”Vad är det du har bakom örat, Caroline?” sa han med ett leende. Jag visste vad som skulle komma. Jag hade sett det där förut. När farfar sträckte fram sin tomma hand in bakom mitt öra, snuddade baksidan av örat och håret på vägen tillbaka, visste jag direkt vad det var som hände. Ett amerikanskt halvdollar-mynt, kantstött och mer värdefullt än något annat, hade magiskt kommit fram. Kanske var det inte myntet i sig som var magiskt, utan känslan av varma tårar som fyllde mina ögon när jag tänkte att en dag skulle jag bli precis som honom. Jag skulle ge allt för att skapa precis samma känsla i alla jag möter genom hela livet. Och han skulle för alltid vara min anledning. 

Det är länge sedan nu, trettio år, ungefär. Det kan man inte tro om någon som uppenbarligen bara är 28 år. Vissa minnen etsar sig fast hårdare än annat, och för mig är minnet av farfar med hans mynt och mitt öra, det viktigaste som finns. Den stunden, och många likt den, kom att lägga grunden för hela min person. Det går inte en dag då jag inte tänker på våra magiska stunder. 

Jag minns allt som hände. Jag minns disken i diskhon, hur myntet luktade smutsig metall. Jag minns hur jag älskade allt i den stunden och att jag redan då var säker på var jag var på väg utan att kunna orden som beskrev känslan. Kanske är tid inte kronologisk, trots allt. Livets alla faser kanske sker samtidigt, parallellt, men vi kan bara uppfatta en stund i taget. Tänk om allt hänger samman; då är nu och nu är både det som kommer och det som har varit. 

Min farfar hade tio barnbarn. Nu i vuxen ålder har jag förstått att det bara var mig han trollade med på det sättet. Vad var det egentligen han såg i den lilla flickan? Hur visste han att hans passion för förundran skulle få så stor plats i en sådan liten kropp? 

Även om det på papperet såg ut som jag hade stenkoll i skolan så var det långt ifrån hela sanningen. Mina tankar var alltid någon annanstans. Visst, jag hade bra betyg och fick bra på proven. Men jag var inte helt närvarande: Under bordet kunde jag rulla ett mynt över knogarna, eller skjuta upp en penna i tröjärmen om och om igen. 

Efter farfar dog försvann magin med honom. Även om jag djupt inom mig nog alltid visste var jag var på väg kan vägen jag hade valt sett krokig ut i efterhand.” För mig var den livsavgörande. 

Alla i min klass skulle konfirmera sig, så jag gjorde också det. Vi hade aldrig pratat om Gud hemma, men att konfirmera sig var något man bara gjorde. Jag hade sett alla presenter som mina syskon och kusiner hade fått, och nu var det min tur. Jag ville så gärna ha en DVD/Video-spelare. 

Under konfirmationstiden upptäckte jag att man kunde prata till punkt utan att bli avbruten och att man kunde ingå i en grupp och i ett sammanhang utan att genast vara utpekad som konstig. Många år av mobbing sätter sina spår och följer med en in i alla rum, oavsett hur det rummet ser ut. Men här, i kyrkan, fick jag plats att bara var jag och mina idéer fick plats både i tanken och i talet. Var det här jag hörde hemma?

Fem och ett halvt år på Teologiska Institutet och anställning i en församling känns som ett liv från en film. Det var mitt liv, men ändå känns det som att jag berättar om något jag sett och hört. Det känns inte som minnen som bor i mig, utan mer som färger och former som lever framför ögonen. Jag är väldigt tacksam för den tiden, även om den känns främmande. Kyrkan lärde mig att berätta historier som berör och att möta människor i alla situationer. 

Tiden i kyrkan lärde mig att ta en scen. Att röra mig framför en publik, hur effektfullt det är med pauser och att man kan titta sin publik i ögonen och låta dem se något som bara tycks vara för dem – som om vi nu delar en hemlighet. Jag lärde mig att gå åt höger, samtidigt som jag tittar någon från vänster i ögonen. 

När jag lämnade kyrkans värld för ett helt decennium sedan, trodde jag det bara skulle vara för en termin eller två. Inte ens i min vildaste fantasi kunde jag föreställa mig att under de nästkommande åren skulle jag få göra en livsresa från ett litet skånskt samhälle till trolleriscener i Las Vegas. 

Tänk att jag, flickan med ett halv dollar-mynt bakom örat, skulle bli utsedd till Årets Inspiratör och ta emot det ärofyllda Truxa-priset. Truxa, den legendariske illusionisten och tankeläsaren från Danmark, En dansk trollkarl, precis som farfar. 

Idag är jag mamma till två pojkar som är två år gamla, och de har redan börjat köra små tricks. Tvillingar, vilken dröm för en trollkarl! Att kunna trolla bort den ena och fram den andra. Bara häromdagen sa den ena tvillingen till den andre ”Titta, trollar! Mamma stolt över mig.” Allt detta medan han skakade nappen i sina slutna händer och med ögon stora som golfbollar. De är så uppfyllda av lycka, och jag likaså.

Jag hoppas, när min tid är förbi, att mina barn ser tillbaka på sin barndom med samma glädje, med samma värme av tårar i ögonen som jag hade när jag såg på min farfar och en tanke om att en dag bli precis som jag. Kanske är den dagen redan idag, i livet parallellt med detta där kronologi bara är en illusion. 

Caroline Ravn (1990). Flerfaldigt prisbelönt trollkarl med hela världen som arbetsplats.