Från redaktionen

Vägar till kritiken

När vi sökte texter till det första numret av Mörkrummet undrade vi vad den kritiska texten kan vara och göra, och hur den förhåller sig till det eller de verk den talar om eller genom. Vi drömde om kritiker som lägger sig i, remixar eller visar ett snudd på överdrivet känslomässigt engagemang i det de tar sig an. Eller som riktar blicken inåt, mot själva den kritiska läsakten, och ifrågasätter vilka villkor som omger kritiken och dess språk.

Vi ser, för att parafrasera Hanna Nordenhök (x), kritiken som en litterär praktik i sin egen rätt – ett skrivande som låter läsningens kraft skälva vidare. Ett sådant skrivande syns till exempel i Rúni Weihes essä Uden mindste ærgrelse, där en svartsjuk läsning av Hervé Guiberts AIDS-skildring Till vännen som inte ville rädda mitt liv förlöser en djupt personlig essä om kyrkogårdar, begär och ögonkontakt. I Grisen under taket använder Paulina Sokolow en fråga ställd av Ann-Marie Tung Hermelin: Kan orden ersättas av mat om ett språk går förlorat? Frågan, tillsammans med ett uppgrävt grisskelett från det forntida Jerusalem, blir utgångspunkt för ett utforskande av den egna relationen till mat, språk och minne.

Den kritiska textens relation till sitt objekt kan se ut på många olika sätt. Julia Österlund läser Ingvild H Rishøis novell Vi kan inte hjälpa alla, men lämnar stora delar av novellen därhän när hon hakar upp sig på ett mycket litet hål i ett par barntrosor. I hålet får hon korn på en egen, eller samhällelig, rädsla för det som är trasigt, smutsigt eller fullt av luckor. Textens hål ändrar skepnad – från trosans hål komna ur en materiell brist till de bevarade hålen i Anne Carsons Sapfoöversättning till Trinh T Minh-has tankar om ett tomrum fullt av möjligheter. Ann Ighe ställer i sin essä Åsa Linderborgs Året med tretton månader och Patrik Lundbergs Fjärilsvägen bredvid varandra. Hon gör en tematiskt avgränsad läsning av de två författarnas sätt att skildra klassresan som litterär erfarenhet. Ett än mer upproriskt sätt att läsa – och skriva genom – andras texter återfinns i Sara Wengströms Aleatoriska dikter. Dikterna, på samma gång hårt hållna och lekfulla, tog form efter ett schema signerat den skotska poeten Veronica Forrest-Thomson.

Rebecka Vacha och Olivia Hasle Petersen ställer i sina texter frågor om själva läsakten, och om vilka läsningar eller språk som möjliggörs i ett visst rum. I Hasle Petersens fall är det klassrummets gemensamma läsning av en våldsam historia, medan Vacha söker sprickor och språk i en konturlös vit miljö där bara en golvmopp över den gula linoleummattan bryter monotonin. Också i Evelin Tamms Delar av min kropp – som är skriven i förhållande till Hélène Cixous tankar om éctriture féminine – finns frågor om vad språket tillåter och omintetgör.

Ytterligare ett sätt att förhålla sig till det kritiska objektet finns hos Sten Sandell, som låter sin skivsamling bli ett arkiv – ett sätt att minnas och strukturera det förflutna. Anna Hörnells Notes on mångkamp prövar istället olika kritiska redskap för att undersöka det queera och det campa i tävlingsgymnastiken, och vad för slags hot som bananböjda ryggrader utgör.

Tillsammans leder texterna till många olika vägar in i och genom kritiken. Vi hoppas att kommande nummer av Mörkrummet sammanför ännu fler.

Mörkrummet är en utväxt från Biskops Arnös författarskola, startad 2021 på initiativ av deltagare i kursen Att skriva kritik och essäistik. Tidskriften är tänkt som en plats för texter under arbete: ett labb för påbörjade tankar och outforskade idéer. Redaktionen för det första numret består av Fanny Wendt Höjer, Julia Österlund, Hans Carlsson, Paulina Sokolow och Anna Hörnell. Mörkrummet är formgiven av Sara Edström.

Rebecka Vacha Arbetstitel: Sprickorna

Rúni Weihe Uden den mindste ærgrelse

Julia Österlund Göra hålet större längst in, hitta en mekanism

Olivia Hasle Petersen 3. Lektion om mandagen

Paulina Sokolow Grisen under taket

Sara Wengström Aleatoriska dikter

Ann Ighe Klassresan som litterär erfarenhet

Evelin Tamm Delar av min kropp

Anna Hörnell Notes on mångkamp (ett utdrag)

Sten Sandell Det ljudande arkivet

Skarv

Skarv är en tidskrift och en mailtråd. Varje nummer av Skarv växer fram som ett kedjebrev. En ursprungstext skickas till en skribent, som skriver ett svar och skickar vidare till en ny skribent. Författaren till varje variation väljer vem som tar vid där dens text slutar. Efter sex månader avslutas kedjan, vilket betyder att numret är färdigt, och ett nytt startas.

Skarv betyder fog eller hopfogning. Det är även namnet på en sjöfågel, vilken klassas som en invasiv art. Det går att anmäla sig till mailtråden Skarv här.

SKARV 01. Denna förbindelse mellan alla med lungor – Juliana Spahr.

Dessa saker finns: enskilda korn av sand, sandstränder, sandens rörelse och sandens stelnande. Sandjord, lerjord, vilda blommor.

En älskare föreslog att jag skulle prova drejning för att lindra oron – min, eller om det var hans (som om det inte var världen!). En annan lärde mig att blanda sand till murbruk och foga samman stenar, som också de bestod av sand, sammanpressad.

Det var nära Gibraltar. Vi byggde en skola och drog en väg att gå till skolan på. Tegelsten, blocksten, gatsten. Stenen är en beståndsdel. En annan är kroppen; kroppen är den viktigaste beståndsdelen.

Kroppar, fötter och händer i rörelse och stillhet, jämte andra kroppar, fötter och händer, som håller stenarna, rör sig emot andra kroppar; bildar kedjor och formerar block, svarta block och vita overaller. Kroppar i arbete, i kamp, i kärlek.

Dessa saker finns också: fötter som kan gå en halv dag för att genomföra en blockad, kroppar som blockerar en transportväg eller intar en aveny, allt är över efter tio minuter, och så får man gå tillbaka igen.

Det är det som bygger rörelsen. Man sover i en jurta eller tipi någonstans, kanske i Christiania. Något finns där i natten; en beredskap inför någonting som ännu inte kan tydas, men som är på väg att bli till, i en epok av globala strider.

Någons ex kommer cyklande i gryningen med en burk innanför jackan, i armvecket där huden är som varmast. Det är december månad. Åtta pers i varsin sovsäck, vördnadsfulla andedräkter som ryker i mörkret medan inseminationen pågår.

Sedan trampar exet vidare för att hålla en presskonferens. Man klär sin kropp varmt och går ut på gatorna, tillsammans. Rörelsen finns, det svarta blocket finns; en skarv mellan eget och annat, mellan det som redan är och det som ska komma.

Det finns militärer, militärindustriella komplex.

Poliser finns, och hundar.

Gatsten finns; den väger 1,849 kilo.

Den är svår att sikta med och tung att kasta.

Det här är en form: formen av kroppar och kurvor, en timglasform för sanden att strila igenom. Det här är en tid, och utanför denna tid finns en annan, och andra platser, andra rum. Där finns frågor, och svar.

Varför valde du våldet?

Nej, det var ingenting jag valde, det var en väg som körde över mig. Jag anpassade mig. Jag blev attackerad och hade möjlighet att försvara mig. Hade jag varit ensam skulle jag kanske inte ens tänkt den tanken; då hade det inte funnits som alternativ. Men vid det här tillfället hade jag den möjligheten, och då kändes det som en självklarhet.

Ångrar du dig? Tar du avstånd från våld idag?

Inte det minsta. Jag fick en månad per sten, arton månader, och jag ångrar ingen sten och ingen månad.

Vad tänkte du under de där månaderna?

Jag tänkte att fängelset är som ett samhälle i miniatyr, komprimerat. Det finns restriktioner och begränsningar. Det finns olika klasser, olika personer som har olika friheter beroende på olika saker. Det finns regler och föreskrifter som du själv inte har varit med och skapat, men som du måste följa. Det finns straff, repression av olika slag, om du inte gör det. Det finns väggar, murar, gränser; mellan rummen, byggnaderna, kvarteren, städerna, regionerna, nationerna.

En ny ordning finns, som redan är gammal.

Dessa saker finns också: motstånd, sabotage, upplopp, solidaritet.

Det finns brev att skriva. Kan man skriva kära kamrat eller är det för politiskt?

Det finns sådana tankar.

Rädsla finns, för att det skrivna ska användas emot den som är fängslad.

Vi tänker alla på er.

Så skriver vi till er, våra älsklingar. Stryker sedan “vi” och “er”; skriver “jag” och “dig” istället, eftersom vi:et också kan uppfattas som politiskt.

Jag tänker på dig.

Vi tänker på er när vi surfar på vågorna (havsnivåerna stiger). Vi tänker på er innan vi somnar i den solvarma sanden på Spaniens stränder (de sveps ut till havs). Vi tänker på er när vi är hemma igen, pulsande i djupsnön utanför våra mödrars hus (permafrosten smälter, växthusgaserna sipprar ut).

Det finns vildrosor. De gömmer sig under allt det vita. Och du finns, älskling.

Din kropp, dina händer, dina andetag finns.

Du tillhör mig, jag tillhör dig, vi tillhör varandra.

Rörelsen finns. Vi är rörelsen. Vi är varandras älsklingar.

Jag skriver det, så att det står skrivet.

Hur ska man våga läsa och säga det som står? Bli till som läsare i världen. Med ordens hjälp komma till insikt: om den här världens beskaffenhet, om vilka vi är, och förbindelsen däremellan.

Dessa saker finns: ett begär att läsa och ett läsandets begär; att i poesins fotspår söka efter epifani, förståelse, insikt. Att göra sig mottaglig för annanheter, för det främmande.

Det finns närvaro, empati, förlåtelse, förväntan.

Vi står i den, i bredd.

Vi tar inte avstånd.

Victoria Rixer, 14-01-2021

Utanför denna tid finns en annan.

Ibland rör sig mina händer när jag läser tyst. Kanske söker jag textens rytm med dem, händerna.

Mina lungor rör sig alltid, något pressar dem till att röra sig.

Rymden, är det tiden och rummet tillsammans? Och rytmen.

I en teatersalong, för en av de första gångerna i mitt liv, fylld av förväntan, rör sig mina lungor som de alltid gör.

Mörkt i rummet, långa röda stolsrader. Jag kan se det röda.

Stolarna kan verkligen sittas på. Jag sitter i mitten av allt, omsluten.

Ut på scenen kommer Kent Andersson. ”Där sitter ni”, säger han, ”och andas in varandras andedräkt”. Och alla varseblir vi nu rörelsen, rytmen, länken mellan alla med lungor.

”Tänk på var luften har varit förut. Kanske har Churchill andats samma luft, kanske Jesus.”

Även skratt är andetag.

Längs stolsraderna i salongen kom tiden. Den gav sig tillkänna. Inte som en röst från arkivet. Mer som det faktiskt oupplösliga bandet mellan alla med lungor,

och som insikten om att: Den nya ordningen är redan gammal

Att försöka frigöra sig från ord. Är det att förinta språk?

Hur ska man någonsin kunna läsa och säga det som står.

Brytningstider finns inte.

Men munskydd finns, och det dämpade ljudet från alla med munskydd.

Mellan alla med lungor ska gränsen upp. Mellan rummen, byggnaderna, kvarteren, städerna, regionerna, nationerna ska gränsen upp.

Namnge stormen! Och rytmen. Håll inte andan.

Jag bjuder in Victoria Rixer att svara
Ann Ighe, 14-01-2021

en annan historia hade kunnat låta

vi behövde inte arbetet

ett hus hade då varit ett hus

en gata en gata

jorden till för mat

stolarna kunde sittas på

vi jagade på morgonen

födde upp boskap om kvällarna

efter middagen lekte vi kritiska kritiker

utan att för den delen

någonsin ha ett yrke

tiden är som bekant

magisk

och ur led

den ger sig tillkänna

baklänges

drar dig längs med flodkanten

uppströms

den är en sargad kropp

eller en röst långt nerifrån

arkivet

hyllmeter av luntor

textfragment som säger

ljuder

något helt annat

än det som står

även stormar måste

NAMNGES

latinet har nått sin botten

ALFA

kommer bli det första i en ny ordning

som redan är

gammal

som

BETA

hur länge till

kan

det

pågå

GAMMA

så

säger du

ohörda paradigm

avstavas

räknas

så, säger du

en avart

på ett tema

som redan

är

så talar vi om

alla språk

vi har förintat

Jag bjuder in Ann Ighe att svara
Hans Carlsson, 13-01-2021

Men utanför denna form finns rymd.

Det finns rymd mellan händerna.

Det finns rymd mellan händerna och rymd kring händerna.

Det finns rymd kring händerna och rymd i rummet.

Det finns rymd i rummet som omger formen på allas händer och kropp och fötter och celler och pulsen som ryms däri.

Det finns rymd, en ojämn rymd, som bildas av detta mönster av kroppar.

Denna rymd rör sig in och ut ur allas kroppar.

Alla med lungor andas in och ut rymden medan alla med lungor andas in och ut rymden mellan händerna.

medan alla med lungor andas in och ut rymden mellan händerna och rymden kring händerna

medan alla med lungor andas in och ut rymden mellan händerna och rymden kring händerna och rummets rymd

medan alla med lungor andas in och ut rymden mellan händerna och rymden kring händerna och rummets rymd och byggnadens rymd som omger rummet

medan alla med lungor andas in och ut rymden mellan händerna och rymden kring händerna och rummets rymd och byggnadens rymd som omger rummet och de angränsande kvarterens rymd

medan alla med lungor andas in och ut rymden mellan händerna och rymden kring händerna och rummets rymd och byggnadens rymd som omger rummet och de angränsande kvarterens rymd och städernas rymd

medan alla med mungor andas in och ut rymden mellan händerna och rymden kring händerna och rummets rymd och byggnadens rymd som omger rummet och de angränsande kvarterens rymd och städernas rymd och regionernas rymd

medan alla med lungor andas in och ut rymden mellan händerna och rymden kring händerna och rummets rymd och byggnadens rymd som omger rummet och de angränsande kvarterens rymd och städernas rymd och nationernas rymd och kontinenternas och öarnas rymd

I och med detta blir allt som vrider sig och allt smått inandat av alla med lungor i varje ögonblick.

Utdrag ur Denna förbindelse mellan alla oss med lungor av Juliana Spahr.
SKARV bjuder in Hans Carlsson att svara, 13-01-2021