kropp är inte en reproduktiv kropp, och som sådan är hon livsfarlig (och, för den delen, queer). 

Drivande i den kvinnliga gymnastikens akrobatisering var Sovjetunionen och Rumänien, som under Kalla kriget utnyttjade det faktum att västvärlden gav blanka fan i damidrott till att ta över sporten helt och driva den framåt. Sovjet använde till exempel ett eget internt regelverk som belönade akrobatiska moment – alltså volter snarare än piruetter – mer än den internationella regelboken. Samtidigt som sporten blev mer akrobatisk sjönk medelåldern bland kvinnliga elitgymnaster i det globala toppskiktet, något som Natalie Barker-Ruchti (2011) menar var nödvändigt för att desarmera hotet i att deras kroppar utförde alltmer maskulint kodade trick.

På 90-talet ägnade sig amerikanska medier åt bitvis rent absurda försök att pressa in USA:s elitgymnaster i narrativ som gjorde dem gulliga och, oavsett ålder, till barn inuti en trygg kärnfamilj (alternativt med sin manliga tränare som fadersgestalt). I början av NBC:s sändning av lagfinalen i Atlanta -96 presenterar kommentatorn John Tesh det amerikanska landslaget som snart ska ta sitt första lagguld någonsin som little girls dancing for gold. (Medelåldern i laget var 18.)

Amerikanska medier har blivit något bättre på att inte kalla vuxna kvinnor för småflickor, men sändningarna bär drag av samma problematik. En återkommande NBC-upprättad storyline på de amerikanska mästerskapen är den åldrande stjärnan (ofta mellan 18 och 23) som hotas av Det Nya Stjärnskottet (i regel 16). Stjärnskottet ler, studsar, vill bara go out there and have fun; den åldrande stjärnan är allvarlig, sörjer sin förlorade ungdom, vet att hennes kropp inte kommer att hålla mycket längre men vill ge det en sista chans. Inte sällan tittar det monstruösa fram när kommentatorerna talar om den äldre gymnastens sönderfallande kropp; någon har screws that adhere to the back of the bone, någon annan a metal plate removed from her arm. När det forna stjärnskottet Rebecca Bross gör comeback på amerikanska mästerskapen 2012 efter en skada beskriver kommentatorn Al Trautwig henne i Ikaroslika ordalag: Six world championship medals for Rebecca Bross, and it was not enough. And then last year, her knee absolutely exploded. Kameran zoomar in på hennes vänstra knä (som trots utsagan aldrig exploderat; däremot slog hon knäskålen ur led), Trautwig fortsätter: You can see what surgery has done to that knee, it’s … it’s nasty but it’s functional.

Med åren blir den kvinnliga gymnastens kropp alltså onaturlig, nästan Frankensteinlik – medan det gulliga barnet utför sina volter och hopp helt av lekfull iver, tvingar den vuxna gymnasten sin kropp förbi dess naturliga gränser, måste hållas ihop av skruvar och stygn.

Spänningen mellan femininitet och monstrositet är i allra högsta grad levande även i andra delar av den samtida gymnastiken. Den som följt sporten länge vet att det med jämna mellanrum dyker upp kritik om sportens ”förfulning”, där muskler och häftiga akrobatiska tricks premieras framför sportens ”traditionella” gymnastiska skönhet, grace, femininitet. Under flera decennier ansågs Sovjetunionen förfula och förfarliga damsidan av sporten; i dag, när USA länge dominerat sporten riktas kritiken i stället ditåt. Kritikens undertoner rör nästan alltid vad en reproduktiv kvinnlig kropp bör tillåtas att göra. Den som letar efter en subversiv potential i den kvinnliga artistiska gymnastiken kan kanske rikta ett uppmärksamt öra mot sådan kritik och sedan springa åt rakt motsatt håll. 

6. 
Jag vill peka ut ett ganska tramsigt exempel på gymnasters egna överträdelser som drar mot det monstruösa eller obegripliga: the college salute. Efter sitt avhopp från redskapet förväntas varje gymnast markera att serien är klar genom att sträcka upp båda armarna inför domaren. Utförandet i hennes så kallade salute bedöms inte, däremot är det förenat med poängavdrag att missa den helt.

Av någon anledning har amerikanska universitetsgymnaster lagt sig till med en egen variant. Efter en särskilt lyckad serie sträcker gymnasten ut armarna i ett V snarare än uppåt och böjer samtidigt både rygg och nacke så långt bakåt att hon har blicken riktad rakt bakom sig.

Det finns inget syfte med gesten. Förutom att den inte ger poäng har jag aldrig hört någon beskriva den som vacker eller ens imponerande; även om det i gymnastikens språk kan vara eftersträvansvärt att visa sig vig i ryggen är de framskjutna höfterna och särade benen mer främmande. Flera collegetränare hyser en sådan aversion mot the college salute att de förbjudit den bland sina gymnaster. Armarna ska rakt upp, en lätt böj i svanken på sin höjd, blicken rakt fram. Men även i de lagen är det ibland som att gymnasternas kroppar förråder dem, exploderar ut i den där märkliga bananformen. I de bästa stunderna blir gesten så ivrig att gymnasten tappar balansen och måste ta ett steg bakåt vilket så klart medför poängavdrag. Collegesaluten är i stort sett obegriplig även på gymnastikens särskilda språk och ändå finns den, Maya Bordas en lycklig banan bredvid bommen, jag älskar henne.

7.
Och samtidigt. Att följa den här sporten, i synnerhet de senaste fem åren, är också att möta de skador den åsamkat många hundra flickor och kvinnor. Ett växande antal vittnesmål från kvinnliga gymnaster i nästan alla världsdelar beskriver en idrottskultur där utövarna lär sig att tiga och att lyda, att ge upp sin röst och sin kropp till förmån för de vuxna auktoriteterna inom träningslokalens fyra väggar. Och hemlighållandet, hela tiden hemlighållandet! I så många olika riktningar.

Vad, om något, skulle en campinfluerad blick kunna säga om ett sådant system? Sontag skriver: there is never, ever tragedy in Camp. Camp erbjuder för henne en komisk syn på världen, långt ifrån mörkret: If tragedy is an experience of hyperinvolvement, comedy is an experience of underinvolvement, of detachment.

Om Sontag har rätt om det tragiskas relation till Camp är Camp inte rätt begrepp för att härbärgera det jag ser, eller erfar, när jag ser gymnastik. Jag är inte detached i min blick på gymnastik, jag är ofta helt odistanserad; overinvolved. Andra beskrivningar av campbegreppet lämnar nog större utrymme för tragik än Sontags direkta avfärdande – till exempel Moe Meyers definition av camp som en djupt politiskt, specifikt queer form av kulturkritik – men kanske är det ändå nödvändigt att vidga blicken bortom campens snävhet.

knockad i veckor efter contrapoints: shame

I The Queer Art of Failure skriver Jack Halberstam in camp i ett större universum av queer negativitet. Han pekar ut det begränsade känsloregister som ryms i eller möjliggörs av de verk, ikoner och fenomen som kan sägas ingå i en informell queernegativ kanon. I en sådan kanon, med plats för queera och/eller campiga ikoner som Andy Warhol, Broadwaymusikaler, Oscar Wilde och Judy Garland, ryms till stor del känslolägen som inbegriper en viss distans: leda, uttråkning, likgiltighet, ironi, falskhet, camp. Men utanför det ”arkivet”, bland andra möjliga arkivobjekt, ser Halberstam andra känslolägen som bär en annan politik och en annan sorts negativitet: vrede, ohyfs, illvilja, otålighet, intensitet, mani, överdrivet engagemang, ohövlighet, brutal ärlighet och besvikelse. Ett sådant, vildare arkiv av queernegativa uttryck skulle kunna inkludera Jamaica Kincaid, Eileen Myles, Hitta Nemo, Toni Morrison, Patti Smith och Valerie Solanas. Och kanske en hel del artistisk gymnastik. 

Halberstam skriver om att låta ögat vänja sig vid mörkret snarare än att söka ljuset, och föreslår att viss queer konst has made failure its centerpiece and has cast queerness as the dark landscape of confusion, loneliness, alienation, impossibility, and awkwardness.

jag zoomar med F när jag läst ut halberstam, talar om att mitt fortgående misslyckande i min kropp och min sexualitet helt enkelt är EN DEL AV MIN QUEERA PRAKTIK

Den artistiska gymnastiken som en text som precis som alla andra texter härbärgerar möjliga queera läsningar, men kanske lämpar sig alldeles särskilt väl för en sådan läsning just för att den är så upptagen av att undertrycka, att kontrollera, att tygla kroppen på strikt könade vis. 

Jag gör alltså ett försök att betrakta gymnastiken med en viss blick, kanske från ett annat håll än den betraktas i de allra vanligaste skildringarna. Ett försök att dels skriva in misslyckandet som en central del i den gymnastiska traditionen, dels söka upp de platser där gymnastikens strikta könsuppdelning och ”objektiva” bedömningsramar krackelerar, läcker eller utmanas.

8.
Någon föreslår att jag borde ställa mig som en del av en riktigt stor publik – gymnastik är trots allt en enorm publiksport – och försöka se det publiken ser, förmedla det till läsaren. Men gymnastiken har alltid varit en ensam plats för mig. Jag kan inte skriva från ett publikhav i en stor arena, för jag har aldrig varit en del av ett sådant. Jag har legat i min säng med laptopen på magen och låtit mig slukas, det är det enda jag kan säga något om.

– queerheten alltid en ensam plats –

9.
Jag har börjat ta screenshots under den pågående collegesäsongen. Jag vet inte vad jag ska med dem till, jag bara gör. Sparar i en mapp och går igenom veckan därpå. Vissa av bilderna säger inte särskilt mycket. Ofta rörelseoskärpa, förstås, jag följer tävlingarna på internet i låg kvalitet och kameraarbetet är särskilt stökigt under covidsäsongen 2021.

Jag skärmdumpar när kropparna känns som minst begripliga, ibland löjliga, när de ser förvridna ut eller liksom mittemellan rörelser – när de är som minst graciösa, som minst meningsskapande inom gymnastikens begränsade språk. Uppochner och bakifrån i en dubbel pik bakåt, fötterna flexade. Mitt i en stalder shoot, benen särade och armarna bakåtslängda, kräver visst arbete för att hjärnan ska begripa vad som är kroppens fram- respektive baksida. Avslutningsposen i ett fristående fast ur fel vinkel – tårna nedböjda, bröstkorgen uthävd, ena armen avklippt. 

ser på semin mot umeå, luleå basket har en ny point guard, maggie lucas, hon är helt omöjlig att stoppa. kameran är så utzoomad att hela planhalvan syns, inga närbilder, ändå är det något i rörelserna

Den växande högen bilder tydliggör mitt eget utifrånperspektiv. Det slår så småningom över i obehag, i synnerhet när jag överväger hur bilderna skulle kunna användas i den här texten. Det är närbilder av enskilda gymnasters kroppar, kropparna som objekt, särskilt leotarden får handlingen att kännas pervers. Jag kommer att tänka på det digitala fotoalbumet som någon på gympatwitter hittade förra året, tillhörande en amatörfotograf som verkar gå på alla University of Utahs hemmatävlingar. Han lägger upp hundratals bilder från varje tävling, zoomar in på gymnasternas skrev eller rumpor. Arenan i Utah sväljer 15 000 besökare, det vore omöjligt att identifiera honom. Jag må ha andra avsikter, men kan jag alls påstå att min handling inte är besläktad med hans, att min blick inte riskerar att delta i objektifieringen av de här kvinnokropparna.

Jag vet inte om det är en våldsam handling. Det kan väl vara det, eller det ÄR väl det: att ta sig friheten att se någon – frysa tiden – i ett ögonblick när hon med största sannolikhet inte valt att bli sedd, ur en vinkel hon inte tänkt sig. Hon uppträder förstås offentligt, jag ser ingenting som tv-kameran inte redan ser, men det är jag som väljer att frysa ögonblicket. Om en sluter sig till att det är en form av våld, går det att försvara? Spelar intentionen någon roll? Jag vet inte.

kollar på sista finalen i efterhand, när det är närbilder av maggie lucas måste jag spola tillbaka, det är liksom. det är helt otroligt. sista minuterna är det redan avgjort, de kramas bara, klänger på varandra, hoppar runt

Jag provar att kalkera några av bilderna: tejpar fast ett papper ur anteckningsblocket på datorskärmen, följer gymnastens konturer med en tunn svart tuschpenna. Drar streck för att markera leotardens gränser men låter kropparna vara anonyma. Det blir såklart fult, vinkeln är obekväm – pennan mot pappret mot den lodräta datorskärmen. Den resulterande teckningen är oprecis och skev.

Jag fortsätter kalkera. Oftast på natten, och när jag går igenom teckningarna igen nästa dag har något hänt. De har lossnat lite från sin förlaga, blivit något annat. Lite som att den enskilda, specifika kroppen omvandlas till … en representation av kroppen, en rörelse från kropp till språk? 

10.
När jag lärde mig titta på gymnastik handlade mycket om att lära blicken att se rätt saker. Det enda sättet att lära sig, åtminstone det enda jag känner till, är att se samma rörelse väldigt många gånger. Att lära sig vilka delar av en gymnastisk rörelse som är betydelsebärande: i ett splitthopp kan gymnasten till exempel hålla armarna lite hur hon vill utan att få avdrag, men benen måste delas i minst 180 grader vid hoppets högsta punkt och vara helt sträckta, tårna pointade. Jag pausar eller spelar upp rörelsen i slow motion, noterar: så ser det ut när gymnasten flexar fötterna högst upp i hoppet, så ser det ut när bendelningen inte når 180 grader. 

maggie är hemma hos ellen nyström på middag, dricker en whisky, nån sorts snacks på bordet, ljus lule-vårvinter utanför fönstret. sur är jag, heligt förbannad, jag har spelat mot ellen och allis och jossan, i ett annat liv hade jag kunnat sitta vid det där snacksbordet, klängt runt de där halsarna

Efter hand disciplineras blicken, lär sig att känna igen avdragen i realtid utan att medvetet registrera det. Ju fler små bitar jag lär mig, desto mer kan jag förutse vad som är på väg att hända – att en jätte framåt i barr nästan alltid leder in i ett jägersläpp, till exempel. Med blicken redan beredd på ett jägersläpp kan jag förbereda en sorts idealjäger i huvudet, och i stället för att mentalt bearbeta hela övningen notera avvikelser från det idealet: för lite höjd, flexade fötter, händerna för nära holmen när hon greppar den på nytt. 

11.
Med tiden kan jag sortera bort allt fler rörelser, de som inte spelar roll i gymnastikens språk. Under friståendets 90 sekunder tittar jag ofta bara aktivt i kanske 15.

Skärmdumparna och ritandet kan då förstås som ett sätt att av- eller omdisciplinera blicken. Ett sätt att insistera på: det här finns också, träna blicken att se det andra. Och då inte det andra som i det konventionellt sköna/vackra, utan det andra som i rörelserna som sorteras bort. Poserna, andhämtningen, koreografin och hoppsasteget följt av rondat+flickis som inleder de flesta voltlängor.

Här är jag i och för sig ohjälpligt fast i min betraktarroll; jag vet inte hur mycket en faktisk gymnast, som har alla de här rörelserna i kroppen, behöver insistera på att rondaten finns. Samtidigt är ju även gymnasternas blickar, förstås, disciplinerade och väl införstådda med vilka rörelser som är betydelsebärande och ur vilken vinkel de ”bör” visas upp; då och då ser jag gymnaster anmärka på ”dåliga” gymnastikfoton, som en bild av ett splithopp tagen innan benen nått 180 grader, eller av en bomflickis med böjda knän. Sannolikt skulle de också tycka att Simone Biles rondat vore rätt meningslös att föreviga när den leder fram till en mycket mer imponerande dubbel trippel bakåt.

Jag fortsätter kalkera. Linjerna tunna, skakiga, otillräckliga. Mina tuschpennelinjer och gymnastens linjer – det som brukar omtalas som nice lines eller pretty lines eller clean lines, alltså hennes förmåga att pointa tårna, sträcka ut knäna och hålla benen tätt ihop. Rakt ska det vara, rent. Mötet i teckningarna mellan skenbar precision (ambitionen att exakt följa gymnastens kropp) och misslyckande (bilderna ibland nästan oläsliga) känns på sätt och vis besläktat med sporten. Redskapet är oftast inte med på bilden, kropparna är fristående. Det är inte alltid tydligt om kropparnas positioner är koreograferade eller ett pågående misslyckande; rörelser som ser graciösa ut i videoform blir löjliga när jag tvingar dem att stelna. Där den disciplinerade blicken har en tendens att hasta förbi dem som en transportsträcka till nästa begripliga moment provar jag här att föreviga dem, hänga upp dem i tid och rum.

nåt år efter att jag slutat med basketen sa nån: jag tror du hade kunnat bli nåt om du fortsatt, du utvecklades så snabbt de sista åren, allis nyström är lite som jag var som spelare: har aldrig haft någon särskild talang, ingen bollkänsla att tala om, ett riktigt mediokert skott, men en seghet. allis gav sig inte, allis envis, tränade hårdare än alla, hon blev basketproffs fastän hon åker på pinsamt många stegfel och alltid lämnas öppen med trepoängslägen. allis blev basketproffs, allis blev ihop med melinda i lule hockey, de grattar varandra till sina respektive sm-guld

12. Hålla / av / hålla

Shang Chunsong: hopp från satsbrädan, kipp-vipp-handstående på höga holmen. Hjulupp-pik-tkatchev till paksalto. Kipp-vipp-hand, hjulupp-shap till gienger-pik mellan holmarna. Kipp-vipp-hand. Jätte halv med greppskifte till undertag, direkt Healy till Ling till grenpikerad jäger från örntag. Kipp-vipp halv. Jättesväng, jättesväng, dubbel grupperad med hel.

Ha en kropp i världen, röra något där.

Fan Yilin: Kipp-vipp-handstående på låga holmen, samlad stalder hel till Komova 2 till paksalto till stalder-Sjaposjnikova till gienger mellan holmarna. Kipp-vipp-handstånde, samlad stalder halv med greppskifte till undertag, Healy till Ling till jättesväng framåt med halv från örntag. Jättesväng, jättesväng, dubbel sträckt engelsman.

Sträck ut armarna rakt fram, rikta handflatorna nedåt. Lägg händerna om holmen. 
Övertag.
Vrid nu handflatorna så att de pekar rakt upp mot taket. Lägg händerna om holmen.
Undertag.
Rikta handflatorna nedåt igen.
Vrid sedan händerna åt andra hållet, utåt, och försök förmå handflatorna att peka rakt upp mot taket på nytt. Försök, verkligen försök, att ta tag om holmen.
Örntag.

Viktorija Komova: Kipp-vipp-hand på låga, Komova 2 till paksalto till fotsväng-Sjap med halv. Kipp-vipp-hand, inbar halv till sträckt jäger från örntag. Kipp-vipp-hand, fotsväng med hel, tkatchev i pik, kipp-vipp med halv, direkt dubbel grupperad med hel.

Det är sannolikt att kroppen, i synnerhet axlarna, kämpar emot. 

Händerna också kanske, de förvrids till någon sorts klor i sina försök att väga upp för axlarnas tillkortakommanden. Undertaget är lättare att vila i för de armar, de händer som inte är vana. 

Det går kanske inte att hålla fast vid holmen mer än några sekunder åt gången, det går kanske inte helt att förstå örntaget när det finns så mycket bekvämare sätt att röra vid holmen, men försök. Försök ta tag med klohänderna darrande, 
försök våga tro på det         fastän nästan inget

kipp-vipp-hand
inbar                          inbar hel              inbar-Sjap
paksalto                           fotsväng Sjap halv
jäger pik
kipp-vipp-hand        jätte halv
fotsväng hel                      undertag      örntag
omedelbar dubbel grupperad med hel
ha en kropp, röra något

Anna Hörnell (f. 1992) är journalist och författare, uppvuxen i Luleå men bosatt i Malmö.

Litteratur

Natalie Barker-Ruchti: “Women’s artistic gymnastics: An auto-ethnographic journey.” Edition gesowip, 2011.

Natalie Barker-Ruchti och Richard Tinning: ”Foucault in leotards: Corporeal discipline in women’s artistic gymnastics.” Artikel i Sociology of sport, 2010.

Georgia Cervin: “A balance of power: Women’s artistic gymnastics during the Cold War and its aftermath.” Avhandling, University of Western Australia, 2017.

Ann Chisholm: “Acrobats, contortionists and cute children: The promise and perversity of U.S. women’s gymnastics.” Artikel i Journal of women in culture and society, 2001.

Jack Halberstam: “The queer art of failure.” Duke university press, 2011.

Moe Meyer: “Reclaiming the discourse of Camp.” Essä, 1994.

Susan Sontag: “Notes on Camp.” Essä, 1964.

Natalie Wynn: “Shame.” Videoessä på Youtubekanalen Contrapoints, 15 februari 2020.