Lisa Carlsson

Begäret skriver

”Begäret säger: “Jag skulle vilja slippa att själv tvingas in i diskursens riskabla ordning: jag skulle inte vilja ha något att göra med dess skärpa eller beslutsamhet; jag skulle vilja att den fanns runtomkring mig genomskinlig och lugn, djup och oändligt öppen. I detta lugn skulle de andra besvara mina förväntningar, och en efter en skulle sanningarna stiga mot ytan. Jag skulle inte behöva göra annat än låta mig bäras i den och av den, som en lycklig vrakspillra.” – Michel Foucault

Det finns ingenstans att börja. Jag börjar här:

Ibland blommar delar av Death Valley. Vart tionde år ungefär. Om förutsättningarna är rätt. Om det regnar i september. Om El Niño vill. Om de uttorkande vindarna håller sig lugna. Då exploderar öknen i färg när våren kommer. Vart tionde år. Om det kommer regn. Då inträffar ephemerals. Då blommar rosa salvia och lila, Mojaveastern, Indigobuskar, ökenguld, gravel ghost, vallmo och sömntuta. Då fylls dalarna med fjärilar och kolibrier. Jag kan aldrig minnas vilken fågel som sjunger i gryningen och vilken som sjunger i skymningen. Men inom mig är skymningen i Death Valley alltid rosa.

Mitt rum har en blå vägg som jag inte valt själv. Utanför pratar min dotter om en bok hon skrivit om en bläckfisk. Hon är högljudd, både i glatt och argt tillstånd och hon kan inte stå still när någonting är stort, fantastiskt eller spännande. Jag hör hennes fötter dundra över golvet där ute. Det är sju våningar ner till marken. Vi lever iallafall nära himlen tänker jag ofta när isolationen tar över. 

Ur Society of Spectacle: ”To the extent that necessity is socially dreamed, the dream becomes necessary. The spectacle is the nightmare of imprisoned modern society which ultimately expresses nothing more than its desire to sleep. The spectacle is the guardian of sleep.”

Jag längtar ofta bort. Till sömn. Till platser jag bott, rört mig över landmassor, levt, förälskat mig, gått vilse, rusat in i mörkret eller ut i ljuset. San Francisco finns som en skärva i mitt inre. New York är en avlägsen sorg. Guatemala en plats utan ord. En plats med kullerstensgator och vulkaner som vilade över mig när jag sov. Mest längtar jag till platser jag aldrig varit på. Ut i öknen där himlen hänger som en uppsprättad buk över en jord som sväljer allt liv och kräver någon form av kapitulation. Inför hetta, inför svett, inför allt det ordlösa. Jag längtar efter att skakas av Stilla Havet och att känna något våldsamt sluka mig. Det är längtan som skriver.

På vissa platser i Death Valley sjunger sanden. Ljudet uppstår när sandkornen rasar ner längs dynorna. Öknen vibrerar inte bara av hetta. Stenar vandrar av sig själva i Death Valley. På det som en gång var en sjöbotten fryser marken om nätterna och stenbumlingar glider över den tunna isen och lämnar långa spår efter sig. Länge var det ett mysterium, hur de tunga blocken förflyttades men spåren fanns där. Som om den kompakta materian släpade sig fram. Som om de hade en vilja.

Jag läser inte kulturkritik i svensk dagspress längre. Jag lyssnar aldrig på svenska poddar. Jag tittar inte på SVT-produktioner som handlar om kultur. Jag skriver inte längre något personligt på sociala medier. Jag lägger inte längre upp selfies. Jag har inte ens kvar lösenordet till Twitter eftersom att befinna mig där gav mig så stort adrenalinpåslag att jag loggade ut en dag och sa till min sambo att byta lösenord. Det fick mig att hata människor.

Allt detta som på något vis i grund och botten handlar om att öppna sig. Öppna sig för kulturen, öppna sig för nya intryck, öppna upp sig och blotta sitt innersta som trots allt bara tycks vara yta.

(Länge trodde jag inte att någon kunde tycka om mig för mitt inre. Att det inte fanns några tankar av substans inuti mig. Men det fanns sminkborstar och läppstift. Puder och dofter och pasteller. Det fanns saker som var vackra och en kropp att straffa)

Öppnandet fick mig att sluta mig. Stänga dörren om mig, hålla barnet nära, vila i artificiella världar där våldet är ljuvligt, bilar är förlängningar av kroppar som är odödliga, muskulösa och alldeles släta (Paul Walker RIP.) Och jag hatade människor. Ibland specifika individer som förmodligen inte förtjänade det och ibland hela den västerländska befolkningen.

Det går direkt till kroppen som blir tung och otymplig. Tanken blir sävlig och söker sig bort, ut i öknen, in i skogen. Händerna vill ta på något fast, känna sig fram över skrovlig bark eller känna ett hästhjärta slå djupt inne under len hårrem och väldig kropp. Och jag slipper lyssna. Jag slipper läsa. Det är en strategi. Jag vill inte hata människor. Inte en enda människa egentligen.

Ur Society of Spectacle: ”The economic system founded on isolation is a circular production of isolation. The technology is based on isolation, and the technical process isolates in turn. From the automobile to television, all the goods selected by the spectacular system are also its weapons for a constant reinforcement of the conditions of isolation of “lonely crowds.” The spectacle constantly rediscovers its own assumptions more concretely.” 

Det lever fiskar i Death Valley. Allra längst ner i en vattenfylld grotta lever de. Death Valley Pupfish. Grottan heter Devil’s hole. Om nätterna vandrar La Llorona runt och gråter sina tårar. I ett skjul vid Wyatt Earps gamla hem hölls en pojke inlåst i 56 dagar. Han hade satt eld på en bokaffär med ockulta böcker. De torterade honom. De kallade sig the Solar Lodge. Charles Manson och hängde runt. Snokade runt, sneaky sneaky. Det var innan alla mord. Innan allt blod. Innan Death to Pigs och Helter Skelter.

I fem år har jag tänkt på vad som hände de där nätterna. Det var värmebölja i Kalifornien. Det var sextiotalets död. Det var drömmar om att få bli älvor i ett rike under jorden. Det var creepy crawly och förvrängda ansikten. Precis innan dödsögonblicket ropade Sharon Tate på sin mamma.

Jag är tillbaka i rummet där min dotter föddes. Varje dag är jag tillbaka i det rummet. När hon trängde ut ur mig, i the ring of fire, såg jag evigheten.

Jag rör mig in i berättelserna när jag inte klarar av det som är utanför. Så har det alltid varit. Texten rör sig som den vill. Det är flykten som skriver. Det är rörelsen.

Det finns ingenstans att sluta, så jag slutar här:

Det står en flicka i öknen. Håret är en slöja i vinden, sanden har gjort huden till läder och i handen har hon en pistol. Svetten slickar håret i pannan och i handen har hon en kniv. Hennes kängor lämnar spår i sanden. Blodet droppar över marken där hon står. Hennes hjärta vibrerar i hettan och himlen är oändlig. Bredvid henne står en bil. Det finns sprit i handskfacket. Det finns weed i handskfacket. Det finns en pistol i handskfacket. Blodet torkar i solen. Rött blir svart i jordens sprickor. Skallen från en buffel ligger vid henens fötter. Ett lik ruttnar i värmen. En medvetslös man i bakluckan. Han bankade för att få komma ut men svimmade snart av.

Lisa Carlsson är litteraturvetare och skribent, utbildad på Biskops Arnös författarlinje 2011–2013.

Skarvchatten är ett text- och bildmontage där alla deltagare är anonyma och har skrivit under en begränsad tidsperiod (3–5 minuter om dagen i en månads tid). Förhoppningen var att skapa en plats för det spontana samtalet och tänkandet kring konst – ett komplement till den traditionellt långsamma praktik som det egna skrivandet ofta innebär.

Skarvchatten är den andra utgåvan av publikationen Skarv. Här finns den första.


Hyperminnen. Jag trodde att jag skulle skriva om frisksport. Eller mina fyra barn som alla blev rödingar, trots att vi redan tidigt lämnade storstan och höll oss borta från motorvägarna. Om jag får säga det själv så gav jag dom på alla sätt en varm och tillitsfull barndom. Men skog, skidor och ett frimodigt hushåll är inte ett botemedel mot någonting. Se på dom nu. Se på oss. Du får gärna stryka allt.

Vi såg två skarvar i helgen. De placeras numera i ordningen sulfåglar, en ordning som jag vet ersatt den taxonomiskt omdiskuterade ordningen pelikanfåglar. De flög från havet in över ön. Vi pratade om att vi tycker de är vackra och att vi tycker om dem, trots att de bajsar ned skären och har dåligt rykte. Jag är fascinerad av att de lever vid vatten men ändå måste torka sina vingar, till skillnad från så många andra sjöfåglar. Hur de sitter på rad i solen med vingarna utbredda och bara väntar.

Vi såg även två ormvråkar, de ropade. De flög över landskapet som var vackert men också gjorde mig sorgsen eftersom det kändes som om det bar på så många minnen av en svunnen tid. Har människor alltid blivit nostalgiska, eller har det att göra med den tid vi lever i? Har det alltid känts som om världen förändras så här snabbt, eller uppstod känslan i det kollektiva medvetandet som en efterföljd av faktisk förändring? Hur kändes det i Berlin 1922?  Vad fick Saltpeterkriget 1879 människorna vid Stillahavskusten att längta efter? Hur såg samtalen ut i Sörmland vid invigningen av Nyköpingbro?

Jag såg på den förfallna timmerladan, gärdesgårdarna och de mossbelupna stenmurarna. På alla tomma hus, inte tomma för att de är övergivna, utan för att de ägs av rika stockholmare som bara åker dit på somrarna. Resten av året slumrar ön.

Vi trodde först att ormvråkarna var örnar, men vi spelade in deras ljud med våra telefoner och när vi kommit tillbaka till stugan jämförde jag våra filmers ljud med dem i min fågelapp. Jag tyckte också att fåglarnas stjärtfjädrar hade fel profil för att vara örnar, vilket visade sig stämma. Vad är det som gör det så viktigt för mig att ge allt i naturen namn?

Det är ensamt utan dig. Vad gör Stockholmarna nu? Jag tänker att de är på väg till sina jobb och att de är mellanchefer och åker elsparkcykel men att de som bor längre ut åker tunnelbana.

Hur skulle det se ut om vi började behandla allt som levande, besjäla alla ting? Inte bara i poesin, utan i vardagen. Varför är animismen vanligare som ett poetiskt grepp än som förhållningssätt till livet? Narrativet om en stundande, eller redan påbörjad, apokalyps förändras om vi inte ser världen som en antropocentrisk plats. Om vi tillåter vår tillhörighet att sträcka sig utanför artens gränser. Jorden kommer inte gå under. Läkning är alltid möjlig – hur mycket vi än har förlorat. Kanske jorden förlorar sina människor och behöver en period av sorg, men också lättnad. Hur ser livet ut om vi varje morgon tackar huset som vi bor i, om vi ser livet i varje ting. Inte bara i stenarna och träden, också i kläderna vi bär, i alla till synes livlösa objekt. Själens liv utanför dikten, hur ser det ut?

Aprilsol, lunch i gläntan. Det går att känna hur jorden arbetar. Att det brungrå stela är en hinna. Ett par duvor iakttog mig på avstånd och lät mig förstå att de väntade på att jag skulle lämna. Jag lämnade hälften av mackan, gjorde bokstäver av smulorna. Om duvorna inte kastade sig över maten direkt utan flög över den så skulle de se att jag skrivit “Kära duva” med smulbokstäverna. Men en duva kan ju inte läsa förstås. Eller vad vet jag?

Du gör ett konstverk baserat på frågan: Hur känns det att vara fågel?

Kanske kan duvorna inte heller läsa vad den amerikanska poeten Ann Boyer skriver i översättning av Marie Silkeberg: “Världens undergång är inte slutet och har aldrig varit det, för varje undergång är bara slutet på en värld. Imperium kollapsar, befolkningar fördrivs, levnadssätt upplöses. Det som är nytt är att kapitalismen producerar en allt intensivare världslöshet”.

Jag skrev: “Kanske förlorar jorden sina människor”, och nu tänker jag på totalitet som flyktväg, snuttefilt och tunt lager. Eller till och med en öppning; mot mikrofascism, ekofascism och de kombinationer som stockholmarna sysslar med. Terroristen Patrick Crusius som sköt ihjäl 20 personer i El Paso, Texas, riktade stor kritik mot storföretagens exploatering av miljön och landade i att den amerikanska folkmängden måste minska. Så här ska han ha sagt: “Om vi kan göra oss av med tillräckligt många människor, så kan vår livsstil bli mer hållbar”.  Eller som terroristen Brenton Harrison Tarrant konstaterade i det manifest han lät dela efter massakern i Christchurch: “grön nationalism är den enda sanna nationalismen”.

Istället för att arbeta läser jag på om ekofascism. En återkommande figur är den finländska filosofen Penti Linkolaa som gick bort 2020 efter att ha förespråkat en återgång till primitivt och naturligt tillstånd. En elitkontrollerad stat ska på ett diktatoriskt sätt garantera miljön fortlevnad. Befolkningstillväxten och migration var för Linkolaa de stora problemen, krig och pandemier någonting efterlängtat. I denna idévärld kan djur ha högre värde än människor, och “undermåliga” människor ska inte få fortplanta sig. Jag läser om den ekologi av förlag och nätsajter som möjliggör att Linkolaas idéer sprider sig, fascismen är alltid mer välorganiserad än vad jag tänker mig i vår vardag här på ön.

Jag ska erkänna att jag själv sett tanken dyka upp i mitt sinne under pandemin: Kanske jorden ändå behövde slippa alla dessa människor? Sedan konfronterat den, så som man behöver konfrontera den sortens tankar. Vi måste vara modiga, modigare än så.

Jag tror att fascism kan ta över miljörörelsen när den senare saknar en andlig dimension, när den är enbart kalkylerande och beräknande och utan grundläggande kärleksetik. Fascismen återupprepar samma former av längtan efter makt och kontroll, oavsett vad den strävar efter att ta makten över, att kontrollera.

Vi pratade om andlighet och du sa att många andliga rörelser menar att vi, om vi förlorar kontakten med det andliga, måste fylla det tomrum vi upplever med någonting annat. Med alkohol, med sex, med konsumtion.

Det var revolutionerande för mig när jag läste bell hooks klassiker All About Love första gången och då även för första gången svart på vitt läste påståendet att kapitalismen lever på att vi upplever denna brist, detta tomrum, det som vi egentligen själva kan fylla med andligt liv. Jag hade alltid skytt allting som hade med andlighet att göra eftersom jag kom från en vänsterrörelse som hade en stark beröringsskräck inför religion.

Självklart kan även religionen vara fascistisk, eller kanske snarare: Självklart kan fascismen iklä sig en religion.

hooks menar att alla religioner bygger på en kärleksetik. Efter att ha läst hennes bok såg jag orden Gud är kärlek på kyrkan vid Mosebacke med andra ögon. Istället för lätt illamående förakt såg jag en annan innebörd i orden. Kanske är all kärlek helt enkelt gudomlig.

Eftersom jag tror på återfödelse blir det en poänglös tanke att föreställa mig döden som ett sätt att befria jorden från en existens. Kanske återföds jag inte som människa, men vem vet?

Det är modigt att älska och att hoppas. Kanske till och med revolutionerande. I en tid som älskar makt och dominans är kärleken ett lysande motstånd. Cynikern det sårade hjärtat.

Snön slinter förbi under skidorna, granarna bär upp litervis med snö, kilovis, hur mäter man vatten i snöpartiklars form? Jag har ställt så många frågor till dig nu. Stora bulliga mössor och tjocka tröjor av snö. Luft och ändå tyngd. Vallan är bra, jag fick hjälp med den. Neonfärgerna på jacka och skor gnistrar mot allt det vita, det känns som om jag är en neongud på skidor i Narnia. Här är jag vid liv.

Idag blev jag av med jobbet. Har svårt att tänka på rosa blommor, blyertspennor, suddig sol. Inget i mig kan skriva. Jag tänker bara på pengar. Thomas Bernhard kallar det penningförvärvshelvete. Jag med.

Jeg tænker bare på jobbet og løber tør for penge. Jeg prøver at fokusere på den røde malingklat øverst til venstre i billedet og vil have, at det skal være blod, så nu er det blod. Jeg tager over Øresundsbroen i morgen for at finde jer.

Jag såg en kvinna i en blodröd jacka idag. Hon stod lutad mot väggen nere i tunnelbanan. Hennes gester var unga: obesvärad blick, lätt hopsjunken hållning, händerna otåliga, tummen pillade förstrött på en ring. Hon var säkert åttio. Jag fick en känsla av att hennes ålder hörde till en annan tid.

Jeg ser Dronning Elizabeth for mig i tunnelbanen.

Jeg skal arbejde i nat og jeg ruller mit gardin ned allerede nu midt på dagen, så der er mørklagt når jeg kommer hjem senere. Jeg trækker i snoren til gardinet og tænker på billedet, hvorfor er blomsterne på den anden side af gardinet.

Hvor er i henne? Er I blevet suget ind i billedet?

Jag rullar upp gardinen på kvällen. Vill ju bli väckt av ljuset. Blommorna vissnar långsamt i den spetsiga vårsolen. Drottningen i min blodröda dröm verkar sega sig kvar i mig. Jag läser för att vakna, korsläser. Två danska författare: Asta Olivia Nordenhofs Pengar på fickan och Olga Ravns Mitt arbete. Det handlar om olika sorters värv, men det arbete Ravn skriver om får man inga pengar för.

Bron. Vart leder den? Över sundet så klart, men åt vilket håll? Jag tänker på blodfläcken igen, och alla broar som förstörs i krig. I retning mod jer, i retning mod Sverige. Nu er jeg taget tilbage igen, kunne ikke finde jer. Fandt Dronning Elizabeth i tunnelbanen, hun er blevet til en statue, vi alle kan se.

Kanske kan vi tala om bilden ovan senare. Jag ville dela med mig ett citat av Etel Adnan:

Only angels are real. But angels don’t last. They reproduce themselves by looking into a mirror and then they die; the reflection they see is a newly born angel.

Jag sparar för det mesta citat som kan föras in i resten av min världsbild, som en ytterligare pusselbit. Men denna novellsamling, Master of the Eclipse, läser jag annorlunda. Det är som jag måste glömma allt jag vet för att läsa den.

Bild 1, Figure Skaters, Oda Iselin Sønderland
Bild 2, Fire Escape [Shut-in series], Barbara Ess
Bild 3, Unbornox9, Shu Lea-Cheang