Studiecirklar uppkommer i Sverige först som en del av arbetar- och nykterhetsrörelserna i början av 1900-talet. Den grundläggande premissen för en studiecirkel är att den tillämpar ett gemensamt tillägnande av kunskap bortom institutionella läroverk, och att detta tillägnande sker i ett ömsesidigt utbyte mellan deltagarna. Denna form av emancipatoriskt lärande har inte bara fungerat som ett sätt att tillgängliggöra utbildning för grupper som tidigare inte haft tillgång till sådan, utan även att omvandla själva vetandet i linje med den egna gruppens erfarenheter och behov. Studiecirkeln var, och är fortfarande, en plats där kunskapens produktionsvillkor kan omdanas. Studiecirkeln ”Poesins bilder” ägde rum under hösten 2022 på Hägerstensåsen medborgarhus i Stockholm, och hade ett tiotal deltagare. Strukturen såg ut på det sätt att varje tillfälle inleddes med en kortare tematisk presentation, med tillhörande litterära exempel, som sedan åtföljdes av en öppen diskussion. Cirkeln avslutades med ett skapande moment, vars resultat sammanställdes i ett kompendium. Några av de här arbetena finns att läsa i det här numret av Mörkrummet. 

Syftet med studiecirkeln var, som namnet antyder, att undersöka poesins relation till bilden. Bild ska här förstås i bred bemärkelse som en öppning mot det visuella. Under fyra tematiska tillfällen läste och diskuterade vi en rad dikter och diktverk från skilda historiska perioder, från antiken till idag, som på ett eller annat sätt trätt i relation till bilder och bildkonst, må det så vara i beskrivande, härmande eller bredvidställande form. Våra fyra organiserande teman var ekfrasen, den ikoniska dikten, brevet och kollaget/fotografiet. Tillsammans tog vi oss så djupare, inte bara i förhållandet mellan skilda medier och framställningssätt, utan också i avbildningens grundläggande problem aktualiserat som en motsättning mellan lyrik och bildkonst. Nedan följer ett mycket kortfattat exempel på hur våra diskussioner kunde se ut, här på temat ”ekfrasen”, då detta är tidskriftsnumrets ämne. 

En av litteraturhistoriens mest välkända ekfraser är Homeros beskrivning av Akilles sköld i Iliaden. Vad vi vet finns ingen verklig förlaga till detta vapen, utan det rör sig om en mytisk, uppdiktad sköld — och egentligen är det väl inte skölden i sig, utan dess motiv, de konstfärdiga utsmyckningarna, som upptar större delen av beskrivningen. Den som läst denna mycket långa ekfras, vet att den fungerar som en parentes i berättelsen om det stora kriget, ett titthål genom vilket det omgivande vardagliga livet kan skymtas, som berättelse i berättelsen. Det är också den plats där den produktion av födoämnen och materiel, utan vilken detta krig inte hade kunnat äga rum, för ett ögonblick blottläggs av författaren, — i ett slags tidig föraning om en materialistisk optik. 

Den retoriska effekten i Homeros ekfras bygger delvis på motivens levandegörande genom införandet av omdömeskategorier och sinnesintryck som vanligtvis inte kan ingå ett smidesverk:

“Mitt ibland skaran en gosse där gick, som ur klingande lyran / lockade tonerna skönt och den tjusande sången om Linos / sjöng med sin barnsliga röst, och de övriga stampade takten, / medan de följde med jubel och sång och med dansande fötter.” (ur Iliadens artonde sång, i övers. av Erland Lagerlöf)

Det är själva inlevelsen i de motiv som här beskrivs som gör denna ekfras så minnesvärd: den är ett avbrott från den larmande striden, och lånar det ljuva vardagliga livets skönhet och mödor. Samtidigt är det detta som ger det dess sken av övernaturlighet. Men här finns också, menar vissa, ett ställningstagande från poetens sida. Den lyriska konsten visas upp i sin överlägsenhet gentemot den visuellt avbildande. En visuell framställning är stum på det sätt att den inte kan få gossar att sjunga eller skaror att jubla. Här framhävs alltså det verbalas möjligheter gentemot det visuella. Det framstår som verkligt i den meningen att motivet ”kommer till liv”. 

Denna ekfrasernas urkund ligger nära den aristoteliska definitionen av ekfrasen, det (föremål, handling, människa…) som i sin frånvaro framkallas framför åhörarens inre blick, men kan också passas in i en modern förståelse i det att den är en beskrivning av ett konstfärdigt utfört föremål, även om det är ett bruksföremål. Som vi under cirkelns gång såg, i senare ekfratiska verk, så fastställs konventionen någon gång under 1900-talet till en beskrivning av ett redan representerat, av det som redan sedan tidigare betraktats som ”konst”. Vad detta sedan innebär förändras såklart i enlighet med konstbegreppets skiftningar. 

Den här mycket grundläggande utvikningen i några av ekfrasens problematiker tjänar här enbart som ett exempel på vår verksamhet i studiecirkeln ”Poesins bilder”. Allteftersom vi närmade oss fler former — boksidan och tecknens sammansättning på den som en möjlighet till visuell avbildning, diktens relation till måleriet och fotografiet, och kollageinspirerade sammansättningar av text och bild — kom diskussionernas tonvikt att läggas på frågan om hur modernitetens inträde inverkat på reception och distribution av medier, och hur detta behandlats och tagit sig uttryck i poesin från sent 1800-tal till idag. Ytterst bottnar den här frågan i bildens framskjutna ställning i vår tids mediala distribution, samt (o)möjligheten att på ett enkelt sätt avläsa och avbilda den senmoderna kapitalismens produktionsförhållanden som ständigt blir mer sammansatta och opaka. Illusionen om bilden som en enkel representation av det verkliga kan och bör därför, möjligtvis genom vissa av de metoder som dikten tillhandahåller, genomgå ett fortsatt ifrågasättande. Min förhoppning är att studiecirklar kan fungera som platser där dessa, och andra, gemensamma reflektioner och ageranden kan äga rum.

Minus Miele är poet, översättare och studiecirkelledare och bor i Stockholm.