Innan du börjar läsa, ta en stund åt att lägga märke till dig själv. Notera hur du sitter. Har du det bekvämt? Är det lagom ljust omkring dig? Är du varm eller kall? Se till att du har det bekvämt. Sakta ned, precis nu, och luta dig tillbaka.

När det är gjort, skanna av ditt inre. Hur har du det? Vad kan du säga om dig själv just nu som är sant? Är du trött? Överväldigad? Upprymd? Tänker du på något annat än det du läser? Ta en liten stund och bara notera.

Det är inte möjligt att läsa om trauma utan att reagera. Du kanske inte är medveten om din reaktion, ens när du stannar upp och noterar. Det är okej. Det finns tid. Vi kommer ta pauser medan du läser och bara påminna dig om att stanna upp. Se dig omkring. Till och med sträcka på dig. Kanske till och med nynna lite eller bara sluta ögonen.

Och vi kommer ta ett ögonblick åt att notera följande: att tillbringa tid med att stå upp för självomhändertagande eller för personligt eller kollektivt läkande, förflyttar inte uppmärksamheten och ansvaret från de historier och system som skapat och upprätthållit den bortkoppling och det våld som skapar trauma. Vi vet att det här är anledningen till varför läkande och rättvisa sitter ihop. Och i den här texten och skrivakten fokuserar vi på den tråd av läkandet som är en del av arbetet för frigörelse.

(Susan Raffo, ”Healing Justice is more than just words on a page” Nexus publications, 2017, s. 1.)

*

Jag har samlat anteckningar i två olika block: Ett stort och ett litet. Jag har deltagit i workshoppar, mediterat, sjungit, lyssnat, dansat, pratat med andra. Men det är först nu jag satt mig ned vid datorn för att försöka sammanfoga fragmenten till någonting som liknar en essä.

Ibland känns det som om texten inte kommer handla om någonting, som om trådarna äter upp sig själva innan de bildar en väv eller ens något uttydbart mönster. Andra dagar är det som om texten handlar om precis allt som är viktigt, vilket är ännu mer svårfångat. Någonting som kan ta vilken riktning som helst och som varken har en given början eller något slut. Vad blir det? En essä som enbart ställer frågor? Fråga efter fråga, en lång lista, en stapel av enradiga frågeställningar utan svar. Är det ett arbetssätt?

När jag försöker hitta ord för trådarna kommer jag hela tiden tillbaka till kroppen. Någon sorts visdom som sträcker sig bortom det jag vill kalla kunskap, vetenskap eller mätbarhet. (Ut-)övning. Öva, öva öva. Börja om igen och igen och igen.

*

Snarare än att ge dig en färdig modell vill ge dig en ritning, eller en skiss över en ritning, och låta dig fortsätta dra streck. Över detta prövande arbetssätt vilar en sorts sårbarhet, eftersom jag inte kommer med vattentäta argument, eller ens försöker argumentera. Det i sig är en övning.

Tatjana Brandt skriver i Läsa tankar: essäer om geniala böcker och osannolika liv att ”det brutna och ofullständiga, det smärtsamt oförlösta egentligen förvaltar en djupare närvaro, en verkligare kontakt än de texter som låter sig tolkas och läsas som hela undersköna bubblor.” På ett annat ställe i boken skriver hon ”[d]et är inte vår kunskap konsten förvaltar utan vår okunskap”. 

Påståenden som dessa får mig att återvända till den här texten, lita på dess ofullständiga bygge. Till och med tycka om det, med samma känsla som det är svindlande och kittlande att balansera på ett vingligt räcke, på de hala stenarna i en bäck, gå över en bro som lika gärna kan brista som bära en över till andra sidan. Spänning. Balans. Tillit. Också en tillit till läsaren (dig).

*

Jag står i vardagsrummet, men inte på golvet. Jag leker inte-nudda-golv, balanserar på ett lila yogablock. Det ger efter lite för min vikt, foten sjunker ned i det svampiga materialet, ytan som var så perfekt len tills katten klöste i den när blocket låg på insidan av en stängd dörr som hon ville öppna. 

Blocket är stadigt och lite vingligt på samma gång. Jag andas in djupare än vanligt. Blundaroch litar på balansen. Ett steg ut i intet, tills foten nuddar nästa lätta, lena, fjädrande yogablock. 

Nästa steg går till soffkudden från mormor. Yllet under strumpan, knottrigt, kudden slinter, jag halkar till och öppnar ögonen men återfår balansen. Faller inte. Jag kan känna var balansen sitter, långt ned i magen. Inte i huvudet eller ögonen. 

Det känns som om jag är en fortsättning på någonting med väldigt djupa rötter, eller kanske en pelare som står på jordens innersta kärna. Lyfter en fot. Hittar nästa referenspunkt. Andas. Armarna hjälper till, som vingar, som vingarna på en väderkvarn.

*

När jag berättade för min mamma att jag vill utbilda mig till psykoterapeut via psykologprogrammet sa hon ”psykolog? Det är väl bara folk som har en massa problem själva som blir psykologer!”. 

Hon är inte helt fel ute. Inte heller att det är fel att vilja ge andra det stöd en själv har behövt – eller behöver. Myten om den sårade helaren går igen både i buddhistiska traditioner, hos de antika grekerna och som en central idé hos djuppsykologins Carl Jung.

Kroppsterapeuten och författaren Susan Raffo har i rapporten ”Healing Justice is more than just words on a page” samlat en rad röster från POCI healers. Svenskans ord fattas mig här, varken POCI eller healer har några självklara motsvarigheter på det här språket. Det har förstås att göra med att kontexten är annorlunda, men på vilket sätt? Och vilka ord har vi som svarar mot vår egen plats, situation, kunskap?

I rapporten skriver Raffo bland annat att de intervjuade påpekade att vi dras till olika sorters läkande arbete för att vi själva behöver läka. Och hur lätt det är att fastna i ett högt tempo, agera från en känsla av att det är bråttom, snarare än från en plats av tillit, till oss själva såväl som till vår omvärld.

En person jag beundrar, Prentis Hemphill, som beskriver sig själv som ”embodiment practitioner” och författare, pratar ofta i sin podcast Finding Our Way om just behovet av att sakta ned. Att klara av att handla utifrån lugn snarare än utifrån känslan av att det är bråttom. Utan att för den sakens skull förringa vad vi ser omkring oss i världen, hur bråttom det känns. 

Embodiment. Vad blir det på svenska? Förkroppsligande. Kroppsnärvaro. Införliva … Vara ett uttryck för. What do you want to embody in this world, in this life?, säger Prentis. Kroppen kroppen kroppen.

*

Hösten 2016 matades jag in i ett löpande band-program på en rehabklinik genom remiss från min allmänläkare: Åtta veckor, fyra timmar om dagen skulle jag ägna mig åt att rehabiliteras från ”långvarig smärta och utmattning”. 

Samtidigt som rehabiliteringen blev början på min egen läkningsprocess, var mottagningen också en plats där jag utsattes för diskriminering och andra rehabdeltagare för islamofobi och fettfobi. Och diskussionerna om hur vi skulle kunna ta med oss allt vi lärt oss ut i världen, utanför de åtta veckorna betald sjukskrivning vi fått av Försäkringskassan, undveks nogsamt. 

Idag vet jag att det går att fortsätta läka även ute i ”den riktiga världen”. Men när man suttit fast i sjukförsäkringssystem och vårdapparat under en lång tid är det i sig ett trauma som behöver läkas. Inga av de relationer en som patient bygger med vårdgivarna på rehaben blir bestående, eftersom man inte får några återbesök efter att de åtta veckorna är slut. Läkande kan inte hända i en avgränsad bubbla. Det är en (ut-)utövning som behöver genomsyra livet, och göra det livet ut. Och det behöver hända i trygga, långvariga relationer och gemenskaper.

Läkande är en utövning som är som starkast när den är inbyggd i vardagen, i var och hur vi arbetar och lever. Det finns inte ett enda sätt att göra det på, eller en specifik workshop att köpa. Vi börjar där vi står. Vi börjar från vårt sammanhang. Och vi minns att vi alla har blivit skadade och överlevt och att någonting annat är möjligt, säger en av de intervjuade i Raffos rapport.

*

Rehaben blev på sätt och vis, och trots allt, ett skifte från våld till vård.

Innan den hade jag lärt mig hata läkare på samma sätt som ett barn hatar en avvisande förälder. Att vara sårbar, att be om hjälp, och få höra att det är ens egen inställning det är fel på, om och om igen under tio års tid, är motsatsen till läkning. Vi blir bra på det vi gör ofta och mycket. Så fungerar (ut-)övning.

*

Vi sitter rygg mot rygg på linoleumgolvet och hummar. Mmmmmm. Rösten genljuder i min ryggrad, i bröstkorgen, kroppen känns som en enda stor resonanslåda. Jag känner din rygg mot min, värmen som möter min, eller är det samma värme? Kropparna som en enda stor resonanslåda. Pressar handflatorna mot golvets lite skrovliga parkettimitation. Jo, ljudet fortsätter där också. Och värmen. En enda stor kropp.

*

På rehaben 2016 lärde vi oss ingenting om varifrån andnings- och mindfulnessövningarna kom. I ett försök att förstå hur jag skulle kunna hitta en fortsättning på dem efter att programmet var slut frågade jag Sam – vi kallade honom ”andningsläraren” – varifrån hans kunskap kom, vad jag skulle leta efter, vad de här andningsövningarna egentligen kallades, vad det ”var för något”. Svaren jag fick var svävande. När jag ställde frågan igen efter vårt sista möte svarade han något om att jag kanske kunde titta på tai chi.

Vi hade pratat mycket om hur viktigt det är att inte hela tiden befinna sig i en känsla av fara, hur kroppen och nervsystemet spänner sig om man ständigt upplever världen som hotfull. Jag förstod inte hur jag skulle kunna uppleva världen som trygg när så mycket av det jag förkroppsligade provocerade människor jag mötte. Sam skrattade och sa att jag fick väl bli buddhistmunk om jag ville leva i en skyddad värld.

Både referensen till tai chi och buddhistiskt tempelliv pekade mig förstås i en riktning, även om traditionerna i sig inte hänvisades till under själva rehaben.

*

Rehabställets hemsida är öppnad i en flik i min webbläsare på datorn. Ett videoklipp med Sam syns på förstasidan. Jag klickar på play. 

Han pratar om andningens betydelse, och vad som kan hända med ens andning om man går med smärta under lång tid. Sedan introducerar han kort sitt förhållningssätt till hur andningen ”kan bli en läkande del av vardagen”. 

Idag känner jag igen allt som Sam säger från buddhistisk meditation och buddhistisk psykologi. Nu är det, för mig, helt uppenbart att det måste vara där han har sina rötter – om inte möjligtvis inom den yogiska traditionen. Om vi nu pratar om rötter i bemärkelsen ”det är där han har hämtat sin kunskap ifrån” – själv är han vit och uppvuxen i Europa.

*

Idag finns det en uppsjö av neuroforskning som ligger till grund för det arbetssätt som smärtrehabiliteringen använder sig av, vilket var något de upprepade mycket och ofta under rehaben jag deltog i. Det fanns en del i det upprepandet som handlade om att vi som patienter skulle känna oss validerade – det vi upplever är verkligt, vi kan vara trygga med att vi kommer tas på allvar, även om vi inte har blivit det tidigare. 

Men nötandet om vetenskap avspeglar förstås också ett system där mätbar kunskap värdesätts högre än erfarenhetsbaserad dito. Och där vetenskap är verkligt medan andlighet är flum.

*

På hemsidan finns också en debattartikel publicerad 2017 i tidskriften Fysioterapi att ladda ned. Jag klickar ned den till hämtade filer-mappen.

Tre av mottagningens fysioterapeuter skriver att deras neurosomatiska arbetssätt varit känt och beprövat effektivt sedan länge, men att det först är under de senaste 15 åren som vetenskapen har ”hunnit ikapp” och kunnat visa och bevisa hur metoderna fungerar. I artikeln hänvisas till forskning på ”metoder som mindfulness, yoga med mera”.

Jag lutar mig tillbaka i stolen och låter blicken flyta iväg från skärmen. Den landar på ingenting, jag vet inte vad jag tittar på. Försvinner in i tankar på litteraturvetaren Therese Svenssons avhandling Vithetens koagulerade hjärta, med begrepp som nymaterialism och fysikern Karen Barads teorier om intra-aktion. Intra-aktion, tanken om att allting, hela tiden, interagerar, men inte som avskilda enheter med tydliga gränser, utan i en sorts ständig sammansmält dialog, där även objekt besitter en sorts agens. 

Egentligen, menar Svensson, presenterar Barads teorier kunskap som funnits inom olika ursprungsbefolkningars uppfattningar om världen under långa tider. 

Min blick återfår sitt fokus och hittar tillbaka till skärmen, vilar på raderna ”metoder som mindfulness, yoga med mera”. ”Metoder som…” Inte ”andliga traditioner”, inte ens ”traditioner”. 

Svensson skriver om hur problematiskt det är att akademin är uppbyggd på ett sådant sätt – och på en sån kolonial tradition – att den ”indigena” kunskapen inte hänvisas till som verkligt vetande. Att det därför framstår som om Karen Barad var ”först”, vilket osynliggör ursprungsbefolkningars historier. Och visdom. Jag drar efter andan.

Andas ut. Märker att jag sitter med benen i kors, ställer ned högerfoten bredvid den vänstra på golvet. Golvet. Marken. Jorden. Här i köket som jag använder som arbetsrum är linoleummattan sval och slät, imiterar inget naturmaterial. Eller är det kanske sten den försöker se ut som? Blicken förlorar sig i meleringarna. Beige, ljusgult. Marmor?

Jag tänker att någonting liknande som det Svensson beskriver händer när de senaste 15 årens neuroforskning beskrivs som ”ny” kunskap, och hur förvirrande det är att denna nya kunskap helt plötsligt kan ”bevisa” att mindfulness – en utövning hämtad från en 2500 år gammal buddhistisk meditationstradition – ”fungerar”, och är läkande. Inte enbart för att det sätter mätbarhet framför omdöme, evidens framför erfarenhet, utan för att det alltså bortser från att såväl mindfulness som yoga är andliga traditioner, vars mål inte främst är att uppnå ”hälsa”, utan andlig insikt.

I alla de vårdkontexter där jag har erbjudits mindfulness och yoga har majoriteten av deltagarna, precis som jag, varit vita. Det har även alla instruktörer varit. Jag undrar vad det säger om appropriering och om maktanspråk. What do you want to embody in this world, in this life? För vem är ”hälsa” ens tillgängligt?

*

Ett halvår efter rehabprogrammet hittade jag till en fysioterapeut som undervisade i MBSR – ännu ett åttaveckorsprogram, med den ganska torra beteckningen ”Mindfulness Based Stress Reduction”. 

Min nya fysioterapeut hittade sätt att knyta an med sina patienter i förväg och hålla kontakten efter att de åtta veckorna passerat, trots att det inte är det lättaste inom ramen för regionens avtal. Och hon var åtminstone transparent med var utövningen hade sina rötter. Och hon talade klarspråk om det svenska sjukförsäkringssystemet, traumatisering och systematiskt förtryck. 

Jag träffade henne senast för några veckor sedan, när hon generöst gav mig en timme av sin tid för att lyssna på mina tankar om yrkesval och yrkesväg, vilken utbildning jag borde sikta på när jag nu tagit på allvar att jag själv vill arbeta terapeutiskt. 

Jag pausar lite här och bara tar in att den generositeten finns.

*

Raffo skriver att en av insikterna som samtalen som ligger till grund för hennes rapport landade i var att förtryckssystem bygger på en känsla av bortkoppling, eftersom bortkoppling hindrar oss från att hitta varandra och läka, göra motstånd och skapa förändring. Det här är anledningen till varför kolonisering, till exempel, först tar över människors språk och kultur och straffar dem som fortfarande utövar sina kulturella traditioner. Läkande, även när det är fokuserat på en enskild person, måste arbeta för att återföra individen till ett större sammanhang (s. 6.). 

Och: historierevidering och undvikande är verktyg för maktutövning (s. 7). 

*

Det var någonting med hur min fysioterapeut undervisade som gjorde att utövningen kändes mer som en kontemplativ meditation, någonting med en andlig klangbotten, än som den mekaniska mätbarhet som rehaben hade haft som sin envetna devis.

Men det tar emot att beskriva vad som hände med mig hösten 2017 som någon sorts ”andligt uppvaknande”. Inte för att jag inte tror att det var det, utan för att det just finns en så djupt rotad uppfattning om att vården inte får hålla på med andlighet.

Jag är inte dum. Jag förstår varför den hållningen finns, och jag förstår att mycket tal om evidensbaserad vård är rotat i en strävan efter patientsäkerhet. Men förutom att jag ställer mig frågande till hur all form av andlighet tenderas att ställas i motsats till det som kallas vetenskap, även när vetenskapen bedriver forskning på andliga utövningar, finns det välriktad kritik mot hur modellen för evidens ser ut. Något som bland annat avhandlas grundligt i filosofen Jonna Bornemark bok Det omätbaras renässans: En uppgörelse med pedanternas världsherravälde från 2018.

Jag tror den djupare klangbotten jag själv hittade i mindfulnessmeditationen handlade om att meditationen öppnar oss för djupare klangbottnar i oss själva. Och när jag skriver andligt uppvaknande betyder det inte för mig att jag började tro på någonting jag inte hade trott på förut – förutom kanske just läkning. Men eftersom fysioterapeuten var transparent med utövningens rötter var det möjligt för mig att själv söka mig till buddhistiska sammanhang efter att de åtta veckor av MBSR som regionen erbjudit mig var över.

*

Av någon anledning håller jag till på kökssoffans lock, jag tror jag hade någon vag idé om att det var praktiskt att vara på en begränsad yta för att planteringsjorden inte skulle flyta ut över hela köket. Men soffans vitmålade träyta har sprickor där jorden letar sig in, och gamla spikhål löper i en tät rad längs med lockets alla kanter. Perfekta små hål för jorden att ta sig ned i. 

Jag planterar bönor, kikärter och majs. Och lite koriander. Läser noga på förpackningarna och på nätet om hur man ska göra. Hålens djup och avstånd. Vatten- och ljustillförsel. 

Jorden letar sig in under naglarna också. Den känns fuktig och kall när jag sticker ned fingrarna i den för att göra precis lagom djupa hål. Jag släpper ned de glatta borlottibönorna och vattnar. Hoppas.

*

När jag fyllde 18 var det första jag gjorde inte att köpa sprit utan att gå ur Svenska kyrkan. Jag är inte konfirmerad. Jag är uppvuxen med ”religion är ett opium för folket” och en vänster som har stark beröringsskräck med all form av uttalad andlighet. Jag kommer från en tradition av vänstermänniskor som tar avstånd från religion (och det kan tilläggas att det åtminstone ibland har varit ömsesidigt – när min mammas farfar begravdes år 1940 släpptes hans familj inte in i kyrkan eftersom de var kommunister). 

För mig var det revolutionerande att som 23-åring läsa All About Love av bell hooks och möta en röst som så starkt tog ställning både för feminism, mot rasism, mot kapitalism och för en djupt andlig tillvaro.

hooks argumenterar för att kapitalismen när sig på vår brist på andligt liv – att andlighet, religion och gemenskap har ersatts med konsumtion. Hon skriver att känslan av andlig tomhet och ensamhet som kapitalismen underblåser måste få utlopp någonstans. Systemet tjänar på att vi lever i en andlig brist, i en känsla av hunger. Att vi inte har någon tro på tillhörighet i ett större sammanhang, inte känner hur allt liv hör samman.

I began to speak more openly about the place of spirituality in my life when witnessing the despair of my students, their sense of hopelessness, their fears that life is without meaning, their profound loneliness and lovelessness. (…) I felt it was irresponsible to just listen and commiserate with their woes without daring to share how I had confronted similar issues in my life. Often they would urge me to tell them how I sustained my living. To tell the truth, I had to be willing to talk openly about spiritual life. And I had to find a way to talk about my choices that did not imply that they would be the correct choices for someone else.

Stycket slog rot i mig, tog tag, växte och sprängde. Stannade kvar.

*

Hösten 2020 läste jag den första kursen på ett amerikanskt Ivy League-universitetets MBSR-lärarutbildning. Det fanns redan då en stark dragning i mig till att få ge det stöd till andra som jag själv hade fått. Och redan då hade jag en del funderingar kring hur etiskt det är att koka ned en andlig meditationsutövning till en åttaveckors kurs och ta betalt för den. Jag hoppades kunna få bolla dem med andra under kursens gång.

Vi läste texter om vikten av evidens och vetenskaplighet, hur man skiljer på väl genomförda studier och mindre väl genomförda, vikten av att hålla sig uppdaterad med forskningsläget och regelbundet referera till den senaste forskningen när en undervisar i MBSR. 

Vi lärde oss vilka ord vi skulle använda och vilka vi inte skulle använda (till exempel används inom Buddhismen ordet lidande, men inom MBSR används istället ordet stress). Exakt samma modell för evidensbaserade studier som Jonna Bornemark dissekerar och påvisar bristerna i, användes på universitetet som måttstocken för väl utförd och tillförlitlig forskning.

Buddhismens lära om ”de fyra ädla sanningarna”, som mycket kortfattat och förenklat säger att det finns lidande, att lidandet har en orsak, att det finns ett slut på lidande och att det finns en väg ut, översätts till symptom, diagnos, prognos och behandling. Hela MBSR-programmet bygger direkt på Buddhistisk psykologi och insiktsmeditation (Vipassana), samt på yoga. I ett av dokumenten som ingick i vår kurslitteratur stod det:

Without explicitly naming the four noble truths, four foundations of mindfulness, and three marks of existence, these teachings are embedded within MBSR classes and held within a field of loving kindness. MBSR is a full expression of the four noble truths: suffering, its causes, and the path to freedom.

*

Det faktum att det kostar minst 300 dollar att (som patient) delta i universitetets MBSR-program problematiseras inte på deras instruktörsutbildning. Detta trots att Buddhistisk meditation alltid erbjuds utan kostnad, dock ofta med möjlighet att lämna dāna, en frivillig gåva (som idag oftast består av pengar).

När jag under utbildningens gång lyfte frågor kring lämpligheten i att lära ut buddhistisk insiktsmeditation i sekulariserad form fick jag svar som oftast handlade om oron att många skulle avstå från att delta i MBSR om det kallades för buddhistisk meditation. Dessutom skulle deltagarna kunna känna sig osäkra på om utövningen gick i clinch med deras egen religionstillhörighet. Båda dessa idéer utgår (tycker jag) underförstått ifrån att deltagaren är en vit amerikan (eller en vit svensk, om vi förflyttar diskussionen till Sverige). Snarare än att de buddhister vars tradition approprieras får stå i centrum för diskussionen, hamnar deltagarna i kursen i fokus, och dessa deltagares förmodade vithet, ateism eller kristendom blir osynliggjord, den neutraliseras.

Allt detta till trots är det fortfarande sant både att jag är vit, att jag förmodligen inte skulle deltagit i MBSR om det presenterats för mig i en annan kontext än inom vården eller kallats för buddhistisk insiktsmeditation, och att kursen förändrade och hjälpte mig i grunden.

Så hur härbärgerar jag att det som hjälpte mig mest när jag behövde det som mest också är något jag idag, när jag vet mer om dess ursprung, tycker är problematiskt? Finns det sätt för mig att utöva yoga och meditation på som inte är oetiska i relation till vithet, kolonialism och rasism, som inte upprätthåller och reproducerar, eller, i bästa fall, osynliggör dessa maktordningar? Hur kan jag ta ansvar och vad är mitt ansvar att ta? Eller, för att uttrycka det i buddhistiska termer: Hur kan jag göra så lite skada som möjligt i det här livet? Hur kan jag vända mig mot världens lidande och svara?

*

Den somatiska tereapeuten Marika Heinrichs skriver i ett inlägg på sin instagramsida:

Embodied practices are living archives

Somatic practices, both modern and ancient, develop inside of cultural and spiritual traditions with unique cosmologies and relationships to time and place.

When we engage with a practice, we are entering into relationship with its lineage: the cultures, belief systems, and land bases in which that practice emerges and evolves.

The lineage of a practice is inseparable from the practice itself.

Practices aren’t only gestures or movements. They are technologies designed to conjure and transmute specific ways of being through the body.

How we engage with a practice is part of the practice.

Each tradition of practice is a unique expression of culture, place, and worldview deserving of respect, acknowledgment, and consent.

Practices are not static; they are living and breathing; they can adapt and evolve over time. They carry stories about the peoples and worldviews from which they emerged.

When we extract a practice from its lineage, we embody that extraction and the harm it causes. When we seek consent, acknowledgment, and reciprocity, we move toward repair.

Allt det här känns sant för mig. Samtidigt står jag fortfarande här med så många frågor. 

Hur ber man om samtycke från en utövning? Är det en äldre inom utövningen, eller en andlig ledare, som ska ge det samtycket? Eller handlar det om att läraren bör ha sina rötter inom utövningen för att få lära ut den? Räcker det med att lära sig en praktiks historia för att själv få praktisera den? Är det någonsin rätt av mig som vit person med rötter i Sverige, Danmark och koloniserade delar av Sápmi att lära ut MBSR? Och var går egentligen gränsen mellan en praktik och en annan?

Som Andrea Gutiérrez-Glik skriver i texten ”Att avkolonisera mindfulness” (Astra nr. 4, 2021):

Tamaras tanke bakom att läsa en bok om buddhism var att vi skulle fördjupa oss i några av de ursprungliga tänkarna och lärarna inom mindfulnesstraditionen och tanken om att hitta mening även i lidande och trauma. Vi landade i boken Buddhas lära — en väg till glädje och frihet av Thích Nhat Hanh.

Efter att ha läst bokens första kapitel kunde jag knappt tro det själv när jag tittade tillbaka på mina anteckningar. Otaliga gånger hade jag strukit under någonting och skrivit i marginalen: ”DET HÄR ÄR SJÄLVA KÄRNAN I PSYKOTERAPI”.

Alltså: Det är inte bara mindfulness som hämtats från buddhismen. Mycket av dagens psykologi och psykoterapi, både den psykodynamiska, psykoanalytiska den kognitiva beteendeterapin, har influerats av buddhistiska läror och buddhistisk psykologi (bland annat – självklart är det bara en av flera traditioner). Vissa saker har blivit så urvattnade eller gått igenom så många förändringsfaser att de är knappt igenkännbara, andra saker har knappt förändrats alls. 

Finns det en risk att viljan att inte appropriera en annan kultur tippar över i en sorts essentialism? Både vad gäller att hålla isär olika traditioner och inte låta dem spilla över i varandra, och vad gäller kravet att bara hålla sig till utövningar som vuxit fram i den del av världen där en själv har sina rötter. Och vad är förresten rötter?

För mig som är uppvuxen med en biologisk och en icke-biologisk förälder blir frågan om arv genast mer komplex än att bara handla om blodsband. På vilket sätt är vårt andliga arv knutet till vår biologi? Är det det? Vilken sorts arv pratar vi om egentligen? Har jag samiska rötter för att min icke-biologiska mamma har samer i släkten, flera generationer tillbaka? Det är inget jag skulle känna mig bekväm att göra anspråk på.

Marika Heinrichs, som jag nämnde ovan och som för övrigt har Susan Raffo som en av sina lärare, har själv helt slutat praktisera yoga. Hon tar alltså inte bara avstånd från att vara vit yogainstruktör – yoga är inte heller en del av hennes privata utövning. Hennes sätt att be om samtycke går framförallt ut på att stå i direktkontakt med sina egna ”ancestors” (svenskans förfäder låter så könat, och föregångare känns inte heller som rätt översättning här).

Med risk för att själv låta som en av de vetenskapsälskande evidenspedanterna känner jag mig – ibland – lite skeptisk när någon uttryckligen hänvisar sina livsval till svar hen har fått från gud/ancestors/astrologi eller som visioner mottagna under meditation. Jag tror det har att göra med att det blir en sorts sanning som inte går att resonera med. På sätt och vis känns det bara som ännu en ”bevisad sanning”, men bevisad enligt ett annat sorts ramverk än det vetenskapliga.

Men framförallt hör det till saken att Heinrichs – vars analys och politiska ståndpunkt liknar min på många vis – svar på frågan om hur vi ber om samtycke innan vi använder oss av olika utövningar inte hjälper mig, eftersom jag själv inte upplever någon direktkontakt med några ancestors som jag kan samtala med.

Kanske ligger jag närmare det förhållningssätt som Andrea Gutiérrez-Glik föreslår:

Ofta har det jag läst om mindfulnesspraktiker varit väldigt kontextlöst, både vad gäller andlighet och historia. Denna typ av medveten närvaro har alltid känts viktig, såväl i min egen läkningsprocess som i mitt arbete som terapeut, men — hör och häpna — det har aldrig betytt så mycket som när jag lärde mig om dess rötter, både inom min egen kultur och inom andra kulturer. Det är det här som är så kraftfullt i att lära sig någontings verkliga, välgrundade historia. Genom att lära oss om kontexten, hedra och nämna den, kan vi avkolonisera vår värld och våra ramverk.

Men är det verkligen tillräckligt? Kan jag som vit europé använda mig av mindfulnessbaserade praktiker i terapeutiskt arbete så länge jag berättar för mina klienter om utövningens härkomst? Jag vet inte.

*

Raffo skriver: Vid något tillfälle, eller vid många tillfällen, kommer du tänka att ingenting händer, att vad som än händer är för svårt.

*

Jag sitter med min ipad i soffan. Det är kväll. Balkongdörren står på glänt och det drar lite kallt över golvet, så jag har lyft upp fötterna under mig. Jag läser i ett googledokument som jag fått skickat till mig av en vän. 

En akupunktör och utövare av traditionell kinesisk medicin (TCM) har sammanställt en rad instruktioner för egenvård, olika typer av akupressur och råd om kost och självomhändertagande. Dokumentet börjar med att berätta om teknikernas härkomst (lineage) och listar därefter en rad namn och länkar till Healing Justice-rörelsen i USA. Jag drar efter andan igen, sänker ipaden och tittar på min katt. Funderar.

Vad skulle man ens kalla Healing Justice på svenska?, tänker jag. Och lineage … vad är det egentligen, på den plats där jag befinner mig? Varför känns det som om jag saknar de här samtalen här? Finns det ingen motsvarande rörelse i Sverige, i Norden, i andra delar av Europa? Varför vet jag så lite om hur buddhister i Asien ser på implementerandet av mindfulness i först amerikansk, och numera europeisk vård? Vem har skrivit om det?

Katten spinner, vrider upp magen så att jag ska komma åt att klia. Jag kliar. Suckar. Läser vidare i dokumentet.

Det är då jag hittar en länk till Raffos rapport. Och den börjar leta sig in i min text. Det är som om den samtalar direkt med vissa meningar, vissa bitar i essän, vill vara en del av dess trådiga tankeväv.

I dokumentet konstateras också:

NOTERINGAR angående vit makt och ableism inom TCM i USA. Jag vill uppmärksamma att många TCM-videor och resurser visar vita, funktionsnormativa personer, på ett sätt som avspeglar medicinska fördomar och vilka som historiskt sett har haft tillgång till den här sortens medicin, både som patienter och utövare. Det är min förhoppning att delandet av den här medicinska kunskapen kan vara ett sätt att börja frigöra oss från hur akupunktur och TCM främst används av och för personer med ras- klass- och funktionsprivilegier i USA. 

Och det känns inspirerande. Att dela kunskap om läkning, att sprida den bland vänner, att göra den tillgänglig, och i samma andetag berätta om dess historia. 

Men vilka historier är mina att berätta? Frågan kommer tillbaka, gång på gång.

*

Klockan är 01:32 och jag vaknar från en mardröm som jag inte skriver ned (vad skulle Jung ha sagt?). Istället klättrar jag ned från sängloftet och tar fram påsen med garn, den trasiga yllemössan och mitt syskrin. Jag väljer ett garn som kontrasterar mot mössans dovorangea ton, har vetat ända sedan jag såg de nya hålen efter senaste maskintvätten att det måste bli klarröda stoppningar. Jag sätter mig i soffan med katten och börjar laga. Tråd efter tråd vävs in i materialet, det bildas ett tätt, tätt rutnät över hålet, det fortsätter en bit utanför. Klockan tre går jag och lägger mig igen, och somnar.

Elliot Lundegård är redaktör, kritiker och essäist.