Olivia Hasle Petersen

3. Lektion om mandagen

vi skulle slå op på side 40 i bogen
jeg havde læst lektien derhjemme, mens mor langtidsstegte
vi havde begge siddet og lænet os op ad køkkenbordet

jeg kom til at tænke på mor og det langtidsstegte og køkkenbordet, da jeg så side 40 igen
der lugtede af madpakke, da Hector åbnede sin taske for at tage sin bog
skal du ikke lægge din madpakke i køleskabet, hviskede jeg til Hector
nej, for det er rester fra i går, det er lasagne, det smager bedre varmt end koldt, hviskede Hector tilbage

noget, man ikke tænker særlig meget på, det er, at fuglene helt forsvinder, når det er krigstid, sagde læreren
der er så mange luftangreb, at fuglene ikke vil være der mere, så man ved faktisk aldrig, om fugle i luften er på træk eller på flugt, sagde hun

Hector lagde farveblyanter i forlængelse af hinanden tværs over vores bord, det er din halvdel og det er min halvdel, vi må ikke overtræde vores halvdel, hviskede han, hvis du er på min side af grænsen, siger jeg farven på den farveblyant, du overtræder, så du hurtigst muligt kan fjerne dig fra mit territorie, hviskede han

man kogte svaner i køkkenerne i krigen, sagde læreren, og så spiste alle i huset den kogte svane, det blev serveret på tallerkener med ris eller kartofler, men uden sovs, og hvis der var hund i huset, fik den også kogt svane, så fik den det i en skål på gulvet
lugten af Hectors lasagne var stadig omkring os

der var mange af sygeplejerskerne i krigen, der var forelskede i soldaterne, sagde læreren, men så døde soldaterne, inden de fik set sig om, og når sygeplejersken så fandt den soldat, hun havde været forelsket i, ligge dér død, så kyssede hun ham, og det var måske hendes første kys, sagde læreren
og Mads holdt hænderne for ørerne, det gjorde han hver gang, det handlede om kys

efter krigen fandt man kar og spande i lejrene med amputerede arme og ben, så lå armene og benene hulter til bulter, og man vidste ikke, hvem de havde tilhørt
Benjamin sagde, at hans farmor var på hospitalet lige nu, at hun havde fået en ny hofte

Christian bladrede frem og tilbage i bogen, så rakte han fingeren i vejret og sagde, at alle soldaterne på billederne i bogen havde opsmøgede ærmer, at det nok var en form for stil, alle mændene havde

der var travlt i krigen, sagde læreren, hvis der døde mennesker midt på en vej, så var det ikke altid, man havde tid til at fjerne liget, men så lagde man i stedet en stor sten ved hovedet og en stor sten ved fødderne, så bilerne ikke kørte liget over, men kørte udenom, sagde læreren
alle har alt for travlt, var der én, der sagde uden at række fingeren op, man kunne ikke høre, hvem det var

Lærke sagde, at hendes ridelærer havde sagt, at hestene i krigen nægtede at træde på døde mennesker, der lå på jorden, de gjorde alt for at løbe udenom, hvis de alligevel kom til at træde på et dødt menneske, stoppede de op og kiggede sig tilbage, og rytteren skulle hive og trække i den for at få den til at fortsætte sit løb

de lande, der var med i krigen, led af kvinder uden negle mange år efter krigen, sagde læreren, vaskekonerne havde så meget at vaske, og de skulle gnubbe med så mange kræfter for at få blod og snavs af soldaternes uniformer, at ingen af dem havde nogen negle til sidst, det kunne også ses på soldateruniformerne, sagde læreren, de blev mere og mere beskidte, jo længere krigen skred frem, fordi vaskekonernes negle blev slidt op, sagde hun
det kan være, det var derfor, de smøgede deres ærmer op, sagde Christian, for at skjule det beskidte

Hector kiggede på sine negle, tog dem i munden én efter én og suttede på dem

læreren spurgte Klara, om hun kunne huske, hvad soldaten havde fortalt på side 43, Klara sagde, at soldaten havde fortalt om, at han havde gået enormt langt, det havde nærmest været fra ét land til et andet, alt, han spiste på turen, var fladbrød med sylte oven på, en sylte, der var kogt på knogler, og læreren sagde, at det var godt husket af Klara

og selvom der var så forfærdelige ting, der skete, sagde læreren, så stod alle folk og kiggede ud ad deres vinduer i deres huse og lejligheder, fordi de var så nysgerrige
de måtte selvfølgelig ikke blive set, så på skift kiggede de ud ad små åbninger i deres gardiner for at se, hvad der skete udenfor, sagde hun

grøn, hviskede Hector hårdt, han kiggede på mig med store øjne
grøn, du har overtrådt den grønne farveblyant, hviskede han hårdt igen
jeg kiggede ned, og min albue var gledet igennem farveblyantmuren og var lige akkurat inde på hans halvdel af bordet
jeg trak min albue til mig, og Hector lukkede muren igen ved at parallelparkere den grønne farveblyant ind imellem de andre farveblyanter i rækken

hvis nogen bliver sprængt ihjel, så er der ikke rigtig noget, man kan tage fat i, når man vil bære den døde krop væk, sagde læreren
uanset hvor man prøver at tage fat på den døde krop, så får man fat i en form for hakkekød, der ikke har forbindelse til resten af kroppen, så står man med en klump håndformet hakkekød som I nok har set, hvis jeres mor har lavet frikadeller, sagde læreren og vi nikkede
man samler altså bare et menneske op i håndfulde kød, nogle gange kunne man være nødt til at bruge en skovl og en fejebakke, sagde hun

i de lande, hvor soldaterne gik i land fra deres både, der smurte damerne sig ind i lort, for så ville mændene ikke have noget med dem at gøre, gå i seng med dem for eksempel, sagde læreren

der var en gruppe soldater på et tidspunkt i krigen, der fandt en kampvogn, der var brændt og tilbage i den sad bare døde menneskekroppe med kul på huden, deres øjne var væk, og så lugtede der helt forfærdeligt, kan I forestille jer det, spurgte læreren, og vi nikkede

vinduet var åbent, man kunne høre de store nede i gården, de var nok på vej til Netto, de havde nok fået tidligt frikvarter

Olivia Hasle Petersen er født i 1998. Hun har boet halvdelen af sit liv på Bornholm og halvdelen af sit liv i København. Hun studerer i 2020–2022 på Författarskolan Biskops Arnö i Sverige i 2020–2021. Tekstuddraget er fra et længere manuskript.

Paulina Sokolow Grisen under taket

Sara Wengström Aleatoriska dikter

Ann Ighe Klassresan som litterär erfarenhet

Evelin Tamm Delar av min kropp

Anna Hörnell Notes on mångkamp (ett utdrag)

Sten Sandell Det ljudande arkivet

Skarv

Skarv är en tidskrift och en mailtråd. Varje nummer av Skarv växer fram som ett kedjebrev. En ursprungstext skickas till en skribent, som skriver ett svar och skickar vidare till en ny skribent. Författaren till varje variation väljer vem som tar vid där dens text slutar. Efter sex månader avslutas kedjan, vilket betyder att numret är färdigt, och ett nytt startas.

Skarv betyder fog eller hopfogning. Det är även namnet på en sjöfågel, vilken klassas som en invasiv art. Det går att anmäla sig till mailtråden Skarv här.

SKARV 01. Denna förbindelse mellan alla med lungor – Juliana Spahr.

Dessa saker finns: enskilda korn av sand, sandstränder, sandens rörelse och sandens stelnande. Sandjord, lerjord, vilda blommor.

En älskare föreslog att jag skulle prova drejning för att lindra oron – min, eller om det var hans (som om det inte var världen!). En annan lärde mig att blanda sand till murbruk och foga samman stenar, som också de bestod av sand, sammanpressad.

Det var nära Gibraltar. Vi byggde en skola och drog en väg att gå till skolan på. Tegelsten, blocksten, gatsten. Stenen är en beståndsdel. En annan är kroppen; kroppen är den viktigaste beståndsdelen.

Kroppar, fötter och händer i rörelse och stillhet, jämte andra kroppar, fötter och händer, som håller stenarna, rör sig emot andra kroppar; bildar kedjor och formerar block, svarta block och vita overaller. Kroppar i arbete, i kamp, i kärlek.

Dessa saker finns också: fötter som kan gå en halv dag för att genomföra en blockad, kroppar som blockerar en transportväg eller intar en aveny, allt är över efter tio minuter, och så får man gå tillbaka igen.

Det är det som bygger rörelsen. Man sover i en jurta eller tipi någonstans, kanske i Christiania. Något finns där i natten; en beredskap inför någonting som ännu inte kan tydas, men som är på väg att bli till, i en epok av globala strider.

Någons ex kommer cyklande i gryningen med en burk innanför jackan, i armvecket där huden är som varmast. Det är december månad. Åtta pers i varsin sovsäck, vördnadsfulla andedräkter som ryker i mörkret medan inseminationen pågår.

Sedan trampar exet vidare för att hålla en presskonferens. Man klär sin kropp varmt och går ut på gatorna, tillsammans. Rörelsen finns, det svarta blocket finns; en skarv mellan eget och annat, mellan det som redan är och det som ska komma.

Det finns militärer, militärindustriella komplex.

Poliser finns, och hundar.

Gatsten finns; den väger 1,849 kilo.

Den är svår att sikta med och tung att kasta.

Det här är en form: formen av kroppar och kurvor, en timglasform för sanden att strila igenom. Det här är en tid, och utanför denna tid finns en annan, och andra platser, andra rum. Där finns frågor, och svar.

Varför valde du våldet?

Nej, det var ingenting jag valde, det var en väg som körde över mig. Jag anpassade mig. Jag blev attackerad och hade möjlighet att försvara mig. Hade jag varit ensam skulle jag kanske inte ens tänkt den tanken; då hade det inte funnits som alternativ. Men vid det här tillfället hade jag den möjligheten, och då kändes det som en självklarhet.

Ångrar du dig? Tar du avstånd från våld idag?

Inte det minsta. Jag fick en månad per sten, arton månader, och jag ångrar ingen sten och ingen månad.

Vad tänkte du under de där månaderna?

Jag tänkte att fängelset är som ett samhälle i miniatyr, komprimerat. Det finns restriktioner och begränsningar. Det finns olika klasser, olika personer som har olika friheter beroende på olika saker. Det finns regler och föreskrifter som du själv inte har varit med och skapat, men som du måste följa. Det finns straff, repression av olika slag, om du inte gör det. Det finns väggar, murar, gränser; mellan rummen, byggnaderna, kvarteren, städerna, regionerna, nationerna.

En ny ordning finns, som redan är gammal.

Dessa saker finns också: motstånd, sabotage, upplopp, solidaritet.

Det finns brev att skriva. Kan man skriva kära kamrat eller är det för politiskt?

Det finns sådana tankar.

Rädsla finns, för att det skrivna ska användas emot den som är fängslad.

Vi tänker alla på er.

Så skriver vi till er, våra älsklingar. Stryker sedan “vi” och “er”; skriver “jag” och “dig” istället, eftersom vi:et också kan uppfattas som politiskt.

Jag tänker på dig.

Vi tänker på er när vi surfar på vågorna (havsnivåerna stiger). Vi tänker på er innan vi somnar i den solvarma sanden på Spaniens stränder (de sveps ut till havs). Vi tänker på er när vi är hemma igen, pulsande i djupsnön utanför våra mödrars hus (permafrosten smälter, växthusgaserna sipprar ut).

Det finns vildrosor. De gömmer sig under allt det vita. Och du finns, älskling.

Din kropp, dina händer, dina andetag finns.

Du tillhör mig, jag tillhör dig, vi tillhör varandra.

Rörelsen finns. Vi är rörelsen. Vi är varandras älsklingar.

Jag skriver det, så att det står skrivet.

Hur ska man våga läsa och säga det som står? Bli till som läsare i världen. Med ordens hjälp komma till insikt: om den här världens beskaffenhet, om vilka vi är, och förbindelsen däremellan.

Dessa saker finns: ett begär att läsa och ett läsandets begär; att i poesins fotspår söka efter epifani, förståelse, insikt. Att göra sig mottaglig för annanheter, för det främmande.

Det finns närvaro, empati, förlåtelse, förväntan.

Vi står i den, i bredd.

Vi tar inte avstånd.

Victoria Rixer, 14-01-2021

Utanför denna tid finns en annan.

Ibland rör sig mina händer när jag läser tyst. Kanske söker jag textens rytm med dem, händerna.

Mina lungor rör sig alltid, något pressar dem till att röra sig.

Rymden, är det tiden och rummet tillsammans? Och rytmen.

I en teatersalong, för en av de första gångerna i mitt liv, fylld av förväntan, rör sig mina lungor som de alltid gör.

Mörkt i rummet, långa röda stolsrader. Jag kan se det röda.

Stolarna kan verkligen sittas på. Jag sitter i mitten av allt, omsluten.

Ut på scenen kommer Kent Andersson. ”Där sitter ni”, säger han, ”och andas in varandras andedräkt”. Och alla varseblir vi nu rörelsen, rytmen, länken mellan alla med lungor.

”Tänk på var luften har varit förut. Kanske har Churchill andats samma luft, kanske Jesus.”

Även skratt är andetag.

Längs stolsraderna i salongen kom tiden. Den gav sig tillkänna. Inte som en röst från arkivet. Mer som det faktiskt oupplösliga bandet mellan alla med lungor,

och som insikten om att: Den nya ordningen är redan gammal

Att försöka frigöra sig från ord. Är det att förinta språk?

Hur ska man någonsin kunna läsa och säga det som står.

Brytningstider finns inte.

Men munskydd finns, och det dämpade ljudet från alla med munskydd.

Mellan alla med lungor ska gränsen upp. Mellan rummen, byggnaderna, kvarteren, städerna, regionerna, nationerna ska gränsen upp.

Namnge stormen! Och rytmen. Håll inte andan.

Jag bjuder in Victoria Rixer att svara
Ann Ighe, 14-01-2021

en annan historia hade kunnat låta

vi behövde inte arbetet

ett hus hade då varit ett hus

en gata en gata

jorden till för mat

stolarna kunde sittas på

vi jagade på morgonen

födde upp boskap om kvällarna

efter middagen lekte vi kritiska kritiker

utan att för den delen

någonsin ha ett yrke

tiden är som bekant

magisk

och ur led

den ger sig tillkänna

baklänges

drar dig längs med flodkanten

uppströms

den är en sargad kropp

eller en röst långt nerifrån

arkivet

hyllmeter av luntor

textfragment som säger

ljuder

något helt annat

än det som står

även stormar måste

NAMNGES

latinet har nått sin botten

ALFA

kommer bli det första i en ny ordning

som redan är

gammal

som

BETA

hur länge till

kan

det

pågå

GAMMA

så

säger du

ohörda paradigm

avstavas

räknas

så, säger du

en avart

på ett tema

som redan

är

så talar vi om

alla språk

vi har förintat

Jag bjuder in Ann Ighe att svara
Hans Carlsson, 13-01-2021

Men utanför denna form finns rymd.

Det finns rymd mellan händerna.

Det finns rymd mellan händerna och rymd kring händerna.

Det finns rymd kring händerna och rymd i rummet.

Det finns rymd i rummet som omger formen på allas händer och kropp och fötter och celler och pulsen som ryms däri.

Det finns rymd, en ojämn rymd, som bildas av detta mönster av kroppar.

Denna rymd rör sig in och ut ur allas kroppar.

Alla med lungor andas in och ut rymden medan alla med lungor andas in och ut rymden mellan händerna.

medan alla med lungor andas in och ut rymden mellan händerna och rymden kring händerna

medan alla med lungor andas in och ut rymden mellan händerna och rymden kring händerna och rummets rymd

medan alla med lungor andas in och ut rymden mellan händerna och rymden kring händerna och rummets rymd och byggnadens rymd som omger rummet

medan alla med lungor andas in och ut rymden mellan händerna och rymden kring händerna och rummets rymd och byggnadens rymd som omger rummet och de angränsande kvarterens rymd

medan alla med lungor andas in och ut rymden mellan händerna och rymden kring händerna och rummets rymd och byggnadens rymd som omger rummet och de angränsande kvarterens rymd och städernas rymd

medan alla med mungor andas in och ut rymden mellan händerna och rymden kring händerna och rummets rymd och byggnadens rymd som omger rummet och de angränsande kvarterens rymd och städernas rymd och regionernas rymd

medan alla med lungor andas in och ut rymden mellan händerna och rymden kring händerna och rummets rymd och byggnadens rymd som omger rummet och de angränsande kvarterens rymd och städernas rymd och nationernas rymd och kontinenternas och öarnas rymd

I och med detta blir allt som vrider sig och allt smått inandat av alla med lungor i varje ögonblick.

Utdrag ur Denna förbindelse mellan alla oss med lungor av Juliana Spahr.
SKARV bjuder in Hans Carlsson att svara, 13-01-2021