I badrumsskåpet står en behållare fylld med osedvanligt dyr vätska. I den lila glasflaskan ryms en berättelse om arv, historia och ursprung – allt paketerat i flytande form på 75 ml. 

Den lilla parfymflaskan har jag fått av min mor. Själv är jag oklädsamt luktkänslig och klagar gärna. På grannarnas val av middag när deras stekos smyger sig in i min lägenhet när jag själv just ätit. På kemiska vaniljdofter som jag fick nog av redan i högstadiet, där de elakaste tjejerna iklädde sig H&M-vanilj. På en pust av avlopp som smyger sig på i barmiljö medan resten av sällskapet är oberörda.

Paradoxalt nog känner min mor inga dofter. Det var därför hon för några år sedan gav den halvfulla parfymflaskan till mig. Hon hade helt enkelt inte så mycket glädje av den.

När man frågar folk vilket sinne de skulle ge upp om de var tvungna, är nästan hälften överens om att luktsinnet är minst viktigt. När en grupp blev tillfrågade vad de helst skulle offra – lilltån eller luktsinnet – valde hälften att skona lilltån. När amerikanska försäkringsbolag ska fastställa hur nedsatt din förmåga blivit vid förlust av luktsinnet bedöms det knappt göra någon skillnad. 

Anosmi, som det också heter, innebär att luktsinnet försvagas eller försvinner – tillfälligt eller för alltid.

Själv vet jag inte vilket sinne jag hade offrat. Det som är säkert är att en lilltå inte känns mycket värd i jämförelse med lukten av nybakta bullar, förmågan att avgöra om strumporna är rena eller en doft från köket som skvallrar om att något håller på att brännas i ugnen.

Kanske är det just det anosmitiska arvet som väckt mitt intresse för lukter. Kanske är det miljö. Kanske är det slumpen. Ändå kan jag inte släppa lukterna; de fascinerar i sin flyktighet, i sin invasiva natur och i det bristfälliga språket. Återkommande när man skriver om lukt är just den språkliga bristen, faktumet att vi nästan helt saknar ordförråd för att faktiskt beskriva doftintrycken. 

Den som vill beskriva en lukt har inte mycket till val. Vi är tvungna att vända oss till metaforer – eller till de andra, mer språkligt kapabla sinnena. Detta trots att kockar, sommelierer och bagare skulle vara nästintill överflödiga utan luktsinnet. Faktum är dock att smaken, som lyckats erhålla en högre status i vårt kollektiva medvetande, är helt beroende av lukt för att vi ska märka alla nyanser och toner. Om jag ändå skulle ge mig på ett försök att beskriva doften i den lila flaskan blir det en kavalkad av ord från andra sinnen: sött (smak), lila (syn), lavendel (blomma) eller mamma (säger inget för någon annan än mig). 

Vilken tur att det finns mer kompetenta näsor än min. Om vi lyssnar på experterna ska vi i den lila flaskan identifiera: päronsorbet, blodapelsin, apelsinblomma, jasmin, ingefära, lavendel, sandelträ och vanilj.

Eftersom parfym bland annat består av alkohol så har den, till skillnad från andra produkter i badrumsskåpet, inget direkt bäst-före-datum. Den kan hålla i många år, men den existerar heller inte i ett vakuum. Doften kan försvagas, vissa doftnoter mer än andra, vilket kan förändra hela kompositionen. Kanske är det därför jag inte kan identifiera päronsorbet eller vanilj i den lilla flaskan. Eller så handlar det om olfaktorisk inkompetens.

Vad en person bär för parfym säger något om hens karaktär. Detta gäller oavsett om vi är verkliga personer eller fiktiva. Trots detta har dofter och parfymer i litteraturen ofta försummats. Det finns knappt några studier på lukternas roll i litteraturen som är gjorda innan millennieskiftet och även om det sedan dess börjat dyka upp artiklar och antologier är frågan fortfarande outforskad. Borde inte egentligen en romankaraktärs lukt bidra lika mycket till karaktärisering som utseende eller handlingar? 

Tove Solander har undersökt relationen mellan karaktärisering och lukter, och menar att en parfym i en roman faktiskt kan säga något om vem personen är. Författare kan tillskriva sina karaktärer verkliga parfymer och därmed placera sin karaktär i en olfaktorisk kategori – och säga något om hens sociala status eller tidsperioden den lever i. En omodern parfym säger att bäraren är konservativ, ett byte från en parfym till en annan skvallrar om en transformation.

Utan att författaren nödvändigtvis beskriver parfymens doft fungerar den som en referens. Chanel N°5 eller DKNYs Be Delicious kan precis som Munchs skri eller Dardels döende dandy väcka associationer hos vissa läsare – utan att verket eller parfymen egentligen beskrivs.

Solander använder sig i sin studie av bloggar och recensioner för att komma åt de beskrivningar och associationer som en viss parfym väcker. Medan recensionerna utvärderar doften som vara och återfinns hos näthandlarna är bloggarna mer utförliga och djupdykande, inte alltid sprungna ur konsumtion utan ur impulsen av att njuta och tänka kring doft. Vad hade den lilla lila flaskan sagt om den romankaraktär som förvarar den i sitt badrum? Vad hade den varit en symbol för? Låt oss låna Solanders metod och se vad parfymrecensionerna säger.

Jannice: Jag köpte den eftersom jag läste att Megan Fox använder den här parfymen och hon kan väl inte ha dålig smak? Eller hur? Den luktar sååååå gott, lätt och fräsch.

Lola: Denna är så förbannat härlig och sensuell i sig! Känns som man går omkring och bara osar ren sex!!

Ingrid: Fräsch, elegant, ger mig förtroende i mig själv och gör mig glad. Mina kompisar frågar vad är det och jag säger att det är doften av en lycklig kvinna!

En romankaraktär med min lila flaska. Vem är hon? En lycklig kvinna, fräsch och sensuell som bara osar sex. Efter en vända på ett parfymforum får man dock en annan bild. Här beskrivs den av en användare som maskulin och en annan avslutar sitt inlägg med orden: HÖGLJUDD. SUR. BLOMMIG.

Här har vi det igen: Språkets brister i att beskriva lukt på egen hand. Metaforerna pekar mot audiella och smakmässiga intryck. Ändå är det uppenbart att dofter väcker starka känslor. På parfymforumet uttrycks en tydlig ilska när parfymtillverkaren för ett år sedan ändrade recept och därmed doft. Det visar sig att den lila flaskan jag har i mitt badrumsskåp är en raritet eftersom den är original – användare eftersöker äldre flaskor i jakt på sin tidigare signaturdoft som inte längre finns i handeln.

Parfymerna är produkter av en marknadsekonomi och därmed i ständig förändring. Om jag letar upp den parfym som en romankaraktär bär är det inte säkert att det är samma doft som när författaren skrev in den i litteraturen.

Kanske får vi därför en mer rättvis bild av den här hypotetiska romankaraktären om vi ser parfymen i sin kontext. Inträngd i badrumsskåpet mellan det billigaste torrschampot och en hårborste som borde göras ren. Mest skvallrar parfymen i sin egenskap av arvegods och säger något om materiella förutsättningar – eller ett nedärvt horderbeteende där ingen i familjen är förmögen att slänga en fullt fungerande lukt.

Detta trots att varken mor eller dotter egentligen trivts i den. Ändå står flaskan kvar där i badrumsskåpet och pekar på likheterna dem emellan – eller kanske snarare på deras skillnader.

Nora Wurtzel (f. 1997) är kritiker och skribent. Hon är tidigare utbildad vid Biskops Arnö och Göteborgs universitet, där hon nu skriver sin master i litteraturvetenskap om doft i litteratur.

Vidare läsning:

Olsson, Jonas, Det underskattade sinnet. Om människans okända förmåga att uppfatta dofter, Stockholm: Natur & Kultur, 2023.

Shiner, Larry, Art Scents. Exploring the Aesthetics of Smell and the Olfactory Arts, New York: Oxford University Press, 2020.

Solander, Tove, “Signature Scents. Perfume and Characterization in the Contemporary Novel”, The Senses & Society, 2010-11:5(3), s. 301–321.