Rafael Leão är portugis och spelar antingen vänsterytter eller anfallare. Det är alltså svårt att inte jämföra honom med en annan portugis som spelar antingen vänsterytter eller anfallare. Cristiano Ronaldo. Och det är en jämförelse som Leão, i fråga om statistik, meriter eller ren kvalité, inte riktigt tål (det gör nästan ingen). Ändå tycker jag det är givande att jämföra de båda portugiserna eftersom man, när de ställs sida vid sida med varandra, förutom att tvingas stirra in i hans enorma objektiva underlägsenhet gentemot sin äldre landsman faktiskt också får syn på det som skiljer Leão från Ronaldo i positiv bemärkelse och gör den förre så mycket enklare för en fotbollsromantiker att älska. Nämligen estetiken.

Det är inte det att Cristiano Ronaldo saknar estetik – Cristiano Ronaldo har till och med en väldigt stark estetik. Hans marmormuskler, hårgeléglänsande frisyr och tandreglerade leende kom under loppet av hans karriär rentav att kristallisera sig till en slags platonsk idealversion av den moderne fotbollsspelaren. Även för den som är fullt medveten om att Ronaldo föddes 1985 i en fattig familj på Madeira är det väldigt lätt att känna att han nog uppstod som en slags Afrodite ur havet när 2000-talets turbokapitalistiska pengaflöden störtade in i toppklubbarnas kliniskt vita träningscentrum. 

Hans estetik är maximalistisk. På och utanför planen. Alla ådror buktar ut hela tiden. Ronaldo skjuter hårdast, springer snabbast och hoppar högst. När han seglar över hela försvaret och gör mål på nick liknar han en NBA-spelare som dunkar bollen rakt ner på motståndarens huvud eller en späckhuggare som spränger vattenytan med kraften hos ett lok. Vad jag försöker säga är alltså att det är väldigt imponerande och häftigt, men kanske inte särskilt subtilt eller vackert.

Rafael Leão å andra sidan är kanske inte heller han ”subtil” men när han spelar fotboll är han utan tvivel väldigt vacker. Medan Ronaldo både ser ut att vara och gärna vill framställa sig själv som produkten av inte bara tiotusen utan snarare en miljon träningstimmar personifierar Rafael Leão (trots att han säkert har tränat precis lika mycket som Ronaldo, det är inte det som är poängen) ett diametralt motsatt fotbollsideal – den obesvärade lätthetens. 

Både Ronaldo och Leão är otroligt snabba, men medan den förre när han springer påminner om en häst som spränger fram över en äng ser den senare helt enkelt ut att glida fram på skridskor över en isbelagd sjö. Alla hans förföljare, som  kämpar sig framåt på det tunga gräset, verkar använda betydligt mer energi än vad han gör men hur mycket de än anstränger sig avlägsnar han sig hela tiden längre och längre ifrån dem och blir mer och mer fri.

Men att Leãos maxfart kan ödelägga hela motståndarförsvar beror inte bara på att den är exceptionellt hög. Det har också att göra med den säregna rytm han spelar fotboll i. Väldigt snabba spelare blir annars lätt monomana och använder bara en enda växel, vilket gör dem om inte lätta att försvara så åtminstone lätta att förutse. Och ganska tråkiga att titta på, eftersom det mer liknar ett 100-meterslopp än det liknar fotboll. Så är dock inte fallet med Leão, och detta framhåller han också gärna själv. Åtminstone indirekt. Han har nämligen gjort surfemojin till sin främsta symbol på sociala medier – han har den i sin twitterbio och använder den ofta då han lägger ut olika videos som samlar hans höjdpunkter. Vilket han gör helt rätt i, eftersom det är en symbol som fångar hans estetik otroligt väl. 

Surfarkulturen har uppenbara beröringspunkter med det fotbollsideal som Leãos spelstil sträcker sig mot. Påstår jag utan att veta någonting om surfing, men även utan att veta någonting om surfing kan man slå fast att bilden av surfaren harmoniskt överlappar med bilden av en viss typ av fotbollsspelare, vars ultimata bedrift skulle vara att dribbla igenom ett helt försvar utan att fälla en enda droppe svett. 

Surfemojin är en hieroglyf som betyder lättjefull elegans. Rafael Leão använder surfemojin för att iscensätta sig själv på sociala medier och det är – faktiskt – en ganska trogen spegling av hur han iscensätter sig själv på planen. När Leão spelar fotboll handlar det som sagt inte så mycket om extrema hastigheter som om ebb och flod, om havets andning. Han saktar ner och accelererar i en och samma rörelse; farten är inte det viktiga (den tycks uppstå nästan utan hans medverkan) – det verkligt avgörande är ifall han lyckas hålla balansen eller inte.

Den bedrägligt sävliga rytm som Leão ibland faller in i har allt som oftast en hypnotisk inverkan på motståndarna. När han saktar ned rusar de mot honom, kanske för att de tror att de ska kunna ta bollen och kanske bara för att hans lugn utgör en attraktiv oas mitt i matchens frenesi. Den första förklaringen är väl aningen mera trolig, men impulsen som den förutsätter är i själva verket nästan lika irrationell som den andra hypotesens dödsdrift. För när motspelarna närmar sig Leão ökar de inte alls sina chanser att ta bollen utan öppnar bara ytan bakom sig och gör det enklare för honom att ta sig förbi. 

Men för att fortsätta dra paralleller mellan Leão och en surfare utan att veta någonting om surfing: det räcker inte (gissar jag) att vänta in rätt våg och flyta iväg på den, utan man måste också kunna följa med i dess rörelser, omvärvd av skum. Det vill säga: Leãos spelstil handlar inte bara om att glida upp och ned i tempo utan också om att i högt tempo glida från sida till sida. Det är då, när han är så att säga på toppen av vågen, som hans estetik når sin högsta punkt. Man får ett intryck av oerhörd lätthet och oerhörd elegans. Och när han skär upp ett slingrande vitt spår mellan blåa tröjor tycker jag faktiskt att man, med en nästan nyktert konstaterande röst, kan säga att han likt en surfare rör sig med havet. 

Det jag tänkte avsluta med är däremot kanske omöjligt att säga med en nyktert konstaterande röst men jag tänker att det trots detta är sant, på samma sätt som fiktion kan vara sann. 

Det är ofta lätt (tycker jag) att föreställa sig att Rafael Leão sveps med framåt av en våg. Och om man börjar med att föreställa sig det, kanske man också kan avsluta med att föreställa sig att han inte som en del andra fotbollsspelare (t.ex. Cristiano Ronaldo) lämnar efter sig en doft av bränt gummi när han drar förbi sin motståndare; istället kommer det – kanske – en fläkt från havet.

Samuel Levander (f. 1999) bor i Stockholm och har gått på Biskops Arnös författarskola.