Hans Carlsson (f. 1986) är konstnär, kritiker, poet och curator verksam i Malmö och Berlin. Han har studerat konst vid konsthögskolorna i Rennes, Malmö och på Konstfack, skönlitterärt skrivande på Skurups folkhögskola och Biskops Arnö samt litteraturvetenskap på Södertörns högskola. Hanscarlsson.com

Jag bor i Malmö numera. 

Malmö har havet och stranden, den vidsträckta marken, men bor man inåt land, i stan som inte ligger intill vatten, så finns närmsta natur i kyrkogårdar och parker. Jag går till kyrkogårdarna, därifrån jag bor är det smidigast. Jag har en löprunda i en kyrkogård, en annan runda i en annan, den ena heter Östra kyrkogården och den andra Norra kyrkogården. 

Den Norra kyrkogården heter i själva verket något annat och är inte en kyrkogård, egentligen är den en av tre något som rektangulära delar vilka tillsammans bildar helheten Sankt Pauli kyrkogårdar. Staden och dess vägar styckar upp kyrkogårdarna så att man behöver lämna en del för att nå till en annan och då man går mellan dessa kyrkogårdsstycken helt tvunget måste vänta in trafiken på vägarna. En av vägarna som skär upp Sankt Pauli kyrkogårdar är vältrafikerad med cyklar, bussar, mopeder, elsparkcyklar och bilar såklart. När en lucka uppstår i kolonnen gäller det att vara snabb, det är passande att springa. Ofta hamnar man mellan de två färdriktningarna, man skulle kunna säga att man då står i den långsmala parken som byggts där för att någon på stadskontoret sagt att grönt, grönt i staden är viktigt av så och så många anledningar. Så egentligen är Norra kyrkogården en av tre fyrkanter med varsin inhägnad och separata grönska, de trafikerade vägarna med trafikanter och fordon och de smala parkerna, men det är klart, det beror på vad man menar med park. I vilket fall stämmer jag då och då träff med en kompis i den här kyrkogården, en annan gång går jag hit för att hitta en bänk i solen där jag kan sitta och läsa. Fast man hör ljuden från vägarna och det är många fler än jag som springer och går och hänger i Norra kyrkogården är det verkligen rofyllt här. 

För ett tag sen hade min roomie besök av en nära vän från Stockholm. Han hade inte varit i Malmö innan, hade bara rest förbi nån gång på väg till och från Köpenhamn eller Berlin, jag minns inte exakt, men han skulle få se allt det bästa. Jag och min roomie lovade det och pekade ut alla platser på kartan i mobilen. Där och dit och åh så fint det är där! Och min roomies vän gick ner till havet, han gick till secondhanden som är välsorterad och secondhanden som fynd har, gick till Möllevångstorget och såg på grönsakerna, frukterna och blommorna och han såg alla människor där. Malmö var toppen, mitt i sommaren och min roomies vän blev som man säger tagen. När min roomie inte var i skolan hängde hon med sin vän runt i stan. De plockade salvia från vår innergård, cyklade i vinden, de la sig i gräset och såg mot molnen och trädtopparna men egentligen såg de nog mest mot varandra, så mycket trevligt de hade att säga till den andre och att minnas och skratta åt ihop. Då de låg där i gräset med träden omkring kom en dam hyschande. Hysch, hysch lät damens finger. Det tog ett tag, att damen pekade på dem, pekade på skylten, pekade ut åt sitt barn. Damen ville att barnet skulle förstå själv, vad skylten plus de i gräset betydde, att min roomie och hennes vän hade lagt sig i en minneslund. Vi skrattade åt det hela sen fast det var fel, till och med dumt gjort. Dumt gjort men lätt hänt sa jag och tänkte på allt vad jag gör i parken.

Jag menar i kyrkogården pratar jag i telefon. Jag ringer min nära vän från gymnasiet, jag ringer min vän från universitet, jag ringer min bror, jag ringer min vän som bor i Berlin, alltid bor en vän i Berlin, jag ringer min mormor, jag ringer någon jag håller kär på ett extra vis, jag ringer en vän som är på utbyte i ett annat land, jag ringer min mamma. Jag ringer min mamma. Vad härligt det är att prata i telefon och gå i kyrkogården, att vandra också med blicken, upp i träden, genom grönskan, över de krattade små vägarna. Mamma avbryter mig fast hon vet och jag vet att hon inte förstår hur jag kan säga så om en kyrkogård. För henne är det en annan plats. Usch, usch, usch säger hon, inte som för att locka iväg mig till sig utan som när en katt korsas ens väg. 

För många år sedan när jag var i Bosnien med min familj åkte vi som alla dagar bil. Sådant är minnet i alla fall, en långsträckt bilresa. Den glimrande floden som lockar men är farlig, kan döda sa de i framsätet, förblev något att titta på från vägen som också gick längs med bergväggen som mest stod rakt upp eller ner, andra gånger var sluttande åt något håll och grön, såg lurvig ut. Då och då gick vägen vi åkte på förbi en liten stad eller by, säkerligen var det en plats med byggnader. Någon hade byggt hus, skola och en kiosk precis intill, om inte på, vägen vi kom farandes med. Oftast fanns en moské eller en kyrka och ibland fanns både en moské och en kyrka. Då de var två stod de på varsin sida om oss där vi rullade över vägen och vi förstod att ingen sida var för brant. Men kanske var ett hus fönster utan glas, på ena eller andra sidan, som om det gapade efter sin ägare. Och kanske hade huset mittemot spröda textilier bakom glas i sina fönster, textilier och glas, medan ett hus lite längre bort, på andra sidan vägen, kanske inte ens hade tak i taket. Det hade, såg det ut som, trillat av. Lämnat en lucka för regn att springa genom. Efter att ha passerat några sådana kluster med byggnader var en sak säker: då det fanns en bensinmack fanns det folk. Annars var det osäkert, för om dagen var solen väldig och natten den var verkligen mörk, bägge gör det av olika anledningar svårt att vara ute. Också kiosken lockade folk då den var öppen, vilket var sällan. För att veta vad som var fallet om dagen då det är ljust fick man helt enkelt chansa, lägga handen på handtaget och trycka till. Ville den falla ner eller inte återstod att känna. Då, om handtaget föll ner, kunde jag få en glass för en halv peng och en peng var värd fem kronor, jag kunde få en glass och en påse paprikachips för fem kronor. Då handtaget inte gav efter åkte vi vidare och förr eller senare dök det upp en bensinmack där glass fanns att köpa för en hel peng.

Längs vägen dök det också upp inhägnade gräs där ibland får, kor, hästar eller andra djur höll hus. Då det gällde djur var inhägnaden i trä eller metall och höll vart djur inhyst med sin egen sort. Sen fanns det inhägnader i sten, en låg mur skulle man kunna säga. När muren anades andades mamma in, hon andades in men inte som vanligt, inte som om det bara var luft hon höll i lungorna medan vi närmade oss muren, åkte med bilen längst med muren, nådde murs ände och lämnade muren bakom oss. När vi åkt förbi pyste vad hon än fyllts med ut. Bland annat lät det som en viskning, mumlande. Jag ville fråga om det, för i den högra backspegeln hade jag sett hur hennes ögon kneps ihop från att muren anats till att vi farit förbi och jag förstod inte hur hon kunde se fast ögonen var slutna. Men jag lät bli, hon som satt där fram var så olik att jag knappt trodde att det var mamma. Tydligast var det då vi nådde en viss mur, jag kan inte peka ut var den ligger eller säga mellan vilka platser, men jag minns att det var ett krön och det var speciellt mörkt och sen var muren där. Vi åkte först förbi men sen fick pappa stanna vid vägkanten, vända om fort för vägarna var smala och fordonen körde långt över hastighetsgränsen och han fick köra vägen tillbaka. Det var ovanligt hur lätt pappa gick med på det, han som annars ifrågasatte varje anledning till ett stopp som i längden var en förlust av den redan knappa tid han hade med sin bror, sin mor, med sin ungdoms alla sällskap. Han fick fem veckor om året och av dem var redan många dagar, timmar och minuter förbrukade i bilen. Vägen från Sverige till Bosnien är lång. Ändå vände pappa när mamma sa till utan tjafs, knappt med ett ord sagt vände han bilen om.

I bilen var det nästan tyst och tyst var det definitivt när vi andra satt i bilen medan mamma gick ut och mot muren. Med en stor sedel tryckt i handen gick mamma mot muren. Och mamma mötte muren och var med muren så länge att jag tappade räkningen över dropparna på rutan som jag valt och som hade segrat. När mamma kom åter till bilen var det utan sedel och med ett uttryck jag inte kunde ta blicken från långt efter att det varit där i ansiktet på henne. Runt ögonen glans lik gråt och över munnen lugn, något som ett leende, och pappas hand på axeln. Tack. Att jag fick lämna en allmosa och en bön sa mamma som till luften. Så bad hon en till och jag hörde att det var en bön det var, detta viskande mumlande. En bön som då jag berättade om att jag promenerade, sprang, satt och njöt av solen med en bok, njöt i en kyrkogård, lät som usch. 

Jag tänker på det. Likheten i hur mamma säger usch och hur hon pyst ut när vi åkt med bilen över vägen längs med murarna i Bosnien. Ändå säger jag det igen. Jag är i kyrkogården och det är så fint. Jag vet inte varför, jag vill inte såra eller ändra henne. Kanske är det bara för att jag kan och där är vi olika. Däremellan går vägen som vi åker på varje dag.

Östra kyrkogården är olik den Norra. Längs med ingången jag brukar ta, där en blomsterkiosk som gjort sig känd för sin arkitektur står, går förvisso också en vältrafikerad väg. Längs den vältrafikerade vägen löper kyrkogårdsmuren som är en mur och på så vis är Östra kyrkogården mer lik kyrkogårdarna i Bosnien. Men Östra kyrkogårdens mur är hög. Så hög att man får anledning att tänka att den har byggts för att hålla något utanför eller innanför. Tydligt är i alla fall att muren stänger ute en del av vägens ljud och gör sig på så vis en egen oas. 

När jag springer i Östra kyrkogården, vilket jag oftast gör då den kyrkogården ligger längre ifrån där jag bor, den ligger i Rosengård som är ett bostadsområde vilket är lite utanför stadskärnan men egentligen mycket närmare än vad segregationen vill få det att kännas som, då springer jag förbi en moské. Från vad jag kan se då jag kommer springande på gatan är moskén speciell. Fasaden vit, byggnaden omfattande och den tycks vara en moské som bara är en moské. Efter moskén når jag kyrkogården och då springer jag över höjden som finns där. Höjden är som en utdragen och inte alls hög pyramid. När jag springer där ser jag ut över kyrkogården, de vältrimmade häckarna, gångarna emellan, träden som planterats för att när de är stora också vara en slags mur och jag undrar om någon stadsplanerare planerat hit den här höjden. Så ovanligt är det med höjd i Malmö. Där höjden ebbar ut finns en rund bassäng med turkos botten och den är kantad med blomster i så gälla färger att jag tror att blommorna är av plast. Ibland sitter någon på något av trappstegen vilka tillsammans leder ner till bassängen som vill vara riviera men är grön grumlig flod. Tydligast sett vid kanterna där något massivt växer ut. När det sitter någon vid bassängen då jag kommer springandes påminns jag om mamma och tar händerna för ansiktet, i ögonen gnider jag fingrarna, fingrar i ögonen, som om något hänt där. Det är obehagligt så här springer jag fort.

Också inom kyrkogårdens inhägnad finns inhägnader. Längst bort från där jag kommer in finns en ingång som jag borde ta, den är närmare var jag kommer ifrån generellt sett, och vid den ingången finns en grön grind. Jag vill säga att den är mörkt grön men det kan bero på skuggan som ligger däröver. Innan grinden finns flera träd, en ovårdad gräsplätt som liknar skog och höga, nu snackar vi högt på riktigt, häckar. Kanske vore grinden ljus utan all denna höghet intill. Längs med den gröna grinden finns en asfalterad väg, den är bred för att bilar ska kunna köra på den så jag springer långt ut i kanten, nästan i gräset, som inte vetter mot grinden. Jag springer längs med grinden som är mörkgrön och sällan ser jag bortom grinden. En gång råkade blicken falla dit, jag såg halvmånen och stjärnan, och jag hann tänka: var ska jag ligga? Det var dumt. För det leder till en massa krångliga tankar.

Min bror gifte sig nyligen. För honom har vissa delar alltid haft en självklar plats i. Så när dagen alla längtat efter kom, det var vinter med snö på marken och ljus i vädret, klädde vi upp oss, vi samlades och de vigdes i moskén som också är en ungdomsgård på tisdagar och torsdagar mellan fem och åtta och en syjunta om onsdagskvällarna. Vi fikade och beroende på ålder och hälsa satt vi på stolar eller rätt ut över mattan. Vi kramades, firade och vi grät glädje. I flera timmar säkert, jag är oviss om hur tiden var. Viss är jag om att ljuset fortsatte falla in genom fönsterna som tonats mörka för att hålla blickar inne eller ute.

Så har det inte alltid varit. Tidigare hängde i fönstren vita skira gardiner med band om midjan. Solen kunde gassa in doften av varm hud och handflatan, den var väldigt närvarande. När jag inte hade handflatan framför ansiktet i bön satt jag ändå hukad över den, då för att få en intim stund med mina hoppande bönor. De var mina husdjur för hoppande bönor fick jag ha och så var det för flera av barnen som var i moskén om söndagarna. Också mattan var annorlunda förr. Med sina regelbundna linjer var mattan som gjord för att utse den snabbaste bönan i gänget. Självfallet var mina bönor bäst, med allt mitt fokus samlat på dem var det tvunget att bli så. Och tur var det för redan var det svårt att få mig till moskén. Fast att många av mina vänner var där och min bror var där och min moster och vi fick fika och leka och allt där var riktigt trevligt. Men jag gick inte ihop med platsen. Jag kände mig, som jag senare fick veta också gällde för mina hoppande bönor, satt i ett skal. Det fattades mig redan då: jag lyfte huvudet ur handflatan och kollade på min hand, tänkte är det hela min hand; och jag memorerade bönerna och de var det sista jag sa, de är fortfarande det sista jag säger innan jag sover, men jag får inte till känslan. Inte ens en tydligt vacker dag.

Tusen och levande ljus på altaret, den massiva takhöjden, bänkarna blanka och alla ståendes med sång i mun, åh orgel i stora rum. Det var vackert för alla där. Någon grät när min vän kom ner längs altargången, nej alla grät, alla grät så starkt änglasken hela hon med vingarna på och allt. Själv gjorde hon denna stämning. Egentligen är du nöjd tänkte jag då hon klagade över att inte behöva samsas om rampljuset. Jag sa aldrig något, inte ens då min vän år efter la fram det som ett faktum på mitt svek, hur jag kunde vara sjuk för vårt framträdande men frisk för snabbmatsrestaurangen på en och samma dag, faktiskt inom loppet av några timmar. Det gick inte, vissa saker bara vägrar göra sig till för prat, så jag ryckte på axlarna. Ja du, hur. Och hur det kom sig att min vän såg mig stå i kön till McDonalds men inte till kyrkan när julavslutningen ljöd berodde på en missbedömning från mitt håll. E4:an som går genom Jönköping, staden jag växte upp i, är en stadsangelägenhet i betydelsen att det där finns behov vilka utbud placerade i anslutning till motorvägen kan tjäna stålar på. I en sån brunn stod jag att hitta då kyrkokörens klang föll av, för visst föreställde jag mig min vän sittandes med sin ärvda sammetsklänning på ett riktigt konditori, det vill säga ett konditori med budapestbakelser och diverse olika hembakta skapelser med farföräldrar och morföräldrar och kaffepåtår. Jag tänkte att motorvägens lockelse var för någon annan, för förbifarande och arbetskläder, för adidasbyxor. Så när pappa sa vart du vill sunce drago sa jag dit och drog på mig byxorna. Inte för att jag ville vara på McDonalds mer än i kyrkan, men inte heller ville jag så gärna vara i kyrkan. Min vän och mina föräldrar å andra sidan kände starkt kring vad jag skulle vara och inte.

Så när min vän pekade på mig med sin cheese, vingarna på som om de och ryggen blivit ett, var hennes ilska berättigad. Jag hade lovat att vara där men här var jag istället. Tveklöst valde jag, ett beslut min pappa förde vidare till honom bakom kassan som knappade in    mitt    val    av    milkshake    medan    min    vän    gick    ut    från snabbmatsrestaurangen med sin ärvda klänning och gloria i behåll. 

Det är sant att jag som många andra tillbringade en stor del av uppväxten med att längta efter vuxenheten och med den en viss valfrihet. Dagen för skolavslutningen var jag elva tolv år och än utan veto. Klart att jag då upplevde oehörd orättvisa, jag var rasande över att inte ha något att säga till om i frågan om min kropps plats. Först i efterhand ser jag det som en slags frist. Än behövde jag inte välja sida. För att välja kräver en självklarhet som jag är utan, så jag säger att det inte spelar någon roll, om eller hur jag gifter mig, var jag springer eller bor. Det är inte viktigt för mig. Nog menar jag det, just det är inte viktigt för mig, det är något annat. För där är grinden som skiljer.

Lejla Cato (f. 1997) är poet, kritiker och redaktör. Hon har gått på Författarskolan på Biskops Arnö: Att skriva essä och kritik 2022-2023, Skurups folkhögskolas skrivarlinje och har en kandidatexamen i Media, Kommunikation och Journalistik vid Uppsala universitet.