Jag försöker minnas hur den här texten började i mig. Kanske kan det hjälpa mig att hitta en ingång nu när den ska ge sig till känna, hitta sin rytm och volym, lära sig gå. Bli ett ansikte, främmande, men också vagt bekant. Rynkornas linjer. Hur skiftningarna genom åren har förändrat det, emellanåt har det gått snabbt. Hur var det tänkt att man skulle hälsa på detta ansikte? 

Det är så det börjar: som ett regn som slutar falla. Daggen som lyste när vi svischade fram genom skogen. Vi såg skogen, små droppar av regn som kristaller. Och då uppenbarade sig spindelnätens konturer, och de var större än vi tänkt oss, de var större än våra ansikten. Man kunde tänka att man överlät sig. Försiktigt träder man nätet över nästipp och haka. Sen låter man resten av ansiktet sjunka in. Nu känner jag inte igen landskapet, som att stora delar av skogen är borta. Ibland tycker jag att det är vackert. 

Det är sommar, jag ligger på en brygga. I drömmarna har jag klättrat på höjder, tröstat dig som ett barn. Det är enkelt att prata med drömmarna, deras symboler är mig välbekanta. När läget har förvärrats har jag tänkt att jag borde höra av mig. Jag har skrivit mamma, ett namn som tycks mig främmande. Jag vet inte hur jag ska lyckas foga det till ett organiskt helt.

*

Jag letar i Vardagens ting av Marguerite Duras. Här någonstans finns en essä om hennes erfarenheter av mödrar, av att själv bli en mor, jag vet det för jag har läst det i en bok av Bodil Malmsten. På franska heter boken La vie matérielle, men jag läser: La vie maternelle. Det spelar ingen roll, det materiella och det moderliga är synonyma uttryck. Hör till exempel på detta:

”Förut”, skriver Duras, ”brukade kvinnor spara många saker […] De sparade klänningarna de bar när de var flickor, sina bröllopsklänningar, de orangea blomsterbuketterna – men framförallt fotografierna. Fotografier av en värld deras barn aldrig hade sett. Fotografier med mening bara för dem själva.”

*

Nätterna är långa streck och jag ligger vaken. Genom dörrspringan läcker ljuset in i mitt rum. Du fyller fotoalbum efter fotoalbum, skriver långa texter om människorna på bilderna. Samlar bevis på människorna, på tiden som passerat. På morgnarna ligger bildernas utklippta kanter fastklistrade i vaxduken mot rester av lim. Du gör det bästa du kan för att hinna ikapp tiden som springer ifrån dig, som sköldpaddan mot haren. Upprättar livets arkiv och kallar det dina vita nätter. I vissa perioder blir de allt fler. I andra perioder sträcker dagarna ut sig långa, medan du ligger kvar i sängen.

*

På en smalfilm finns ditt liv dokumenterat, från att du är spädbarn till att du gifter dig. Din mamma har fört över filmen till en kassett och gett dig som gåva. Jag undrar om du någonsin har sett den? I många av klippen ligger du ensam på ett murrigt golv med heltäckningsmatta och gråter. Din pappa filmade, han som stred i kriget. Du ser ut som ett sorgset barn. Det var mycket som var känsligt, men du sa att du kommit över allt det där. Nu är det redan länge sen du själv blev en mor. 

”Jag skriver om kvinnor för att skriva om mig själv, mig själv, ensam genom tiden”, skriver Duras. Jag skriver om dig, om oss. Fotografierna kastar sina skuggor genom tiden, som spöken, så att vi inte ska glömma.

*

Vad är en mor? Modern är den vars uppgift det är att skapa ett hem. Hon lever eller dokumenterar. Vid varje givet tillfälle väljer hon: det ena eller det andra. Att välja dem båda är inte möjligt. Hon ackumulerar saker för att frysa dem i tiden. Barnens första tänder, teckningar, tröjor. Huset fylls av fotoalbum, videokassetter, minnesobjekt, vardagens ting. I detta hus är hennes uppgift att upprätthålla ordningen. Ibland misslyckas hon. Kanske är hon en dålig kvinna, kanske är hon galen. Kvinnans reproduktiva arbete är som vattnets kretslopp, det händer av sig självt. Bara hennes död eller sjukdom kan bryta kontinuiteten. Rubba ordningen. Det är något så skört över denna ordning. 

*

När jag var barn hade jag en återkommande mardröm. Jag drömde om ett barnkalas, och att du bad alla barnen ställa sig i kö framför dig. Sen svalde du oss en efter en i ditt enorma gap, som liksom svällt och förvrängts enligt drömmens logik. Jag stod längst bak och såg på tills det blev min tur. Jag vågade aldrig berätta för dig om drömmarna, tror jag. Kanske var jag inte säker på att de bara var drömmar. Liksom jag brukade leka att du hade en ond tvilling som strök omkring på nätterna och ville oss illa. I lekarna var det som att jag kände igen något som jag ännu inte hade mött, som skulle komma att få en symbolisk betydelse när jag blev äldre. Men när jag vaknade med fötterna fastkilade i den lena varma huden mellan dina lår, då var du den goda mamman. Vi bad aftonböner, gnolade psalmer, bakade bröd.

* 

Det finns två mammor och det finns två hus. I ett av husen kan man jaga varandra runt runt mellan rummen, oändliga cirklar runt dina nattliga rum. Det andra huset ligger vid en skog och ett vatten. Där slår dina blomsterrabatter en ring runt huset, hampan ringlar sig längs husväggarna, rosorna pressar sig mot de kalla glasrutorna. På kvällarna är det som att något i mörkret därutanför iakttar en genom fönstren. Men det är på grund av spindlarna jag inte vågar sova ute i kojan i den gamla asken.

*

Det är utanför Moderna museet i Stockholm som jag ser Louise Bourgeois tio meter höga spindelskulptur, Maman, för första gången. Jag ser att man kan gå under den på styltor och ändå inte nå upp till själva kroppen. För Bourgeois är spindeln den perfekta mamman, en skyddsängel. Hon underhåller sitt nät, upprätthåller ordningen, reparerar det som är trasigt. Hon äter myggor och stoppar många sjukdomar från att spridas. Hon har mediciner i skåpet, ifall sjukdomen skulle bryta ut. Bara Gud kan förmå henne att försumma sitt hem.

Spindelmammans ungar äter henne, det är sant. Det har ett namn, matrifagi. Hon låter sig slukas, hon överlåter sig. Den goda mamman äter inga barn, hon äter insekter, hon stoppar sjukdomar. Hon samlar byten i sitt nät, virar varsamt in dem i spiraler. De sprattlar, stillnar sakta. Hon äter dem inte på en gång, hon sparar dem. När hon äter dem börjar hon växa. Ju större hon blir, desto tryggare får de små vara. De som är under hennes beskydd. 

*

Så en dag är barnen borta. Vad är namnet för spindelmamman då? Nätet är trasigt, hon reparerar det inte. Hon äter inte längre. Bytena närmar sig henne när hon sover, de smittar henne med sina sjukdomar. 

Duras igen: ”Vad min mor ville säkerställa var att vi, hennes barn, vad som än hände och hur allvarligt det än var, att vi, till och med i händelse av krig, aldrig i hela våra liv skulle överrumplas.” Så jag handlar mat, som om jag förberedde mig för krig. Hemma i mitt skafferi virvlar malarna hit och dit med sina tjocka, fransiga vingar. Yrvakna av dagsljuset som strömmar in genom den öppna dörren. Jag staplar matvarorna som tetris, mat till mig och mina malar, mat till mina spindlar. Ordningen i mitt hem dikteras av strukturen på deras nät. 

*

Det finns en bild: jag är ett litet barn i en källare och jag råkar lyfta på något under vilket en spindelhona lagt sig till rätta. De långa ludna benen, en gigantisk blåsa, som ett bihang till hennes kropp. Bihanget spricker. Hundratals små spindlar, stora som fästingar, sprider ut sig över golvet. Som en flodvåg. Något groteskt och okontrollerbart i den bilden som skrämmer mig, en rädsla som sitter i många år efteråt. 

Under några års tid förlorar du synen, ingen vet varför. Men en dag när du går tillbaka till ögonläkaren ska din syn vara nästan helt återställd. Läkaren säger att han aldrig sett något liknande. Du rusar ut mot himlen och tackar Gud. Dina nya ögon rinner av tårar men när du blinkar bort dem ska du se allt så klart. Snart får du syn på mikroskopiska sporer. Ser ut som hår, små svansar. Ett litet ben, en vinge, ett öga som vilar. 

*

Under min säng bor en långbent spindel. Den följer med när jag flyttar och parar sig med spindlarna i min nya lägenhet. Generationerna avlöser varandra, jag städar undan uppätna skelett. Min dammsugare går sönder, och spindlarna blir allt fler. De faller ner på mig från taket när jag ska duscha. Jag skriker till, ett lätt skrik. Spolar sen ner dem i avloppet.

Jag ringer dig och berättar att jag har tittat i de gamla fotoalbumen. Det gör dig ledsen. Du säger att det är mycket som blev på hälft efter att du blev sjuk.

Jorunn Lavonius (f. 1998) är poet, kritiker och journalist. Hon har gått kursen “Att skriva essä och kritik” vid Biskops Arnö, skrivarlinjen på Skurups folkhögskola och är en del av litteraturscenen MALMÖTXT.

Foto: Jakob Lavonius.