För ett tiotal år sedan läste jag den madagaskiske poeten Jean-Joseph Rabearivelo för första gången. Jag minns hur starkt jag upplevde det första mötet. På bordet framför mig, i läsesalen på Göteborgs universitetsbibliotek, låg ett tummat litet häfte med översatta dikter i urval. Fåglar utan kropp som hänför kraniets väktare, kaktusar som sträcker upp sina skrumpna händer mot skyn. Något liknande hade jag aldrig läst, och kanske upplevde poeten Léopold Sédar Senghor, senare den första presidenten i det självständiga Senegal, samma sak när han kallade Rabearivelo för Afrikas första moderna poet. Ur det franska kolonialväldet vällde en djup och säregen stämma: Rabearivelos unika blandning av Baudelaires symbolism och Verlaines dekadens med madagaskiska myter och landskap gav med tiden ringar på vattnet över den litterära världen.

Sedan mitt första möte med Rabearivelos poesi tycks han ha fått något av en litterär renässans. Hans samlade verk har getts ut på franska, och omfattande forskningsprojekt avlöser varandra. Den svenska tonsättaren Tebogo Monnakgotla har tonsatt flera av hans dikter, och 2016 sattes hennes opera ”Jean-Joseph” upp på Kungliga Operan. Men trots detta är hans poesi i det närmaste oåtkomlig på svenska. Ytterst få dikter har översatts, och de som väl har översatts har inte funnits i handeln på mycket länge.  

I skrivande stund håller jag på att avsluta översättningen av hans diktsamling Presque-songes (1934, Nästan-drömmar), som för första gången i sin helhet ska ges ut på svenska (på Vendels förlag). Därmed närmar sig slutet på en tioårig resa, som varit fascinerande, lärorik och utmanande. 

Språket har inte varit den största utmaningen. Rabearivelos franska är inte särskilt komplicerad. Den stora utmaningen har snarare varit att sätta sig in i hans tankevärld. Vi har helt enkelt olika referensramar, avgränsade i tid och rum. För att ge ett exempel: I dikten ”Till minne av Paul Gauguin” jämför diktjaget skuggorna av mästarens besjälade skuggor som sover i Robert Reys bok, likt fastkedjade fångar, och några oceaniska ark med bilder i svart. Inga svåra ord, men vilken bok är det skuggorna sover i, vilka oceaniska ark har bilder i svart och vem i hela friden är Robert Rey? Den enda fasta punkten (bortsett från dennes flytande konst) är Paul Gauguin. För att alls kunna göra en begriplig översättning kände jag mig helt enkelt nödgad att beställa hem den franske konsthistorikern Robert Reys bok Gauguin (1923). Boken fanns inte till salu i Sverige, så jag fick gå emot mina principer och beställa via Amazon. Till råga på allt var jag då även tvungen att betala tullavgift (inklusive moms) till Postnord, för att knapra än mer på den knappa ersättningen för översättningen. 

Först med Robert Reys bok om Paul Gauguin – som för övrigt visade sig vara en enastående introduktion till denne besynnerlige, franske primitivist – förstod jag vad diktjaget syftade på: Andra halvan av boken består av svartvita bilder, bland annat föreställande Gauguins tahitiska tavlor. Den obegripliga meningen om skuggorna av skuggorna ges något större klarhet. Även om jag inte begriper helt blir det med tavelbilderna tydligt att dikten är en kraftfull kritik av rasism och rastänkande. Jag tror mig också förstå att flera av de andra dikterna i Rabearivelos diktsamling anspelar på Gauguin, och att han kanske såg en själsfrände hos denna moderna rousseauan. Dikten ”Frukter”, en sensuell beskrivning av två mangofrukter, är ett sådant exempel, som skulle kunna vara en lyrisk tavla – en sorts ekfras – över Gauguins mangomålningar. Över huvud taget känns diktsamlingen fylld av fransk konst: Sviten med de tre gryningarna är som en litterär motsvarighet till Monets platsspecifika bildserier.

Efter Robert Reys Gauguin kände jag mig tvungen att beställa hem verk efter verk som kunde ha relevans… Såsom journalisten Bertil G. Lagerströms Rebell i grön hatt (1984), om poeten och societetslejonet Nancy Cunard, eller verk av den till svenska oöversatte symbolisten Jules Laforgue. I en färsk Rabearivelo-biografi läste jag om den amerikanske Harlemrenässans-poeten Claude McKays inverkan på Rabearivelo. McKays ifrågasättande av binära identiteter och kategorier (man-kvinna, heterosexuell-homosexuell, svart-vit) kändes som en direkt appell till vår tid, som är mer besatt än på länge av att sortera in människor i fack, etikettera dem som än det ena, än det andra. 

Jag förstår dock inte vad biografikern vill säga. Jag ser inga spår av McKay hos Rabearivelo, där MacKay är en socialt och politiskt betonad 20-talspoet, medan Rabearivelo är tydligt förankrad hos poètes maudits, de dekadenta franska 1890-talspoeterna. 

Utgivningen av McKay på svenska är sparsmakad, men på Bokbörsen hittade jag åtminstone en dikt återgiven i antologin Mörk sång (1949), med förord av akademiledamoten och allkonstnären Artur Lundkvist. Jag tänkte inte så mycket mer på titeln, utan klickade hem min beställning. Kort därefter blev jag uppringd av en äldre man, som visade sig vara återförsäljaren. Han frågade entusiastiskt om han kunde komma och lämna över diktsamlingen i stället för att skicka den på posten, eftersom vi råkar bo i samma stad. Inga problem för mig – vi avtalade tid och han fick mitt telefonnummer. Snart stod en pillemarisk man med vildvuxet skägg, välfylld ryggsäck och vandringsstav utanför porten ut mot Pipersgatan. I hela sitt liv hade han guidat människor i Stockholm, förklarade han, men aldrig hade han varit på Pipersgatan. För honom var möjligheten att upptäcka nya delar av Stockholm helt klart viktigare än den struntsumma jag betalade för boken. Jag hade ingen överdriven lust att kallprata i dörröppningen, och till slut räckte han över ett tämligen välinpackat paket. ”Jag har några till exemplar hemma”, sade han, ”om du har några vänner som är intresserade. Birger Lundquists teckningar är fina.” 

Omslaget pryds av en naken, svart person. Bland dikterna varvas stereotypa illustrationer av afroamerikaner. Alla är medfarna, hängande, slitna, med fårade ansikten och kroppar. Säger jag att underrubriken börjar på n förstår alla fortsättningen, och hade jag räknat orden i diktsamlingen hade nog samma n-ord med god marginal varit det vanligaste.

Jag undrar vad den nyss så trevlige mannen i porten tänkte om mig och de jag umgås med. Såg jag ut som en person som omges av vänner som är intresserade av dylikt? 

Många årsringar har vuxit på granarna sedan Mörk sång trycktes. Översättaren (Thorsten Jonsson), konstnären (Birger Lundquist) och förordsförfattaren Artur Lundkvist återspeglade kanske mest sin samtid. Jämför exempelvis dikten ”Negern” av den vänsterintellektuelle aktivisten och ”jazzlyrikern” Langston Hughes:

Det är i sig inga fel på översättningen, förutom att översättaren gör en lustig förändring från ragtime till jazz. Många av dikterna är socialt progressiva aktivistdikter från 20-talet; ordet ”Negro” används som ett politiskt statement i sig, fjärran vår tids förståelse. Men medan dikterna sjuder av social aktivism skildrar Birger Lundquists teckningar främst livsleda, trötthet och misär. Dikterna pekar framåt, men antologin har fastnat i dåtiden. Det går inte att komma ifrån att jag känner mig lite smutsig. Vad ska jag göra med boken? Kan jag ens ha den i bokhyllan? 

Samtidigt är det den enda översättningen av Claude McKay på svenska. Kanske helgar ändamålet, i det här fallet, medlet? Fast jag hade inte behövt boken. Jag hade snarare behövt läsa malaysiska pantuner och Esther Razanadrasoas hova-lyrik (återigen med höga tullar för import) för att verkligen förstå Rabearivelos referensramar. Men det var Mörk sång jag fick tag på, man tror att Bokbörsen har allt men ack. Inte ens Rabearivelo gick att få tag på via Bokbörsen.

Så var ju inte heller Rabearivelo politiskt okontroversiell. Varmare anhängare till monarkin än demokratin, påhejare av filosofer som efter hans död anslöt sig till Vichyregimen. Madagask bland fransmän och fransman bland madagasker. En ivrig förespråkare av fransk kultur, tills Frankrike vände honom ryggen, och vägrade honom att lämna ön. Inte fransk på rätt sätt. Alltid obekväm, mittemellan. Lika omöjlig att placera in i binära kategoripar som McKay. Kanske var det vad Rabearivelo fann hos McKay? 

Det här översättningsprojektet har lärt mig mycket om malagassisk lyrik, surrealistisk 1930-talspoesi och franskspråkig kultur utanför L’Hexagone. Men bok efter bok har min lilla vinstmarginal minskat, och inköpen har gått från Robert Reys bok om Paul Gauguin – som var oundgänglig för min översättning – till något jag knappt ens kan ha i bokhyllan. Jag hoppas att min översättarinsats klarar tidens tand bättre än Thorsten Jonssons och Artur Lundkvists mörka sång, att mina översättningar av Rabearivelo inte får en yngling om en sisådär 75 år att vämjas av obehag. Men vem vet vilket arv man lämnar efter sig, och hur världen förändras framöver?

Eric Luth (f.1995) har en fil. mag. i litteraturvetenskap och är chefredaktör för den oberoende idétidskriften Liberal Debatt. Hans översättning av Jean-Joseph Rabearivelos Presque-songes kommer ut på svenska på Vendels förlag 2024.